För några dagar sedan kom min favvokille hem med en ny vinterjacka till mig. Jag har en helt underbar från Colmar när jag är ute och strövar i spåret och skogen men den är alldeles fläckig av leriga hundtassar och dreggel efter alla hundar, och mina vovvar, som jag brukar klappa och busa med. Dessutom luktar den numera tonfisk-hundgodis i fickorna vilket Stoffe tyckte var sådär tydligen… så han kom hem med en ny! Hur gulligt? 

En dunkappa från Burberry Brit. Gillar att den är ganska neutral då bara innerfodret är ”rutat” (är inget fan av att gå runt som en reklampelare för märken) och inga övriga logos. En liten kant är rutad i luvan också. Annars inget. Superfin. Nu får jag väl kemtvätta min älskade Colmar, den kommer hänga med vidare, och sen får jag ha denna när jag inte har hundar med mig ut. Så jag har åtminstone en ren vinterjacka åt gången. Eller nåt. 

I fredags tog dagen en vändning som jag aldrig kunde förutse. Jag menar, som utmattad försöker man alltid att vara noga med att sprida ut sina aktiviteter och eventuella energiläckor för att slippa hamna i sängläge. Så man blir lixom ganska duktig på att parera grejer som man vet att man blir dålig av. Men ibland sker det oväntade grejer. 

Jag hade haft en bra dag och orkat duscha och tvätta håret, gå ut med Esther, ätit lunch och haft fika med vildhund och matte. Och sen brakade jag igenom. Ett högt ljud som började låta i vår lägenhet, alltså sjukt högt, förstörde mig helt. Det kom stötvis och var gällt och min hjärna bröts ner totalt av varje stöt. Jag vet inte vad det var, typ en granne som rev hela sin lägenhet? Och inte heller hann jag tänka att jag skulle springa ut härifrån för varje gång det slutade trodde jag att det skulle sluta helt. Men det kom tillbaka. Om och om igen. Och så höll det på i en hel timme. 

Efteråt, när chocken lagt sig, fick jag världens stressattack. Min hjärna måste ha blivit superstressad (hjärntrötthet leder till extrem ljudkänslighet) och jag kräktes och grät och såg alldeles suddigt. Och vad gör man då? Ringer sin trygghet såklart för att få några lugnande ord. 

Stoffe: Hej älskling! 

Jag: Hej (gråten i halsen)

Stoffe: Är det bra? 

Jag: Nej jag känner mig jättedålig. Det var höga ljud i vår lägenhet och jag fick panik och nu har jag kräkts och gråtit och är helt darrig. Och jag ser knappt något på ena ögat. Och darrig. Sa jag darrrrriiigggg? *börjar tokgråta*

Stoffe: Oj men hjärtat det låter som en stressattack. Det måste vara att det höga ljudet utlöste en stressattack och nu känner du dig sådär dålig. Det är ju ingen fara alls. Se det som träning. 

Jag: Träning?? Är du inte klok! Jag har ju fått något fel på hjärnan! Kan du inte komma hem för jag tror vi måste åka till akuten. Något är fel i min hjärna! 

Stoffe: Nej ta det bara lugnt. Det är bara stress. Bädda ner dig i sängen så kommer jag hem snart. Lägg dig och yoga lite med benen mot väggen så du kan andas djupare. 

Jag: Men… jag kan inte bädda ner mig för mitt täckte har massa hål! Och så kom det dun överallt och så satte jag på påsklämmor (!!) på alla hål så de skulle sluta läcka men sen blev det typ 20 påsklämmor och superknöligt och då fick jag tejpa igen alla hål istället så nu är tänker fullt av tejp. (Lägg ändå märke till min kreativitet här)

Stoffe: … ???

Jag: Hallå? Du får ju komma hem! Jag är dålig och har ett täcke fullt av tejp! 

Stoffe: Du kan ju inte tejpa igen hålen, det kommer lossna… 

Jag: ?? 

Stoffe: Älskling lägg dig på yogamattan och andas och ta mitt täcke sen och vila. Beställ en pizza online så du får i dig kolhydrater ordentligt så kroppen kan repa sig. Jag kommer sen. 

Jag: *gråter hysteriskt över både täcket och stressen*

Stoffe: Puss hjärtat. Ring närsomhelst. 

Jag: … Jag kommer nog inte kunna ringa när jag är död av hjärnan som kollapsat. 

Stoffe: Jag har aldrig hört någon dö av höga ljud förut så du kan nog vara lugn. 

Jag: Men då har du aldrig läst om någon utmattad! 

Stoffe: Jag är rätt säker på att ingen utmattad heller har dött av högt ljud. 

