Och så åkte Esther hem. Min fina trollunge. Hennes matte kom hit och vi fikade lite tillsammans. Hon hade då även med sig sin andra labradoodle, den bruna niomånadershunden. Jisses! Vilken show! I vår hyfsat prydliga lägenhet for den runt som en orkan. Och han är lixom ingen liten orkan, det är en jäkla Grand Danois typ. Ohoj. Nu vilar jag ikapp efter den svettattacken. Ville helst behålla våra möbler och blommor intakta men lixom inte hindra hans lekfullhet. Svår balans. 

Nåja. Kroppen mår väldigt bra av att komma ut med hunden så pass mycket varje dag. På så sätt är det verkligen en stor tillgång alla dagar Esther är här. Samtidigt så blir det att jag ibland, omedevetet, sätter mig själv på plats två på prioriteringslistan. Hon kommer alltid först. Och det är ju inte toppen med utmattningen och allt. Eller jag vet inte. Är det? Måste fundera på saken. Jag känner mig tröttare i kroppen men mycket gladare och piggare av all energi jag får. Ska fundera vidare på detta. 

Sist men inte minst har jag beställt nytt duntäcke. Minns ni mitt lakan? Som jag sov sönder. Nu är det massor av slithål i mitt täcke också (!!) så dunet sprutar i moln över hela sovrummet. Inte superkul om en inte gillar att dammsuga ihjäl sig. Så nytt täcke är beställt, check! Imponerades lite över min förmåga att ta tag i det. En tar inte längre sådant för givet lixom *årets medarbetare 2017*.