Och så kommer ett litet boktips. Har läst ut denna boken på bara ett par dagar (vilket kanske säger mer om min aktivitetsnivå än om boken iof). Men så vacker. Så fin. Så många bra påminnelser om intuitionen, den kollektiva utmattningen i vårt samhälle och om att livet vi lever är så välsignat. 

Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker

Klickade nyss hem sex nya böcker inför sommarens resa (snaaaaaart!). Ska visa er när jag fått hem alla. En salig blandning som alltid när jag läser men tror det finns ett par guldkorn i den beställningen. 

Idag strålar solen in genom fönstrena. Ränder bildas på golvet av mellanfaserna i vårt burspråk. Den finaste stunden på dagen. Ljuset och skuggorna som spelar och jag njuter av varenda sekund. 

Idag väntar finbesök av svärisarna. Det blir hämtmat och övernattningskalas för hela slanten. Mysigt. Innan dess ska jag ut en sväng, promenera, simma, lugna den där energin som skapar oro i min kropp. En onaturlig oro utan direkt orsak. Den verkar enklast manövreras med dans och rörelse. Så igår hade vi dansfest här hemma. En hel timme dansade vi två. Han och jag. Och det var en helt magisk kväll. 

Hoppas ni går en fin lördag ❤️ 

Yepp. Som rubriken skvallrar om. De senaste två veckorna har jag haft ett antal panikångestattacker. WHAT?? Var tusan kom dom ifrån? Jag har inte haft panikångest sedan preciiiiis efter min krasch (och såklart innan i många år) men trodde att jag var av med detta. Men nej. De har alltså kommit tillbaka. Och fasen vad det skrämmer mig!! 

Inte nog med att varje attack är rena helvetet att genomlida så är ju dessutom rädslan för att de ska komma igen nästan exakt lika jobbig eller ännu jobbigare. Jag är konstant spänd för jag är så rädd att detta ska vara något mönster. Så kontraproduktivt alltså så det finns inte. 

Men så är det i alla fall. De senaste veckorna har ju inneburit stora förändringar och påfrestningar för mig så uppenbarligen tar det ut sin rätt. Sen tror jag inte heller att min medicin Voxra riktigt tar emot ångest. Det känns inte så i alla fall. Den hjälper på många sätt men nog inte ångesten. 

Ska försöka vänta ut och se om det ger med sig och även ta ett snack med läkaren om detta. Om det är ett dåligt tecken eller en normal reaktion på den stress jag upplevt senaste månaden. 

Mysigt är i alla fall att vi är hundvakt åt Drivvan, våra kära är såklart på bröllopsresa så vi får mysa med deras hund. Han ger mig lite annat att tänka på vilket är tacksamt. Och så arbetsträningen… är så glad att ha den. En rutin som tvingar ut mig när det stormar i min kropp. Det behövs dessa dagar alltså. En fast punkt att hålla i. 

Peace out. 

Alltså. Tystnaden härinne beror alltså på livet och på energin och på kärleken. För i helgen gifte sig våra älskade vänner Emma och Calle ❤️ 

Utan att skriva för mycket om detaljerna, det känns ganska privat, så kan jag bara säga: WOW! Vilken fest. Dra mig baklänges vilket drag det var från första sekund. Det var dans vid borden till varenda tal, folk ställde sig på stolar och busvisslade och sjöng och grät och skrattade och allt var bara så ofattbart välplanerat och fantastiskt. 

Men mest av allt vill jag bara hylla mina fina vänner. Deras kärlek alltså. Så obeskrivlig. Har gråtit så mycket den här helgen att jag idag är helt urlakad på känslor. Vi matades med så vackra och roliga ögonblick hela helgen så jag måste ta några veckor att smälta allt. 

Och ser inte bruden helt fantastisk ut så säg? Hennes aura är ren magi. 

En sak som jag hoppas att jag får dela, som slår ett slag för kvinnors kraft och för Emmas jävlaranamma när det gäller The Future is Female, är det faktum att bruden inledde hela kvällen med ett eget tal till brudgummen. Och i det talet fanns bland annat orden:

”Traditionen säger att bruden inte ska hålla tal under sitt eget bröllop. Bara det gör ju att jag självklart måste hålla tal… /…/ Och ingen dröm ska tamejfan vara för stor när man är gift med mig. Så min älskade Calle, för dig; välkomna in Magnus Tingsek.”

Calles min i den stunden alltså. Obetalbar. Den kommer jag aldrig glömma. Tårarna. Magnus Tingsek bränner av låtar och vi står på första parkett. MAGI ⭐️ Om middagen börjar så hur tusan ska den sluta lixom?! 

