Förvirrad och rädd för framtiden

De senaste dagarna har jag känt mig både glad och lite orolig. Det är som två sidor av allt i mitt huvud hela tiden. Den ena sidan styrs nog av mitt känsloregister och är mer intuitiv och bestämd. Den andra delen är logisk och strukturerad. Tänker vad som är rimligt och lägger upp planer. 

De två sidorna gör mig förvirrad. Och deras ständiga kamp gör att jag får svårt att fatta beslut, jag känner mig konstant förvirrad och obeslutsam. Vad vill jag? Hur är det rimligt att gå vidare härifrån? 

Vissa stunder slår mig tanken; vem kommer ens vilja anställa mig? Jag vet att jag är smart, duktig på det jag gör.. Men utbränd. Känslig. Svag. Just nu, och kanske flera år fram. Det vet man ju inte. Men sen samtidigt så är jag bra på att inte låta de egna nedvärderande tankarna slå rot i mitt huvud. De är inte sanning. Sanningen är att jag är precis så smart och duktig på mitt jobb som jag tänker att jag är, men jag fastnade i en mall jag inte ville vara i. Hjärnan slog bakut. Slog ut kroppen så jag skulle hitta rätt igen. Och sen börjar det om; vem vill anställa mig?

Så håller det på. Jag slår ner mig själv och sen bygger upp igen. Blir förvirrad och vet inte vad jag vill. Vad kommer jag att orka med? Rädslan för att hamna i utbrändhet igen är så otroligt stark. Den här resan är inget jag vill göra igen. Samtidigt som jag vet att jag inte kan klamra mig fast vid den rädslan. Vi kan aldrig styra över resultatet. Kanske hamnar jag här igen. Kanske inte. Det enda jag kan förändra är processen och därifrån blir troligtvis resultatet annorlunda. 

Men i alla fall är det såhär tankarna håller på. Snurrar runt i mitt huvud, tar kroppen med storm. Och jag vet inte vad det betyder. Kanske är det ett sunt tecken att framtiden börjar snurra runt framför ögonen på mig. Kanske är det ett tecken på att jag måste ta mer bestämd kontroll över vilka tankar jag låter ta plats inom mig. Men nu har jag delat med mig. Av det där som pågår inom mig. Oavsett om det är på riktigt eller inte. 

Annonser

6 reaktioner på ”Förvirrad och rädd för framtiden

  1. Förstår och känner igen dina rädslor och funderingar. Det är ju å ena sidan så att vi har en känslighet, men vi har ju även lärt oss mycket om oss själva. Jag var på arbetsintervju för ett jobb i lördags. Kändes som en idiotisk idé innan…samtidigt som det kändes som en superbra idé. Förvirringen! Jag fick ju bekräftat att de inte ville anställa mig från sjukskriven till 100% anställning, de har lärt sig sin läxa av att puscha personal för hårt och har en tydlig policy för det. Att kliva in på det jobbet för mig, just nu, skulle vara tokigt… Det känner jag också. Dessutom handlade det om en tillfällig anställning på en kort period. Det knasiga blir ju att min trygghet är min fasta anställning på jobbet -där jag blev sjuk. Men min plan nu är att bli frisk och arbetsför nog för att kunna komma vidare till andra typer av jobb… Det är väl ingen tröst kanske. Det finns nog vettiga arbetsplatser och arbetsgivare där ute som kan se styrkorna i oss. Det måste vi hoppas på ändå! Kram

    Liked by 1 person

    1. Så grymt att du gick på intervju, bra jobbat! Det ÄR ju väldigt dubbelt, man tvivlar på sig själv och samtidigt är i alla fall jag säker på att jag aldrig har känt mig så nära mig själv som nu. Jag känner mig själv på ett sätt som jag tror få i min ålder har hunnit med. Tyvärr blev det ju en del växtvärk på vägen hit men nu är jag ändå glad att jag hittade in i mig själv vid så ung ålder. Så ja, jag hoppas också att det finns arbetsgivare som kan sätta ett värde på det, att vi har lärt oss en läxa och mognat i det. Men ändå kommer den där oron, såklart, fullt naturligt men jag försöker att inte låta den ta för stor plats. Läget är som det är, jag mår bättre än nånsin tidigare, och det är viktigast av allt. Lyckan den här resan bar med sig. Den hade jag aldrig kunnat hitta innan detta hände för jag förstod inte att den ens fanns tror jag…. Åh så mycket tankar… KRAM! ❤️

      Gilla

      1. Exakt! Huvudet på spiken! Närmare sig själv på alla sätt och vis, trots att man är långt från samhälle och arbete. Vi tar med oss själva framåt till något som förhoppningsvis är bättre. Och för att förhindra tankarna från att rusa tränar vi på att ta allt en dag i taget 😉 De andra dagarna vet vi inget om. Än. Kraaaaam ❤

        Liked by 1 person

  2. Fy vad jag känner igen det där ständiga inre kriget mellan lugnet/tillförsikten och rädslan. Den dränerar. Men det blev lättare när jag skrev av mig och fick input av er andra på mina tankar. Hoppas det blir så för sig också!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s