Nu har jag hunnit smälta lite mer att jag faktiskt ska arbetsträna. Och på ett bra sätt, med hjälp av era kloka ord, kommit på att jag just ska träna. Inte arbeta. Det är stor skillnad. Direkt gick jag in i en prestationsroll där jag ville hitta det perfekta stället att vara på, den perfekta platsen, roliga uppgifter, roliga kollegor, göra mitt bästa, såg mig själv komma dit varje dag… men nej. Jag ska ju inte prestera någonting. Jag ska bara träna på att jobba och det kan varken gå bra eller dåligt. För jag tänker inte ens bemöda mig att stämpla det så. Det bara är. Från dag till dag. Stund till stund.
Så nu chillar jag mer. Tänker att jag ska hitta en helt okej plats istället för den perfekta. Jag kommer förhoppningsvis gå dit några timmar per dag men kanske inte alla dagar. Det beror på kroppen.
Och det ska ju bli kul! Att få kollegor och någonstans att vara på dagarna. Så mest försöker jag bara att se det så. Som något kul som väntar till våren. Inte något jag ska göra perfekt.
En av er sa en så klok grej angående ett yogaretreat som väntade i vår. Att ”jag tänkte först att jag skulle åka dit och vara (helst) bäst på yoga, trevligast på middagarna och ingen skulle ens märka att jag var utbränd”. Så klok insikt. Att se det. Att vi alla hamnar om och om igen i det där sinnesläget när vi ska prestera massa saker och vara vårt bästa jag hela tiden. Det fick mig att se att oavsett om det är ett yogaretreat eller en arbetsträning eller en middag med vänner; så behöver vi inte vara annat än närvarande i oss själva. Fråga oss vad stunden kan erbjuda och vad kroppen orkar ge. För även om vi alla utbrunna själar säkerligen är sinnessjukt ambitiösa och smarta och duktiga och trevliga och roliga, så behöver vi inte vara det alltid. Och inte just nu. För nu kräver kroppen att vår uppmärksamhet riktas inåt en stund.
alldamnstories 
Var på mitt första möte av tre med Arbetsförmedlingen och Fk-handläggare i måndags. Det var ett snabbt infomöte. Ska nog börja tråda ut vilka miljöer som inte funkar och vilka som funkar och sen vilka arbetsplatser det kan vara. Sen följer hon på Arbetsförmedlingen med mej på studiebesök på platsen/ platserna innan något bestäms. Jag kommer börja med 6 timmar i veckan då det är 25% av mitt schema och det känns nog överkomligt. Jag hoppas man inte börjar för snabbt. Vill att prosessen fram till själva arbetsträningen ska få ta sin tid så hjärnan hinner bearbeta. Man har levt i en sån liten värld i många år och den stora riktiga världen är faktiskt lite skrämmande…Plus att vi ska flytta första maj. Och innan flytten är klar och man kommit iordning lite så har man inget hem som laddningsstation.
Just det… Frågade om min restskatt. Hon sa att istället för att dra 30 % så har dom dragit 27% ….😑 Så har dom dragit 30% för dej så ska det inte vara någon fara.
Hur tydlig är du med att du inte ska tillbaka till din gamla arbetsplats med FK och Arbetsförmedlingen? Man vill ju fortfarande har tryggheten som anställd så länge det går. Fast jag tror faktiskt till och med att chefen på mitt jobb snackade tjänstledighet på ett av mina avstämningsmöten. Fick sån panik på förr att jag inte kunde delta själv på det. Kuratorn fick leda in mej på hennes kontor och jag satt där och försökte andas under tiden. Min man var som tur med på mötet. ❤
GillaGilla
Ah låter liknande som min process. Har haft ett möte och ska dit igen snart: då med mer egna tankar och planer för vad jag vill göra.
Ja jag har tänkt mycket på när det är rätt tid. Men kommit fram till att det nog alltid kommer kännas läskigt eftersom, precis som du skriver, är livet ganska skyddat här och nu. Men jag längtar efter ett sammanhang och kollegor så det är en bra morot. Iaf att testa på 😜
Men vad typiskt med skatten! Har inte fått min ännu men blev lite nervös nu. Inte alls kul ju!!