Och här är vi alla på trappan till ena flygeln. Vi har precis klätt bruden och skålat i champagne, peppar upp inför vigseln och fuldansat en låt för att släppa nerverna. 

Och juste; klänningen blev en korallfärgad Jackie Kennedy-modell med silvrigt skärp i midjan. Glömde såklart att fota men man ser lite på bilden. Nåja. 

Jag gråter bara jag skriver detta. Det här bröllopet är något vi alla kommer att minnas hela livet. Vi kommer prata om stämningen på middagen som påminde om den galna stämningen på middagarna på nationerna i Lund. Skor som stampar i golvet, folk på stolar, sång, dans och gapskratt genom hela kvällen. Inte ett öga torrt. Det kan jag lova. Och ett sånt bröllop har man bara om man är så generösa, roliga, smarta, påhittiga och älskvärda som dessa två. Inga ord räcker till ❤️

När man är utbränd får man många frågor. Folk man möter som undrar hur det är, att vara utbränd alltså. Hur det känns. Vissa kommer med påståenden som i ens egna ögon verkar helt sinnessjuka; läs det här inlägget till exempel. Och många undrar för sin egen räkning ”jag har också känt att jag börjar tappa greppet, hur var dina symptom innan kraschen?” (Såklart! Det är verkligen en bra fråga!). Men flera gånger biter jag mig i tungan för att inte svara något idiotiskt tillbaka när människor kommer med det klassiska ”ta en extra kropp kaffe”-påståendet. Dock tror jag inte att någon menar något illa så jag brukar ändå svara vänligt att det inte fungerar så. Och känner jag mig helt okej i balans för stunden kan jag till och med berätta lite om hur det faktiskt är att vara utbränd. Om jag orkar alltså. För sånt är rätt energikrävande att prata om. Såklart. Känslor rivs upp och allt det där. 

Men idag såg jag senaste avsnittet av Skam, säsongen med Sana avsnitt sju. Där sitter hon och Isak på en bänk och Isak förklarar vikten av att Sana besvarar alla ”fientliga” och ”hatiska” frågor hon får kring sin religon. Hon menar att folk frågar för att sätta dit henne. Isak breddar hennes syn och menar att om hon inte svarar så fortsätter folk att skapa egna uppfattningar om muslimer och det hela når en snöbollseffekt som hamnar långt utanför sanningen. Sana blir ställd men inser att hon kanske ändå måste svara och att folk faktiskt frågar för att de inte vet. 

Detta fick mig att tänka på alla frågor om min utmattning. Hur viktigt det är att faktiskt svara. För hur knäppa frågorna eller påståendena än kan verka, så vill jag ju inte heller att andra ska gå runt med en skev bild av vad det är att vara utbränd. Att det blir någon typ av allmän missuppfattning att utmattade individer är lata gnällspikar. Så hädanefter ska jag ta varje fråga med glädje. Förvisso har jag aldrig trott att någon menat något illa, aldrig någonsin, jag har nog mer varit irriterad på hur lite kunskap det finns kring sjukdomen. Blivit trött på att detta samhällsfenomen ligger så långt ifrån mångas verklighetsuppfattning, men ack så nära i verkligheten. Men nu inser jag att en av mina uppgifter är att bygga på kunskapen från mitt håll. Sprida till dem som jag möter. Så blir det snöbollseffekt åt andra hållet istället. 

Nationaldagen firades på vårt eget sätt. Lugn dag med skogspromenad, häng på balkongen med gott bröd och kaffe, yoga, siesta och film. Strålande sol bjöds det på och allt. Hon är finurlig och fin den där Moder Natur. 

Hoppas att ni har haft en bra nationaldag! 

Tack för era kloka kommentarer och tips på senaste inlägget. Har läst igenom alla era svar säkert 20 gånger och funderat på hur jag ska tackla min stigande ångest och stressade kropp. Och grejen är ju precis den, som flera av er beskriver, att på jobbet går allt bra. Jag längtar dit varenda gång. Och det är super på alla sätt. Så det vill jag ju självklart inte vara utan. Snarare så handlar det nog om att jag själv måste justera små saker som exempelvis mitt tempo när jag jobbar, det finns utrymme för mig att göra saker långsammare för min arbetsgivare är hur cool och lugn som helst.  Jag kan också justera fritiden lite mer tror jag. Ta bort vissa intryck, lägga undan telefon, fokusera på läsning som jag njuter mycket av, yoga korta och lugna pass, meditation. Och framförallt andas. 

