Etikett: utbränd

Social helg

Den här helgen var verkligen en social variant. Vi brukar ju nöja oss med nån enstaka grej sådär och sen prioritera tid tillsammans och vila eftersom Stoffe har ett jobb som kräver mycket av honom i veckorna. Och min sociala mätare slår ju i taket av typ två grejer per vecka. Men nu hade vi massa skoj för oss istället. Bra omväxling!

Igår var jag ute på promenad på dagen och sen ringde Emma och Calle över oss så vi köpte med lite hämtmat och så blev det öl, vin och ostar till det. Mums! Älskar spontana grejer och nu när våra fina, fina vänner bor i huset bredvid så blir det en hel del spontana häng i mjuka kläder och fleecetröjor. Finns det något härligare? Att det inte är uppstyrt eller städat eller fixat utan att man bara köper hem mat och rensar kylen på goda grejer och ses för att bara snacka och skratta lite. Och gråta lite (hej känslig!). Allt är okej. 

Efter den dagen var jag rätt mör. Att både promenera och ha en social aktivitet på samma dag är fortfarande lite tufft, så det får inte bli varje dag direkt. Ibland går bra. Men kroppen vet att det är undantag. 

Imorse så var resten av gänget på gymmet men det bangade jag faktiskt. Satsade på en serie och frukost i lugn och ro här hemma i soffan. Jag behövde vilan för sen skulle vi ut till Ekerö, till Stoffes bror, på glöggmingel och fira en av ungarna som nu blivit 17 år. Massor av människor var där och det var ju supermysigt. Hann också med lite gos med deras lilla kille som nu är två år. Gullgrisen. Vild som få men såklart världens mysigaste också. Perfekt för mig som är introvert att få hänga lite med en tvååring när socialiserings-batteriet blinkar rött. 

Puh! Så nu blev det lyxmiddag i form av veggoburgare från Max och en serie och te. Imorgon återhämtning. En social helg behöver balanseras med tid i tystnad och promenader och vila. För mig och nog för väldigt många andra också egentligen. 

Rätt att prioritera återhämtning 

Efter fina Tankar om utmattnings kommentar om att jag ju inte gjorde fel som gick all in i torsdags, utan snarare rätt som efteråt prioriterade återhämtning, så känns det mycket bättre. Direkt lade jag ner att klandra mig själv för eventuella misstag, som ju görs för att lära sig, och istället tänka; ja men jag förstod i alla fall att kroppen behövde ordentligt med återhämtning. Heja mig. Jag har lärt mig lite om mig själv i alla fall. Att man inte kan köra ner kroppen på minusskalan utan att tanka på så den kommer tillbaka till minst nolläge, och helst plus, igen. Tar man ut glaset måste man fylla på. Hela tiden. Om och om igen. En ständig påminnelse. 

Och orden rätt och fel blir ju också tokigt egentligen. Det var mina ord på det hela och är egentligen mer i brist på bättre ord. Inget är ju egentligen rätt eller fel (okej såklart vissa lagbrott mm) utan snarare en nyans av nuet i vilket vi fattat beslutet. Omständigheterna som råder runtomkring. Det var var rätt då kan bli fel nu, och tvärtom. Eller behöver man ens sätta en etikett på saker? Lägga händelser i fack? Döma saker som bra och dåliga, roliga och tråkiga, rätt och fel. Egentligen är det ju bara i vår egen hjärna vi försöker städa upp på det viset och förenkla för oss. För allt bara är egentligen. Utan att sorteras. Men i brist på andra ord får det bli dom sålänge. 

Jag gjorde i alla fall inte fel. Jag gjorde rätt. *överdrivet stort leende*

Svårt att alltid vara kontrollerad 

Idag är jag trött. Inte kraschat trött men ändå trött. Föga förvånande dock. Samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för att jag ibland spelar ut all min energi på samma gång, ni vet volymknappen som inte går att reglera, den har bara fullt ös eller tyst, så känner jag samtidigt att jag inte får bli irriterad på mig själv för det. Det är ju mänskligt också. 

Att vara hemma i två år tär på psyket och jag saknar verkligen det sociala ibland. Och då är jag ändå introvert. Tänk. Att jag skulle kunna sakna sällskap trodde jag aldrig. Så en dag med människor och liv runtomkring lockar så mycket att jag ballar ut ibland. 

Så ja, just nu pågår en kamp inom mig. Har jag inte lärt mig ett dugg eller är jag bara mänsklig? 

