Eftersom det här är min blogg där jag bestämmer själv (åh, underbart med såna ställen!) så har jag lovat mig själv att aldrig be om ursäkt för ”dåligt bloggande” eller ”tråkigt innehåll”. För den dagen jag gör det förminskar jag mina känslor och börjar anpassa mig till vad som borde vara. Och allt blir bara helt fel. Så om jag uteblir här kan det hända att jag vill skriva men inte orkar eller att jag inte har hunnit skriva eller inte kan prioritera att skriva. Men inga ursäkter alltså – okej med er hoppas jag 🙂 

I alla fall så har de senaste dagarna varit ett virrvarr av återhämtning, en trasig toalett som jag lagat (spännande följetång va?), häng med syster och Victoria, avbokade planer och tårar från mitt håll, spontant söndagsvin med Emma och Calle som övergick i storkok för hela högen och såklart prat hela kvällen, mycket mat, mycket känslor, mycket hundar… ja livet lixom. 

Esther är här hela veckan och sällskapar mig, och såklart även Stoffe när han är hemma. Vår lilla gostjej. Jag har badat henne idag och kunde bara hitta vårt svindyra sleek-schampoo från Shu Uemura när jag stod där med en blöt hund i duschen. Så hon fick det. Hon är dock ändå lockigare än någonsin så speciellt sleek blev det väl inte?! Men jag gillar att hon doftar så gott nu (notis: hon verkar inte alls tycka samma sak på den punkten för hon försöker rulla sig i bajs så fort vi går utanför dörren). 

Och just det! Ett par snälla grabbar var här och skulle laga vår toalett (som jag då redan hade hunnit laga själv. Enormt stolt!) och då frågade jag varför vi har golvvärme i hela lägenheten men lixom inte i badrummet. De tittade förvånat på varandra. Alternativt övervägde hur blåst den här tjejen var egentligen. Men det visade sig att vår golvvärme var trasig i badrummet och tvättstugan. Men dom fixade det apronto. Och vi har lixom frusit oss igenom tre vintrar i det här badrummet. OMG! Och på ett kick har vi fått ett varmt och gosigt badrumsgolv. Lyckan är total. Vi var helt pirriga igår kväll och ville båda kliva runt i badrummet och bara njuta av detta smärre mirakel. 

Och annars mycket tankar. Fastnar lätt i perioder av att tänka mycket (typiskt vata i mig) och att tänka mycket är sällan egentligen bra. Så jag försöker i alla fall balansera det genom att fokusera på kroppen om och om igen under dagarna och genom att försöka att inte fastna med tankar. Låta dom komma och gå. Men det är väl ändå som dom säger: de stora förändringarna sker när man är på botten. Och det stämmer nästan alltid för mig. 

Medan jag fortsätter repa min kropp, som tydligen vill vila vila vila hur mycket som helst, så tycker jag att ni alla ska klicka hem boken Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Så värd att läsa oavsett om man är, eller har varit, utmattad eller ej. Den handlar mer om att skapa ett meningsfullt liv, hålla hårt i sina värderingar, stå upp för det man tycker är viktigt och framförallt; om att våga gå sin egen väg. Inte lyssna på alla andra hela förbannade tiden. 

För mig har detta varit ett par dygn av rejäla uppvaknanden. Och min inre tant har fått ropa hejvilt om vad hon vill kunna berätta för sina barnbarn när hon är 85 år. Det löste upp så många knutar i magen här och nu och satte istället fokuset på vad jag vill göra. I livet. Resorna, djuren, familjen, skrivandet, yogan. Allt det som min inre 85-åring vill hinna med. 

Klicka hem den direkt från typ Adlibris så slipper ni in och fäktas med massa folk i nån affär idag. Ni kommer vilja tacka mig när ni har läst den! Och Nina såklart som skrivit en sån jäklarns förträfflig bok. 

Och för er språknördar som, precis som jag, älskar att skriva: den här boken har DET. 