Jag: … *surar*

Ja, sådär fortsätter vi tills jag fick gå med på att det nog var stress och att vila och yoga och mat var enda botemedlet. Jag beställde hem pizza och glufsade i mig och åt en hel chokladkaka själv. Då kändes livet liiiiite bättre och sen somnade jag. 

Fortfarande (två dygn senare) är kroppen darrig av urladdningen som stressattacken kom med, och hjärnan är varm och öm och svullen. Och jag har försökt tänka vad jag kände var värst och kommit fram till att jag blev rädd. Rädsla alltså. Det har genomsyrat hela min utmattning. Jag har under dessa två åren förvisso varit ledsen och arg men mest rädd för hur hårt jag kunde driva min kropp. Till att bli såhär sjuk. Och stressattacken, och hur starkt min kropp reagerade efteråt, gjorde mig ordentligt skakad igen. 

Nu är ju detta ett extremfall med tanke på att det oftast inte uppstår så extremt öronbedövande ljud i ens hem. Men det fick mig att inse att hård press på hjärnan och kroppen, om än för en liten stund, är förödande för mig just nu. 

Och så åkte Esther hem. Min fina trollunge. Hennes matte kom hit och vi fikade lite tillsammans. Hon hade då även med sig sin andra labradoodle, den bruna niomånadershunden. Jisses! Vilken show! I vår hyfsat prydliga lägenhet for den runt som en orkan. Och han är lixom ingen liten orkan, det är en jäkla Grand Danois typ. Ohoj. Nu vilar jag ikapp efter den svettattacken. Ville helst behålla våra möbler och blommor intakta men lixom inte hindra hans lekfullhet. Svår balans. 

Nåja. Kroppen mår väldigt bra av att komma ut med hunden så pass mycket varje dag. På så sätt är det verkligen en stor tillgång alla dagar Esther är här. Samtidigt så blir det att jag ibland, omedevetet, sätter mig själv på plats två på prioriteringslistan. Hon kommer alltid först. Och det är ju inte toppen med utmattningen och allt. Eller jag vet inte. Är det? Måste fundera på saken. Jag känner mig tröttare i kroppen men mycket gladare och piggare av all energi jag får. Ska fundera vidare på detta. 

Sist men inte minst har jag beställt nytt duntäcke. Minns ni mitt lakan? Som jag sov sönder. Nu är det massor av slithål i mitt täcke också (!!) så dunet sprutar i moln över hela sovrummet. Inte superkul om en inte gillar att dammsuga ihjäl sig. Så nytt täcke är beställt, check! Imponerades lite över min förmåga att ta tag i det. En tar inte längre sådant för givet lixom *årets medarbetare 2017*. 

Imorse vaknade vi av ett vitt yrväder som tyckte att vi hade sovit klart. Klockan sex på morgonen. Inte direkt vår favorittid även om vi båda är hyfsat morgonpigga… efter klockan sju. Nåja. Stoffe gick upp och stack iväg på en tidig yogaklass och jag låg kvar några minuter och funderade på hur dagen skulle bli. För när jag har saker inplanerade brukar jag göra så; fundera igenom. Försöka skapa en struktur för att inte springa igenom hela dagen med andan i halsen och noll närvaro. Planera in pauser. 

Dagens aktiviteter ser ut ungefär såhär:

• Gå ut morgonpromenad med Esther
• Ge Esther mat och låta henne leka av sig (samma visa efter varje måltid, hon blir helt tokig av glädje)
• Få i mig själv en rejäl frukost för att orka dagen – smoothie, ostsmörgås och kaffe
• Duscha och tvätta håret 
• Fixa mig och klä på mig
• Promenad med Esther på FM ca 45 minuter
• Vila 30-60 minuter 
• Lunch med Isabel i Gamla Stan, cykla dit (PEAKAKTIVITET) 
• Vila 90 minuter
• Promenad med Esther 60 minuter
• Laga middag
• Vila lite framför TV
• Kvällspromenad med Esther 30 minuter

Som ni ser är det väldigt mycket aktivitet på en dag för en utbränd person. Jag måste helt enkelt börja sortera och försöka dela in dagen i mindre pass för att orka. Därav flera vilopauser. Och sen fick jag direkt stryka duscha och tvätta håret för det kommer jag helt enkelt inte att orka. Det behövs men jag får göra nån fin fläta eller tvist och så får den aktiviteten hamna på morgondagen. 

Och alla promenader som en stor hund behöver. Gosh. Det är tufft för kroppen men såklart skönt för huvudet. Ibland tajmar jag in någon granne med hund så våra hundar kan leka av sig ihop (kräver mindre promenad av mig) och ibland tar jag med bollar och sökgodis så hon får göra mycket av jobbet själv. Men det är en utmaning att orka! 