Hemmadag med sällskap

Idag är både Stoffe och jag hemma så vi har kikat på film, promenerat, ätit gårdagens broccolisoppa och vilat. Och kollat Hemnet efter hus. Alltid kul. Men vi ska såklart inte flytta nu. Bara kikar ifaaaallll något superfint hus i Nacka kvalar in som drömhus… Om typ fem år kanske. 

Och vad skoj att ni gillade skönhetsinlägget igår! Kanske ska göra fler såna? Vardagstips och favoriter som kan glamma upp vår vardag pyttelite. Alltid något ju. 

Nej och vet ni? Jag tror jag börjar bli förkyld. Igen. För cirka tionde gången det här året. Och förra året, mitt första som utbränd (inget att hänga i julgranen direkt), var jag sjuk typ 75 % av året. Hela tiden. Segt. För just kombinationen utbränd plus förkyld är inte en superhit. Inte för att just förkylningen blir värre men återhämtningen. My God. Tar så otroligt många veckor för kroppen har ju inte kapacitet att både fighta utmattning och förkylning samtidigt. Så nu håller jag mig på mattan och hoppas att den här tjocka, onda halsen ska ge med sig. 

Och en sak till! Lyssnade igår på Ångestpoddens senaste avsnitt om stress där en stressforskare (som jobbar på Stressmottagningen i Stockholm, har hört så mycket bra om den!) pratade om stress och såklart om utmattningssyndrom. Intressant. Och bra påminnelse. Satte mig direkt ner i lugn och ro för att lyssna istället för att lyssna och plocka undan samtidigt – ingen mer multitasking! 

Något som är lite kul (allt är ju en definitionsfråga av kul… men det här är kul om en inte har så mycket annat att fundera över på dagarna och älskar växter) är att mitt fikonträd typ har fått vårkänslor? Den fäller alltid bladen på hösten och det gjorde den även nu. Tills den började skjuta skott igen hejvilt. Vaaaa? 

Jag brukar flytta ut den i vårt trapphus på vintern för vila men nu trivs den så bra härinne så då får den stå kvar. Kanske gillar den att vi har golvvärme i hela lägenheten (vi har inga element, bara golvvärmen) så den tror att den står på en solvarm terass någonstans? 

Hoppas ni har en bra onsdag! ❤️ 

Vad gör man hela dagarna i sängen? 

Vad gör man då när man är sängliggandes? Ja alltså, när man har kommit förbi det där stadiet att man tänker att man lika gärna kan lägga sig i graven direkt. När man lixom ens orkar vända på sig i sängen. Då gör man följande: 

  • Dricker massor med vatten för att skölja ur systemet och mota bort huvudvärken (inte för att det fungerar men det känns i alla fall bra)
  • Äter orimligt mycket mat, speciellt kolhydrater, för hjärnans skull. Den behöver massor av mat för att få hjälp med läkningen. 
  • Sover 18 timmar per dygn
  • Stirrar upp i taket 5,5 timmar per dygn 
  • Äter, borstar tänderna och dricker vatten resterande 30 minuter per dygn
  • Finns ingen mat hemma så ber man någon typ pappa, syrran, grannen eller en vän handla åt en så kylen är välfylld med saker man kan äta utan att behöva laga
  • Är snabb med att boka av allt som är inplanerat de närmaste dagarna slash veckorna när en ser åt vilket håll det bär av. Inte en chans att något står kvar i planeringen för att ”det kanske går”. Nej, bort med allt så slipper man stressen att ens fundera på sånt. Nu ska kroppen bara få tas om hand och vila. 
  • Funderar på vilken bil man skulle köpa om man vann 500 000 helt rätt upp och ner. Eller en miljon. Beloppet är valbart mellan dessa två.
  • Tänker på hur livet kommer se ut efter allt detta, visualiserar, affirmerar. Och då lixom inte typ ”på onsdag kan jag ta en dusch”, nej, mer typ om fem år. Vad gör jag då? Det andra blir ju lite väl deppigt. 
  • Ser till att ha en fuktspray eller skön ansiktskräm bredvid sängen och splasha på heeeela tiden. Om en nu ska ligga såhär kan en ju passa på att få riktigt glowig hy iaf. Så när en kommer ut ur idet kan en glänsa igen. (Ni kan skicka vinflaskor som tack för tipset till min adress. Biobiljetter undanbedes pga hjärntrötthet.) 
  • Funderar över vad som hände i gårdagens Bonde söker fru
  • Smular ner sin partners sida på sängen med kaksmulor, brödsmulor, chokladspill. Sen blir det liv i luckan! 
  • Fnittrar högt (för sig själv) åt grannarna som försöker få ordning på ljusslingorna på balkongerna. Svordomar ser ut att hagla över trasslet. 

