Har länge följt Johanna Kajsons blogg. Tycker hon verkar vara en så härlig tjej. Idag skrev hon ett inlägg som gick rätt in i hjärtat på hur dagar kan vara, läs här. Även om inte jag har en liten bebis att ta hand om så känner jag så väl igen mig i att allt känns fel ibland, livet lixom skaver. Och hur lätt det då är att börja jämföra sig med andra – men DEN kan ju och han gör så och hon hinner det. Ja, så är det. Min logiska hjärna accepterar såklart detta och inser att vi alla inte har samma förutsättningar vid,samma tidpunkter, saker händer i livet och vi hamnar i olika faser. Just nu är jag utbränd, hemma, har legat i soffan i fyra dagar för att min kropp inte är stark nog att ens gå utanför dörren. Och det känns kan jag säga. Själen får sig en törn. När jag då börjar jämföra mig med mina vänner så kan känslorna skena i panik. Åh herregud – kommer jag någonsin kunna bli mamma? Kommer jag kunna ens ha ett jobb i framtiden? Vem vill anställa mig? Såna tankar som letar sig in och tar över. Det gäller att försöka ha styr på dom. Men vem kan det hela tiden?

Jag gör så gott jag kan. Kanske måste man ibland få tycka att allt är pissigt och skitigt för att kunna resa sig. Jag vet inte. Men jag vägrar tro att någon svävar på rosa moln hela livet. De negativa känslorna är lika mycket känslor, även om de inte ska styra oss och bestämma över vilket värde vi sätter på oss själva som individer.

Allt jag egentligen ville säga, som jag har tänkt på nästan hela dagen, är hur mycket jag jämför mig. Även fast jag inte vill! Och det är så sjukt jobbigt. Måste försöka tänka på det och uppmärksamma när jag gör det. Inget blir bättre av det och dessutom så jämför jag alltid bara med det som är BRA i andras liv, hur rättvist blir det då mot livet?