Jaja. Tänkte i alla fall att jag skulle dela med mig av min vardagsproblematik som uppstår, jag tror många av er känner igen det där pusslet om ni har barn och djur och familj. Hur man försöker få energin att räcka och gärna ha sisådär 20 % kvar av energin på kvällen så man inte är helt slutkörd. Vissa dagar går det, andra gråter jag av trötthet klockan 19 på kvällen. 

Exakt i detta nu ligger vi i alla fall såhär; Esther verkar njuta av vilan (…) och jag skriver lite från mobilen. Nu ska jag ta tag i att göra mig iordning. 

Hoppas ni alla får en bra dag! ❤ 

Eftersom det här är min blogg där jag bestämmer själv (åh, underbart med såna ställen!) så har jag lovat mig själv att aldrig be om ursäkt för ”dåligt bloggande” eller ”tråkigt innehåll”. För den dagen jag gör det förminskar jag mina känslor och börjar anpassa mig till vad som borde vara. Och allt blir bara helt fel. Så om jag uteblir här kan det hända att jag vill skriva men inte orkar eller att jag inte har hunnit skriva eller inte kan prioritera att skriva. Men inga ursäkter alltså – okej med er hoppas jag 🙂 

I alla fall så har de senaste dagarna varit ett virrvarr av återhämtning, en trasig toalett som jag lagat (spännande följetång va?), häng med syster och Victoria, avbokade planer och tårar från mitt håll, spontant söndagsvin med Emma och Calle som övergick i storkok för hela högen och såklart prat hela kvällen, mycket mat, mycket känslor, mycket hundar… ja livet lixom. 

Esther är här hela veckan och sällskapar mig, och såklart även Stoffe när han är hemma. Vår lilla gostjej. Jag har badat henne idag och kunde bara hitta vårt svindyra sleek-schampoo från Shu Uemura när jag stod där med en blöt hund i duschen. Så hon fick det. Hon är dock ändå lockigare än någonsin så speciellt sleek blev det väl inte?! Men jag gillar att hon doftar så gott nu (notis: hon verkar inte alls tycka samma sak på den punkten för hon försöker rulla sig i bajs så fort vi går utanför dörren). 

Och just det! Ett par snälla grabbar var här och skulle laga vår toalett (som jag då redan hade hunnit laga själv. Enormt stolt!) och då frågade jag varför vi har golvvärme i hela lägenheten men lixom inte i badrummet. De tittade förvånat på varandra. Alternativt övervägde hur blåst den här tjejen var egentligen. Men det visade sig att vår golvvärme var trasig i badrummet och tvättstugan. Men dom fixade det apronto. Och vi har lixom frusit oss igenom tre vintrar i det här badrummet. OMG! Och på ett kick har vi fått ett varmt och gosigt badrumsgolv. Lyckan är total. Vi var helt pirriga igår kväll och ville båda kliva runt i badrummet och bara njuta av detta smärre mirakel. 

Och annars mycket tankar. Fastnar lätt i perioder av att tänka mycket (typiskt vata i mig) och att tänka mycket är sällan egentligen bra. Så jag försöker i alla fall balansera det genom att fokusera på kroppen om och om igen under dagarna och genom att försöka att inte fastna med tankar. Låta dom komma och gå. Men det är väl ändå som dom säger: de stora förändringarna sker när man är på botten. Och det stämmer nästan alltid för mig. 

Medan jag fortsätter repa min kropp, som tydligen vill vila vila vila hur mycket som helst, så tycker jag att ni alla ska klicka hem boken Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Så värd att läsa oavsett om man är, eller har varit, utmattad eller ej. Den handlar mer om att skapa ett meningsfullt liv, hålla hårt i sina värderingar, stå upp för det man tycker är viktigt och framförallt; om att våga gå sin egen väg. Inte lyssna på alla andra hela förbannade tiden. 

För mig har detta varit ett par dygn av rejäla uppvaknanden. Och min inre tant har fått ropa hejvilt om vad hon vill kunna berätta för sina barnbarn när hon är 85 år. Det löste upp så många knutar i magen här och nu och satte istället fokuset på vad jag vill göra. I livet. Resorna, djuren, familjen, skrivandet, yogan. Allt det som min inre 85-åring vill hinna med. 

Klicka hem den direkt från typ Adlibris så slipper ni in och fäktas med massa folk i nån affär idag. Ni kommer vilja tacka mig när ni har läst den! Och Nina såklart som skrivit en sån jäklarns förträfflig bok. 

Och för er språknördar som, precis som jag, älskar att skriva: den här boken har DET. 