Går upp och äter frukost. Duschar av mig och sminkar på. Tittar i spegeln och ser två ögon som är helt tomma av utmattning. Trötthet. Får ingen kontakt med min egen blick. Signalen tas på allvar. Kryper ner i sängen igen och somnar om några timmar. Upp. Lunch. Måste ut och handla. På med tjock dunjacka och halsduk och mössa. Fastnar i soffan med alla kläderna på. Stirrandes framför mig med ett helt nollställt huvud. Tänker på allt men kan inte tänka på någonting. Sliter av mig mössan. Kastar halsduken brutalt på golvet. Kränger av mig den tjocka jackan. Reser mig upp och lämnar alla kläder i kaos. Hasar in med trötta fötter mot sovrummet. Orkar inte lyfta benen ordentligt. Somnar fyra timmar till. 

Vaknar nästa morgon. Matt. Kroppen darrig av trötthet. Orkar ändå ut för en snabb handling. Måste köpa mat. Benen skakar hela vägen. Tänker att jag känner mig som en gammal tant. Tittar förundrat på alla som stressar med telefoner tryckta mot öronen. Sliter barn i armarna och tittar strängt samtidigt som de pratar med någon helt annan i luren. Barnen i uppror. Stretandes. Titta på mig mamma. Var här och inte därute. Därborta. Jag är här. Bara var här. 

Så jävla meningslöst. Att ligga här hemma trasig av stress jag utsatt mig för under så många år. Medan samhället snurrar vidare i exakt den takten jag själv hade förut. En dag kommer jag vara stark igen. Klokare. Men då kommer någon annan att ta min plats. Och det gör allt så jävla sorgligt. 

Alltså TACK för alla kloka svar ni kom med efter min fråga här i bloggen igår. Ni är ju så himla kloka. Läser alla era kommentarer om och om igen och har börjat inse att jag helt enkelt approachede min ”utmaning” på mitt gamla sätt: genom att prestera. Så istället måste jag ta en annan väg. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska ta mig an detta för jag vill ändå ut och göra något snart, jag börjar bli uttråkad och känner stort sug efter mer rutiner och socialt liv i vardagen, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till och hur jag ska ta mig dit. Och det är ju egentligen inte ens så att jag gjorde något fel, utan mer att jag helt enkelt håller på att lära mig. Återigen skapa nya banor i hjärnan inom detta området som ju innehåller en ”uppgift” och jag är helt novis på hur mitt nya jag ska ta mig an det. 

Pappa var uppe idag och jag bollade detta med honom och jag berättade om era kloka svar. Och han höll såklart med. Kanske tar det flera månader att komma igång. Och det är helt okej. Och framförallt är det viktigt att jag inser att min hjärna är otränad och ömtålig just nu, precis så som min kropp var i början. Det tog två år att någorlunda bygga upp kroppen till ett okej läge (mer än så är det faktiskt inte än) och för att kunna ta mig an en uppgift för hjärnan kommer det säkerligen ta väääääldigt lång tid till. Så jag måste ge mig själv utrymmet. Inte låta detta sänka mig – det ska ju lyfta mig! 

Jag ska svara på era kommentarer så snart jag kommit ur min lite ledsna sinnesstämning. Känner mig gråtfärdig just nu över att situationen är som den är och jag blir frustrerad när jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Och så är Stoffe i Florens hela veckan så jag har ju FaceTime:at honom tre gånger redan idag. Och så gick vår toalett sönder så jag knappt kan spola på den längre och så måste jag typ ringa nån röris eller köpa en ny toalett och just nu känner jag bara neeeeej… Och så fick jag säga hejdå till pappa som nu sticker sju veckor till Sydafrika så honom ser jag i mars nästa gång. Många känslor. Högt och lågt. Ibland blir nog bara alltihop samtidigt för mycket fastän sakerna en och en skulle gått jättebra att hantera. 

Så just nu måste jag bara få känna att allt är rätt tråkigt. En stund. 

TACK ❤ 

Och min plan från igår att strukturera upp mina tankar på papper gick åt fanders. Dag ett. Jag får ångest av att jag ska ”prestera” något. Fast det ju inte ens är en prestation egentligen. Men det stressar mig. Så idag har jag varit stressad över detta cirka tjugo gånger men inte en enda rad fick jag ner på papper. Det tog stopp. Och ju mer ångest jag för över det (högst oangenäma minnen i kroppen från ångest) desto mindre troligt är det ju att jag faktiskt kommer göra något åt det. 

