De senaste två nätterna har jag drömt om jobb. Och det har inte alls känts dåligt eller jobbigt i sig, men det har hela tiden varit att jag glömt att bara jobba två timmar om dagen. Och istället jobbat åtta timmar. Och det har slutat med ångest och stress. Varje gång. Så på så sätt var ju drömmarna inte så angenäma. 

Och inte heller har jag gått och tänkt på dem så mycket. Drömmarna. Det var först ikväll när jag och Stoffe tog en kort kvällspromenad och vi pratade om att jag ju säkert kommer börja jobba under våren – då kom drömmarna tillbaka till mitt medvetande. Och jag kände mig stressad över mig oförmåga att begränsa min insats i olika saker. Att jag ger för mycket hela tiden. Glömmer mina gränser. 

Så nu har vi bestämt att när jag tänker på vilka företag och uppgifter jag vill jobba med så ska jag sätta en tid. Typ en äggklocka på timer. Max 60 minuter varannan dag. Det är mitt jobb sålänge tills det riktiga jobbet börjar. Att lära mig begränsa mig i allt. Inte flyta iväg i flow och glömma tiden, glömma att äta, glömma att ens gå på toaletten. I övriga livet har jag lärt mig det ganska bra. Eller jag tänker i alla fall på det hela tiden. Men när det gäller skrivande hamnar jag nästan alltid i flow. Och det sänker mig något fruktansvärt varenda gång. Så nu; 60 minuter varannan dag ska jag tänka lite på vad jag vill göra framöver. Kanske skriva ner tankarna. Strukturera upp. Och sen släppa det. 

Så mardrömmarna kanske kom med något gott ändå.