Grattis på Mors Dag

Mamma. Grattis på Mors Dag. En sån dag när allt känns lite extra. Mamma-hälsningarna på Nyhetsmorgon får mig att gråta. Hästarna som sprang rakt in i mitt hjärta. Solen som svedde min hud. Vinden i sovrummet som visade hur flyktigt livet är. Bilden som tar sin plats. Den heliga platsen. Ett hudlöst tillstånd. 

Men allt är väl åt lite mer rätt håll nu. Tror jag i alla fall. Det vet man aldrig för sen plötsligt vänder allt. Du vet ju hur det är. Om någon, menar jag. Men jag har jobbat min första dag och jag har ett vackert mål i sikte. Den här gången är inget av mina mål relaterade till jobb. Bara till livet. Jag ser en bild framför mig där jag förvisso kanske jobbar. Men allt annat är så mycket viktigare nu. Det som händer runtomkring. 

Och ibland, mamma, känner jag mig så missförstådd. Jag skulle vilja berätta för dig exakt hur det känns och bränns och svider. Men det är svårt. Det är som om dom här åren av mitt liv marginaliseras. Pulvriseras. Förkastas. Alla är vi trötta ibland. Det är en del av livet. Känn inte efter så mycket. Tänk inte på det så försvinner det. Men är det verkligen så enkelt? Det är ju aldrig det. Inte när sjukdomen drabbat en och man har sett den mörka sidan. Vet att den finns där. Flåsar en i nacken vid minsta snedsteg. Och jag påminner mig om att du kände likadant. Huskurer hit. Meditation dit. Tankens kraft som löser upp tumörer. Rena livsmedel och poff så försvinner cancer. Men man vet ju. Att så är det inte. Så enkelt är inte livet när man ständigt balanserar. Och jag vill skrika på dem som förminskar. Att nu förstår ni inte alls! Eller så förklarar jag för dåligt. Hur ont allt gör när det går snett. Men jag tror nog att du förstår ändå. Du och alla dom som sett att livet är mer än bara rena livsmedel och meditation. Att sånt bara räcker en bit och inte säger hela sanningen om hur livet verkligen äter en inifrån ibland. Och hur stora prövningar vi alla kan råka ut för. Sånt som man inte vet förrän man hamnar precis just mitt i det. 

Men ändå. Älskade mamma. Allt är okej ändå. Jag ångrar allt och ingenting. Jag ångrar att jag gick in i väggen. Vägen tillbaka sög musten ut mig. Men jag ångrar inte resan och insikterna. Utan dem hade jag aldrig haft en chans att bryta mönstret. Så allt är fint ändå. Även om jag saknar dig. Vrålet inifrån min kropp blir allt tystare. Minnen av den där dagen skuggas av soliga minnen. Saker vi gjorde. Upplevde. Känslan av din hud och dina kramar. Att aldrig få uppleva dem igen är nog det som gör mest ont ändå. Men jag minns minns minns. Allt. 

Mamma, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så. 

Annonser

4 reaktioner på ”Grattis på Mors Dag

  1. Väldigt fint skrivet. Nu vet jag tyvärr också hur jobbigt det kan vara med ständiga påminnelser om att det är mors dag på stan, tv, mailen och sociala medier när man inte har någon mamma kvar. Fint också att du kan konstatera nu att det går åt rätt håll men att det inte är arbetet och arbetsförmågan som är det viktigaste, det låter som att du har mycket som är betydelsefullt på riktigt i ditt liv och säkert mer framöver.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s