Men mest av allt måste jag sluta tänka så många steg fram. Oroa mig för saker som kanske händer. Hur mycket onödig energi lägger jag inte på det? Och hur många verktyg och strategier jag än har så är detta ett av mina största bekymmer. Livlig fantasi och ett kreativt sinne. Baksidan av det; katastroftänkande. Här har jag mycket att jobba med eftersom det antagligen förvärrar prick alla mina symptom. 

Hursomhelst är jag så glad att höra att det inte verkar vara helt ovanligt att få den här typen av symptom vid start av arbetsträning och även vid ökning av tid i arbetsträning. Det verkar ju, hur tråkigt det än är, vara ganska normalt. Inte med det sagt att det är lätt att hantera och inte heller att jag bara ska köpa det och köra på. Men en liten tröst ändå. Nu måste jag hitta mitt sätt att anpassa både jobb och fritid så att balansen blir hållbar. 

Men oj vad jag blev chockad av kroppens reaktion. Jag visste inte ens att min kropp kunde känna sig såhär stressad och ha ångest på det här sättet längre. Det var lixom nedpackat i historien och borta trodde jag. Men icke. Tydligen har kroppen ett eget minne som jag inte är helt medveten om. Jag var lixom så inställd på att jag skulle bli supertrött när jag började jobba. Det hade jag förberett mig på mentalt i flera månader. Men så chockar kroppen med detta. Helt andra grejer? Den här sjukdomen är verkligen en bergochdalbana. Totalt. I varenda sekund. Inget går att förutsäga och det enda vi kan göra med att åka med i stunden. Släppa kontrollen och låta kroppen åka med i alla vågor och vindbyar. 

Läste den här artikeln idag. Kanske någon mer som behöver påminnas? Jag behöver fasen påminnas flera gånger om dagen. 

Om ens kompis som arbetstränar upplever kraftig ångest och hög stress under resten av dygnet, alltså inte under själva jobbet utan tiden utanför, vad borde hen göra då? 🙋😂 

Nej men allvarligt så undrar jag detta. Jag känner mig uppe i ganska hög stressnivå och ångesten ligger där starkt nästa hela tiden just nu. Höll på att få en panikattack idag men lyckades andas mig igenom och den klingade av. Jag vill absolut inte sluta med arbetsträningen för den ger mig SÅ mycket. Men är det normalt? Något man får  ta sig igenom? Är det en puckel? 

Hälsar en förvirrad tjej 

Long time no see känns det som. Jag har inte lika mycket tid och kraft att skriva längre här inne eftersom jag är så noga med att koppla ner hjärnan den tiden jag inte jobbar. Jag tror att ni förstår. 

Men det här med arbetsträning alltså. Vilken grej! Jag kommer säkert både att jinxa och bita mig i svansen när jag säger det här men… jag älskar det! Det känns lite som att få tillbaka en del av mig själv. En del jag inte en hade en aning om att jag saknade. Plötsligt är man en del av något, en grupp, har en uppgift och känner sig lixom lite behövd någonstans. Nåja. Företaget klarar sig såklart utan mig men när jag väl gör mina timmar är det ändå till liiite nytta. Det känns fint. 

Dock är det alldelses för tidigt att säga hur det går med kroppen. Jag har hittills bara jobbat fyra dagar så effekten lär komma om några veckor. Jag fick igår ganska kraftig ångest på kvällen som kan vara ett tecken på att jag inombords är lite stressad, men det beror nog inte bara på jobbet utan på att jag nästa vecka både ska jobba och åka ner till Blekinge för ett stort tredagarsbröllop. Inte för bröllopet i sig, ni som läser vet hur mycket jag längtar (!!), utan enbart för att allt som i dagsläget går utanför mina ramar blir stress. Så är det. Stresskänsligheten är skyhög som läkaren säger. Det är den ibland låååång tid efter en utmattning. Och det beror aldrig på grejen i sig utan på den här jäkla sjukdomen. Det stressar mig enormt att inte kunna styra min kropp. Helt enkelt är jag fortfarande känslig för när saker går utanför ramen och när jag tappar kontrollen över min tid. Det stressar mig. Men jag försöker att åka med i vågorna och hoppas på det bästa. Eller nja. Jag försöker men det går sådär.