Går upp och äter frukost. Duschar av mig och sminkar på. Tittar i spegeln och ser två ögon som är helt tomma av utmattning. Trötthet. Får ingen kontakt med min egen blick. Signalen tas på allvar. Kryper ner i sängen igen och somnar om några timmar. Upp. Lunch. Måste ut och handla. På med tjock dunjacka och halsduk och mössa. Fastnar i soffan med alla kläderna på. Stirrandes framför mig med ett helt nollställt huvud. Tänker på allt men kan inte tänka på någonting. Sliter av mig mössan. Kastar halsduken brutalt på golvet. Kränger av mig den tjocka jackan. Reser mig upp och lämnar alla kläder i kaos. Hasar in med trötta fötter mot sovrummet. Orkar inte lyfta benen ordentligt. Somnar fyra timmar till. 

Vaknar nästa morgon. Matt. Kroppen darrig av trötthet. Orkar ändå ut för en snabb handling. Måste köpa mat. Benen skakar hela vägen. Tänker att jag känner mig som en gammal tant. Tittar förundrat på alla som stressar med telefoner tryckta mot öronen. Sliter barn i armarna och tittar strängt samtidigt som de pratar med någon helt annan i luren. Barnen i uppror. Stretandes. Titta på mig mamma. Var här och inte därute. Därborta. Jag är här. Bara var här. 

Så jävla meningslöst. Att ligga här hemma trasig av stress jag utsatt mig för under så många år. Medan samhället snurrar vidare i exakt den takten jag själv hade förut. En dag kommer jag vara stark igen. Klokare. Men då kommer någon annan att ta min plats. Och det gör allt så jävla sorgligt. 

Alltså TACK för alla kloka svar ni kom med efter min fråga här i bloggen igår. Ni är ju så himla kloka. Läser alla era kommentarer om och om igen och har börjat inse att jag helt enkelt approachede min ”utmaning” på mitt gamla sätt: genom att prestera. Så istället måste jag ta en annan väg. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska ta mig an detta för jag vill ändå ut och göra något snart, jag börjar bli uttråkad och känner stort sug efter mer rutiner och socialt liv i vardagen, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till och hur jag ska ta mig dit. Och det är ju egentligen inte ens så att jag gjorde något fel, utan mer att jag helt enkelt håller på att lära mig. Återigen skapa nya banor i hjärnan inom detta området som ju innehåller en ”uppgift” och jag är helt novis på hur mitt nya jag ska ta mig an det. 

Pappa var uppe idag och jag bollade detta med honom och jag berättade om era kloka svar. Och han höll såklart med. Kanske tar det flera månader att komma igång. Och det är helt okej. Och framförallt är det viktigt att jag inser att min hjärna är otränad och ömtålig just nu, precis så som min kropp var i början. Det tog två år att någorlunda bygga upp kroppen till ett okej läge (mer än så är det faktiskt inte än) och för att kunna ta mig an en uppgift för hjärnan kommer det säkerligen ta väääääldigt lång tid till. Så jag måste ge mig själv utrymmet. Inte låta detta sänka mig – det ska ju lyfta mig! 

Jag ska svara på era kommentarer så snart jag kommit ur min lite ledsna sinnesstämning. Känner mig gråtfärdig just nu över att situationen är som den är och jag blir frustrerad när jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Och så är Stoffe i Florens hela veckan så jag har ju FaceTime:at honom tre gånger redan idag. Och så gick vår toalett sönder så jag knappt kan spola på den längre och så måste jag typ ringa nån röris eller köpa en ny toalett och just nu känner jag bara neeeeej… Och så fick jag säga hejdå till pappa som nu sticker sju veckor till Sydafrika så honom ser jag i mars nästa gång. Många känslor. Högt och lågt. Ibland blir nog bara alltihop samtidigt för mycket fastän sakerna en och en skulle gått jättebra att hantera. 

Så just nu måste jag bara få känna att allt är rätt tråkigt. En stund. 

TACK ❤ 

Och min plan från igår att strukturera upp mina tankar på papper gick åt fanders. Dag ett. Jag får ångest av att jag ska ”prestera” något. Fast det ju inte ens är en prestation egentligen. Men det stressar mig. Så idag har jag varit stressad över detta cirka tjugo gånger men inte en enda rad fick jag ner på papper. Det tog stopp. Och ju mer ångest jag för över det (högst oangenäma minnen i kroppen från ångest) desto mindre troligt är det ju att jag faktiskt kommer göra något åt det. 

Tusan också. Är jag helt ensam om detta? Hur kommer man igång med hjärnverksamheten och att faktiskt göra något efter två år?? Känner mig tyvärr rätt usel just nu. Även om jag inte ska göra det såklart. Men hur fasen ska detta gå till??