Ja typ sånt. Bara massa sånt. 

Och ni. TACK TACK TACK för att ni kommenterar och mailar och messar och peppar och skickar så mycket kärlek. Även om jag inte orkar svara på kommentarer just nu så läser jag varenda en och tar åt mig av alla tips och tankar. Jag är så jäklarns tacksam och ni får mig att le fastän det är ganska mörkt just nu. Är så otroligt tacksam 💜

Play Hard Rest Hard 

Inte mycket förändring här inte. Fortsatt sängläge i ett mörkt sovrum. Huvudvärksattacken har gett med sig lite så nu är hjärnan alldeles varm, svullen och känns öm. Kroppen är lika öm och matt den eftersom jag säkert spände varenda liten muskel igår när jag hade så ont. Idag har jag i alla fall orkat duscha vilket är framsteg! 

Men mest ser jag till att få i mig mycket mat för att kroppen absolut inte ska behöva gå på någon sparlåga, dricker varm kokosmjölk med lucumapulver, maca, kardemumma, kanel, vanilj och kokosolja (yum för kroppen), dricker massor av vatten, äter pepparkakor i mängder (flyttade till och med in hela burken och ställde på Stoffes sida av sängen…) och tänker ljusa tankar som ni kloka påminner mig om att göra ❤️ Det gjorde att ångesten kunde försvinna och istället finns bara den där matta tröttheten kvar efter all spänning. 

Ja men vad säger man? Livet alltså. Vändningar kommer snabbt. Bara att finna sig i att vara här och nu. Även om egot emellanåt skriker: jag orkar inte!

Sängliggandes

Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså. 

Vart hade jag varit utan min utmattning? 

Ganska ofta tänker jag på vart jag hade varit utan min utmattning. Hade jag varit på samma jobb? Hade vi haft barn? Hunnit gifta oss? Vilka resor hade vi gjort? Men viktigast av allt; hade jag varit lycklig? Nej. Den sista frågan är jag helt säker på vad svaret hade varit. Jag var inte lycklig på riktigt innan min utmattning och nu vet jag att jag har fått nyckeln. Nu vet jag hur det känns och vad som behövs för att vara där: NÄRVARO. Så enkelt egentligen. 

Om jag hade velat vara utan den här upplevelsen? Aldrig. Hade ni frågat mig det första året, då när allt var så fruktansvärt och mörkt och deppigt och ont och jävligt, så hade svaret varit detsamma. Det är jag säker på. För redan där insåg jag att jag aldrig velat vara utan detta. Att jag fick det jag behövde; inte det jag ville ha för stunden. Visst, det är en sorg ibland att tänka på att vi säkert hade varit föräldrar vid det här laget eller hunnit med en bröllopsfest – men det kommer. Många av våra vänner har hunnit en del av de där grejerna medan vårt liv har stått stilla utifrån sett. Och det första året jobbade jag så hårt med att acceptera det. Att vårt måste vänta. Men det gick. Jag har accepterat det. Kanske till och med uppskattar det lite; att vi gått igenom en hel del saker tillsammans innan vi ska ta oss an nästa steg i livet. 

Vad var det som fick mig att acceptera? Insikten om att allt går i faser. Jag har haft tuffa år mellan 20-30 när jag förlorat min mamma i cancer och gått in i väggen och kämpat med en svår depression. Inte alla i så ung ålder har varit med om så stora livskriser på så kort tid. Men det är vår fas just nu. Om tio år när vi kommit igång med barn och hus och grejer så kanske någon annan i vår närhet går igenom en tuff tid av sjukdom, dödsfall eller skilsmässa. För så fungerar livet. Det måste fungera så. Andras liv knallar på och ens eget stannar upp. Andras liv stannar upp och ens eget knallar på. 

Så ibland drabbar mig sorgen i form av ett hugg i magen när jag tänker på allt jag missat dessa två åren. Men då kommer jag alltid tillbaka till detta. Att jag aldrig hade velat vara utan den här resan. Att det kanske kommer vara en av mina viktigaste resor när jag ser tillbaka på livet. Att utan det hade jag aldrig hittat genuin lycka så ung, och då hade jag ju gått och väntat på något jag inte visste vad det var. För den här känslan är så otroligt mäktig. Och sjukdomen är en fas. Så ekvationen blir ändå alltid plus hur jag än räknar. 