Upplägget på arbetsträningen är i alla fall att jag jobbar förmiddagar tre dagar per vecka; måndag, onsdag och fredag. I den mån det går förstås, för annars kan jag kasta om lite dagar som då exempelvis nästa vecka och den därpå när jag är lite specialupplägg på grund av att jag reser bort. Men annars håller jag mig till upplägget. Det fungerar bra tycker jag och jag är väldigt glad att jag valde att köra upplägget med en dags vila emellan varje jobbdag. För mig känns det skönt att veta att om jag blir supertrött kan jag återhämta mig dagen efter. En säkerhetslina helt enkelt för att slippa oroa mig över utebliven återhämtning. 
Och jag är rätt strikt med vad jag gör nu i början av arbetsträningen, alltså utanför jobbet menar jag. Det är mycket, MYCKET ren vila som står på schemat. Typ läsa, sova, kolla någon serie, yoga, meditation. Sådant som fyller på min energi. De dagar jag har jobbat gör jag nästan enbart sådant. Och dessutom kör jag enkelt upplägg på mat och sånt de dagarna. Slippa laga, fixa, plocka. Allt förenklas. Jag läser en bok som heter Tillbaka till jobbet – hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa, och i den beskrivs just hur viktigt det är att planera energiförbrukningen. Att även om jag känner mig pigg vissa dagar så gäller det att hålla sig till planen. Annars kommer bakslaget som en kanonkula efter några dagar. Så detta håller jag hårt på. 

Inte mycket annat att rapportera just nu. En dag i taget. Oroar mig (den där jäkla oron alltså!) över saker, lite för mycket för vad som är rimligt, men i övrigt lugnt. Det är i alla fall SÅ mycket skönare att vara trött efter en dags jobb än efter att ha ilat runt här hemma bland olika sysslor. Det ger mer tillbaka. Kanske får jag äta upp det snart men det är min känsla just nu. Att jobbet skänker mening. Jag visste inte att jag hade saknat det så mycket ❤

Mamma. Grattis på Mors Dag. En sån dag när allt känns lite extra. Mamma-hälsningarna på Nyhetsmorgon får mig att gråta. Hästarna som sprang rakt in i mitt hjärta. Solen som svedde min hud. Vinden i sovrummet som visade hur flyktigt livet är. Bilden som tar sin plats. Den heliga platsen. Ett hudlöst tillstånd. 

Men allt är väl åt lite mer rätt håll nu. Tror jag i alla fall. Det vet man aldrig för sen plötsligt vänder allt. Du vet ju hur det är. Om någon, menar jag. Men jag har jobbat min första dag och jag har ett vackert mål i sikte. Den här gången är inget av mina mål relaterade till jobb. Bara till livet. Jag ser en bild framför mig där jag förvisso kanske jobbar. Men allt annat är så mycket viktigare nu. Det som händer runtomkring. 

Och ibland, mamma, känner jag mig så missförstådd. Jag skulle vilja berätta för dig exakt hur det känns och bränns och svider. Men det är svårt. Det är som om dom här åren av mitt liv marginaliseras. Pulvriseras. Förkastas. Alla är vi trötta ibland. Det är en del av livet. Känn inte efter så mycket. Tänk inte på det så försvinner det. Men är det verkligen så enkelt? Det är ju aldrig det. Inte när sjukdomen drabbat en och man har sett den mörka sidan. Vet att den finns där. Flåsar en i nacken vid minsta snedsteg. Och jag påminner mig om att du kände likadant. Huskurer hit. Meditation dit. Tankens kraft som löser upp tumörer. Rena livsmedel och poff så försvinner cancer. Men man vet ju. Att så är det inte. Så enkelt är inte livet när man ständigt balanserar. Och jag vill skrika på dem som förminskar. Att nu förstår ni inte alls! Eller så förklarar jag för dåligt. Hur ont allt gör när det går snett. Men jag tror nog att du förstår ändå. Du och alla dom som sett att livet är mer än bara rena livsmedel och meditation. Att sånt bara räcker en bit och inte säger hela sanningen om hur livet verkligen äter en inifrån ibland. Och hur stora prövningar vi alla kan råka ut för. Sånt som man inte vet förrän man hamnar precis just mitt i det. 

Men ändå. Älskade mamma. Allt är okej ändå. Jag ångrar allt och ingenting. Jag ångrar att jag gick in i väggen. Vägen tillbaka sög musten ut mig. Men jag ångrar inte resan och insikterna. Utan dem hade jag aldrig haft en chans att bryta mönstret. Så allt är fint ändå. Även om jag saknar dig. Vrålet inifrån min kropp blir allt tystare. Minnen av den där dagen skuggas av soliga minnen. Saker vi gjorde. Upplevde. Känslan av din hud och dina kramar. Att aldrig få uppleva dem igen är nog det som gör mest ont ändå. Men jag minns minns minns. Allt. 

Mamma, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.