Åkte bort till Kungholmen idag, hem till Emma för lunch med henne och Veronica. VARJE gång jag kommer till Emma och Calle så blir jag så rackarns inspirerad; dom har ett sååååå fint hem. Nästa gång ska jag ta med kameran i högsta hugg och fota loss så ni får se. Hon är ju för kreativ den där tjejen alltså. Och det får min kreativitet att gå igång på alla cylindrar såklart 🙂

Men i alla fall. En lunch alltså. Med vännerna. Så tacksamt att träffas igen för vi har alla varit borta från Stockholm hela sommaren och det är så roligt att ses igen när vi är tillbaka. Eller ja, Veronica bor i London så henne ser man inte mycket av ju annars. Hon gör trainee på Vidal Sassoon (frisörsalong) i London i tre år och är alltså iväg typ 50 veckor per år, hemma ynka två veckor </3. Emma har varit i Blekinge i sex veckor på semester/lite jobb, lyxigt det där. Hon är egenföretagare så hon kan lixom ta med sitt jobb överallt jobba vartsomhelst ifrån. Hon jobbar med välgörenhet: räddar elefanter i världen. Så spännande jobb! 

Men i alla fall (igen!)… Så härligt att se dem och tanka in nya perspektiv och ny energi. Behövde det kände jag. Jag hade fastnat lite i oro och behövde komma loss. 

Alltid när jag är iväg får jag höra: åh du ser oförskämt fräsch ut! Och det är tacksamt. Men då brukar jag förklara att det är min gå-bort klänning som ser ut såhär. För sen kommer jag hem och totaldäckar i sängen och får ont i kroppen. Andra, friska, personer tar en lunch och sen efter det går till gymmet, lagar mat, kanske träffar en till vän på kvällen mm. Det kan INTE jag göra. Jag gör EN sak per dag. Har jag varit på lunch är det bara raka vägen hem till sängen sen med ledvärk och trött-gråt. Ja. Så är det tyvärr. Och då är jag ändå pigg nu. Men någon promenad, det är inte ens att tänka på just nu. 

Det finns en bildserie som så fint (skrämmande?) visar exakt hur det känns. Att ta på sig ”den fräscha och pigga” versionen av sig själv. Och hur verkligheten är bakom ridån. Inte så glammigt. Alls.