Jag och mitt förra jobb avslutade min anställning när jag varit sjukskriven i lite drygt ett år. Då hade jag lyssnat på alla kloka råd om att tryggheten i din anställning är något att behålla… men magen sa nej. Jag ville ha frihet. Så då blev det så. Jag valde frihet och osäkerhet och mindre pengar framför tryggheten den gången. Och vissa dagar är det läskigt för vart tusan ska jag hamna härnäst?? Men nästan alla dagar känns det spännande. Mina celler i kroppen pirrar av förväntan inför framtiden och då är jag lugn med att det var rätt väg att gå. Kraschade på jobbet en eftermiddag i december 2014 och åkte till SöS i taxi därifrån den sista dagen. Och har aldrig återvänt. Fel kanske, men jag bara stängde dörren och tänkte: NU ÄR DET NOG!
KRAAAAAM ❤
GillaGilla
Hej,
Jag har arbetstränat i 6v och idag började jag jobba 25%. Min första dag på arbetsträningen fick jag avbryta för de blev förmycket för mitt huvud. Veckan som kom åkte jag dit utan bestämda tider eller bestämt hur länge jag skulle vara där. Efter en vecka så var jag där 2tim och 15min (4 dagar i veckan)och har inte vart hemma en dag på 6v. De jag vill säga är att de tog en vecka för mitt huvud, förväntningar, krav (som jag själv byggt upp) att landa och att acceptera att de är just träning.
Inför dagen idag har jag varit spänd. Herre Gud ska jag verkligen börja jobba… Men saken är den att jag har ändå längtat efter denna dagen. Men med de sagt har de varit tufft idag (och igår, den jävla förväntansångesten) och de kommer de vara i morgon också. Men de är ok! De är fullt normalt och vad är de värsta som jan hända?
De jag också vill undertrycka är att de är fantastiskt med kollegor och att vara med i ett sammanhang! Va bredd på mycket motstånd från kropp och huvud och försök att inte hitta orsaker till varför.. Utan de ger med sig. Efter första veckan kommer ett stort high five från din självkänsla! Skulle du inte klara mer än en dag då är de mer än du gjorde igår. Och de är ett steg fram!
Lycka till!!!
GillaGillad av 1 person
Alltså… blev tårögd av detta. För det gav mig så mycket energi och kraft och hopp!! Fan det kommer ju lösa sig det här 🤗
Min läkare sa supertydligt till mig sist att du kommer vara förbannat trött. Och du kommer få tillbaka massor av dina symptom på stress och överansträngning. Men du bara måste igen hela den skiten för sen kommer du ut på andra sidan och då släpper det. Så all trötthet är inte att utmattningen är sämre; det är att kroppen måste göra en sån kraftansträngning för att komma upp till nästa nivå.
Fasen alltså kopierar hela din text här och klistrar in i anteckningar för den kommer jag behöva påminna mig själv om. Så bra skrivet. TACK ❤ KRAM
GillaGilla
Kloka tankar du tänker…
Själv sabbade jag två arbetsprövningar pga gammal duktighet, så nu kör jag i egen regi och det funkar bättre för mig. Håller min låga, lugna takt sedan två månader och än så länge lever jag och det börjar kännas normalt att ha tre inplanerade grejor/vecka. Sen gör jag en hel del spontant utöver dem, så jag är stolt över mig själv! Hanterar duktigheten bättre nu, äntligen…
Kram Sofia
GillaGillad av 1 person
Nej du sabbade dom inte, du var bara inte redo mentalt! Man måste ju öva varje dag för att inte hamna i prestationsspår igen. Jag gör det JÄMT! Och misslyckas tusen gånger men så plötsligt ibland kommer jag på att jag nog är på rätt väg ändå… vi tar steg för steg. KRAM ❤
GillaGilla
Jag relaterar sååå till det här inlägget! Blir galen på de där ”prestationshornen” som dyker upp i alla möjliga sammanhang! Men, jag jobbar på att nöta ner dem. Jag ligger & vilar efter min dag på stan. Varit hos tandläkaren samt hälsat på en snabbis på jobbet mm. Till slut blev jag så trött att musklerna (plats för skratt) hoppade i låren. Hjärnan sa verkligen ifrån, du orkar inte mer! Så då åkte jag hem. Får se hur det känns i morgon. Kram 💕
GillaGillad av 1 person
Vila på! Heja! Mina muskler hoppar också sådär?! Jag vilar också nu efter att ha tagit ut mig lite mkt idag. Blä. KRAM ❤
GillaGilla