Tusan också. Är jag helt ensam om detta? Hur kommer man igång med hjärnverksamheten och att faktiskt göra något efter två år?? Känner mig tyvärr rätt usel just nu. Även om jag inte ska göra det såklart. Men hur fasen ska detta gå till?? 

De senaste två nätterna har jag drömt om jobb. Och det har inte alls känts dåligt eller jobbigt i sig, men det har hela tiden varit att jag glömt att bara jobba två timmar om dagen. Och istället jobbat åtta timmar. Och det har slutat med ångest och stress. Varje gång. Så på så sätt var ju drömmarna inte så angenäma. 

Och inte heller har jag gått och tänkt på dem så mycket. Drömmarna. Det var först ikväll när jag och Stoffe tog en kort kvällspromenad och vi pratade om att jag ju säkert kommer börja jobba under våren – då kom drömmarna tillbaka till mitt medvetande. Och jag kände mig stressad över mig oförmåga att begränsa min insats i olika saker. Att jag ger för mycket hela tiden. Glömmer mina gränser. 

Så nu har vi bestämt att när jag tänker på vilka företag och uppgifter jag vill jobba med så ska jag sätta en tid. Typ en äggklocka på timer. Max 60 minuter varannan dag. Det är mitt jobb sålänge tills det riktiga jobbet börjar. Att lära mig begränsa mig i allt. Inte flyta iväg i flow och glömma tiden, glömma att äta, glömma att ens gå på toaletten. I övriga livet har jag lärt mig det ganska bra. Eller jag tänker i alla fall på det hela tiden. Men när det gäller skrivande hamnar jag nästan alltid i flow. Och det sänker mig något fruktansvärt varenda gång. Så nu; 60 minuter varannan dag ska jag tänka lite på vad jag vill göra framöver. Kanske skriva ner tankarna. Strukturera upp. Och sen släppa det. 

Så mardrömmarna kanske kom med något gott ändå. 

Vi har kollat säsong tre av Skam på en enda dag. Samma dag som den släpptes. Såklart. Världsbäst. Promenerat på Djurgården med Emma och Calle i tolv minusgrader. Och värmt oss framför brasan på Flickorna Helin. Och druckit varm choklad med vispgrädde. Jag har tagit tre långa promenader i skogen med Sandra. En av dagarna var vi först ut i skogen och nysnön sträckte oss till knäna. Vi pulsade i två timmar och kom hem utsvultna och genomsvettiga. Vi har varit på Artipelag med ledningsgruppen på Stoffes jobb. Ätit lunch alla familjer ihop och kollat på utställningen med Lars Wallin. En så fin dag. Snön hängde tung från granarna och solen gjorde himlen guldig. Bilderna nedan är alltså tagna inifrån Artipelag för fönstrena går genomgående i hela byggnaden. Verkligen vackert. Yogat för att försöka få bort stelheten i nacken som alltid kommer med kylan. Det går bra men nästa dag är den tillbaka. Bara att börja om. Dansat som vildar till Hoffmaestro Highway Man. Som om ingen kunde se oss. Kollat på The Danish Girl och blivit helt förälskade i Alicia Vikander. Lagat orimligt många soppor. Just nu är jag besatt av soppor. Somnat nakna i sängen mitt på dagen. Frusna efter promenader. Sömniga av frisk luft. Varma duntäcken och hud mot hud gör jobbet. 

Här hemma går allt i sakta mak. Fortsätter att undvika att bränna min energi på digitala grejer så det är mycket laga mat, vila, läsa, korta promenader i snön, yoga… ja allt som jag kan göra i sakta takt helt enkelt. Och utan ljud och brus eftersom det stör min hjärna. 

Varje år får jag raggsockor i julklapp av Stoffes farmor som hon stickar själv; världens bästa klapp för man blir helt orimligt glad över hemstickade sockor kan jag lova. I år fick jag dom här underbara! Hur fina färger?!! Älskar dom. Har haft dom på mig varenda dag sen julafton så snart måste tvättmaskinen lägga beslag på sockorna en stund. Men inte än. För nu är det massor av snö ute och då vill jag hasa runt i färgglada sockor hela dagen lång.