Dagen i sex bilder

Ohhojjj alltså. Idag är jag trött! Riktigt rackarns trött. Kroppen värker och svettas och jag känner hur huvudet lixom inte alls är med. Och varför? Jo nattsömnen. Jag gick upp vid fyra imorse och kunde knappt sova alls inatt så kanske ett par ynka timmar skrapades ihop lite osammanhängande. Varför är oklart. Jag låg igår kväll och tänkte ”åh imorgon ska jag gå upp lika tidigt som en äkta yogi; långt innan soluppgången” men ju längre natten fortskred och ju närmare klockan kom fyra så blev det mer *fuck yogis alltså, skulle aldrig utsätta mig för detta, vem kom ens på en så dum idé?* 

Jaja. Störd och orolig nattsömn är som ni vet något av det tuffaste under utmattning för mig och många andra. Så är det bara. Så idag fick jag ta en siesta på två timmar direkt när jag kom fram till Stoffes pappa och sen lunch och nu mer vila. Så är det bara. Ingen idé att älta huruvida man är tråkig eller osocial för det finns lixom inget val. Eller ja valet blir i så fall an kraschlandning senare idag eller imorgon och det blir ännu värre för alla inblandade. 

Bjuder på ett par mobilbilder från dagen. Glömde min kamera hemma. Eller om jag förträngde den i trötthetsyran kanske. Nåja, bilder blir det ju ändå. 

Såhär små propellerplan flyger man med till Blekinge. Vi var typ tio personer på planet och jag mest njöt av en timmes vila. Och av solen som gick upp som ett stort eldklot precis när vi startade. 

Fick den här parfymen i present av Stoffe för ett par veckor sedan. Och jag älskar den! Nog den enda parfymen jag haft på flera år förutom typ yogaoljor och sånt… varm och gosig. 

Och jag sportar idag Olivia Palermos nagellack för Ciaté i färgen Napa Valley. Så fint. Lite burgundy i färgen tror jag det kallas. Kör den på fossingarna också som såklart måste få sitt för att viftas runt med på yogamattan. 

Och den här blomman har jag pillat på så många gånger idag hemma hos Stoffes pappa. Så fin! Den växer så barnsligt glatt på något sätt. 

Och gatan där vi bor just nu. Den är ju underbar. En gränd med massor av små gamla, sneda hus. Inte ett vattenpass så långt ögat nådde när detta byggdes. 

Stoffe och jag har ett rum på övervåningen med snedtak och vindsfönster. Solen skiner in så vi bugar oss en extra gång för den idag. 

Nu: vila! 

Tystnad

Idag har varit en tuff dag. Eller inte direkt tuff utifrån men jag har lixom brottats med mig själv på så många plan. 

Esther är här i en vecka för hennes matte är på semester, och det är verkligen så himla mysigt. Men inatt fick hon för sig att vi hade någon typ av gemensam vaka: hon, jag och Stoffe. Så hon var uppe och vandrade och såg till att det inte blev mycket sömn. Fem imorse gav jag upp och vi gick ut på promenad. Sen fick hon frukost och jag la mig i sängen igen vid sex och var helt slut. Alltså missad nattsömn är verkligen inte bra för min kropp! Den klarar inte att ta igen det. Vi somnade i alla fall om (Stoffe gick till jobbet haha) till tio, jag och Esther, helt slut båda två och när jag vaknade hade hon hoppat upp i min säng och lagt sig vid mina fötter. Gostrollet. 

Men efter den starten blev allt uppochner och jag kände mig förvirrad inombords och ville därför gå på yogan med Chung-Mei men det var Free Flow och jag bara orkar inte ett sånt pass… kunde hon inte haft meditation istället. Och mina tankar har varit överallt och jag kunde verkligen inte få styr på en enda. Tillslut funderade jag på vad jag egentligen tänkte och tyckte och kunde inte komma fram till något alls. En stund på mattan kanske kunde gjort susen men jag orkade verkligen inte ens sätta mig där. Så jag gick bara här i mitt eget silent retreat. Tyst hela dagen. Och med lite perspektiv ser jag hur lätt min sinnesstämning rubbas om något hamnar utanför mina rutiner. Uppenbarligen är jag superkänslig för det och det blir någon typ av stressreaktion av det hela. Stresskänsligheten är ju superhög för mig fortfarande. Ja ni ser, helt oregelbundet och bara rörigt idag…. 

Men nu är Stoffe hemma och vi har dukat fram Marabou och te och Esther ligger vid våra fötter och snarkar. Så nu blir det paus i tänkandet och hoppas att morgondagen blir lite klarare.