Ganska ofta tänker jag på vart jag hade varit utan min utmattning. Hade jag varit på samma jobb? Hade vi haft barn? Hunnit gifta oss? Vilka resor hade vi gjort? Men viktigast av allt; hade jag varit lycklig? Nej. Den sista frågan är jag helt säker på vad svaret hade varit. Jag var inte lycklig på riktigt innan min utmattning och nu vet jag att jag har fått nyckeln. Nu vet jag hur det känns och vad som behövs för att vara där: NÄRVARO. Så enkelt egentligen.
Om jag hade velat vara utan den här upplevelsen? Aldrig. Hade ni frågat mig det första året, då när allt var så fruktansvärt och mörkt och deppigt och ont och jävligt, så hade svaret varit detsamma. Det är jag säker på. För redan där insåg jag att jag aldrig velat vara utan detta. Att jag fick det jag behövde; inte det jag ville ha för stunden. Visst, det är en sorg ibland att tänka på att vi säkert hade varit föräldrar vid det här laget eller hunnit med en bröllopsfest – men det kommer. Många av våra vänner har hunnit en del av de där grejerna medan vårt liv har stått stilla utifrån sett. Och det första året jobbade jag så hårt med att acceptera det. Att vårt måste vänta. Men det gick. Jag har accepterat det. Kanske till och med uppskattar det lite; att vi gått igenom en hel del saker tillsammans innan vi ska ta oss an nästa steg i livet.
Vad var det som fick mig att acceptera? Insikten om att allt går i faser. Jag har haft tuffa år mellan 20-30 när jag förlorat min mamma i cancer och gått in i väggen och kämpat med en svår depression. Inte alla i så ung ålder har varit med om så stora livskriser på så kort tid. Men det är vår fas just nu. Om tio år när vi kommit igång med barn och hus och grejer så kanske någon annan i vår närhet går igenom en tuff tid av sjukdom, dödsfall eller skilsmässa. För så fungerar livet. Det måste fungera så. Andras liv knallar på och ens eget stannar upp. Andras liv stannar upp och ens eget knallar på.
Så ibland drabbar mig sorgen i form av ett hugg i magen när jag tänker på allt jag missat dessa två åren. Men då kommer jag alltid tillbaka till detta. Att jag aldrig hade velat vara utan den här resan. Att det kanske kommer vara en av mina viktigaste resor när jag ser tillbaka på livet. Att utan det hade jag aldrig hittat genuin lycka så ung, och då hade jag ju gått och väntat på något jag inte visste vad det var. För den här känslan är så otroligt mäktig. Och sjukdomen är en fas. Så ekvationen blir ändå alltid plus hur jag än räknar.
alldamnstories 
Fantastiskt! Jag behövde verkligen höra detta, jag känner igen mig i så mycket. Du är så klok och inspirerande. Nu känner jag mig mer stolt och tillfreds med min resa, som inte heller är över ännu. Tack!
GillaGillad av 1 person
Fina! 💜 Tack!! Resan pågår hela livet och just nu ännu mer intensivt där vi dagligen måste jobba stenhårt med oss själva. Tänk vilket jobb och vilken reward vi får av det jobbet! KRAM
GillaGillad av 1 person
Brukar hålla med dig men idag säger jag emot 😉 Ditt liv har inte stått stilla, förändringen har dock skett inom dig! En förändring som skett mer än hos någon annan. ❤ Jag säger precis som du, den här resan, den här utmattningen vill jag inte vara utan. Det har varit det jäkligaste jag upplevt MEN vill ändå inte vara utan den. Vet att jag sa det ofta till min psykolog där i början, den här utmattningen ska inte vara förgäves.
Stor kram till dig du kloka ❤
GillaGillad av 1 person
Ja men så klok! Det KÄNNS som att livet stått stilla… eller lixom utifrån sett i alla fall. Men förändringen som skett inom mig har ju varit så mycket större än allt annat, precis som du säger. Och grejen är att det är så svårt att förklara för utomstående, de kanske bara ser en liten liten del av allt som sker på insidan. Men för mig har den här processen varit större än jag någonsin kunde tro. Sa till en vän att det känns som jag varit på ett jävligt jobbigt och tufft och ont meditationsretreat i två år och nu lixom börjat kika ut på andra sidan. Tusen gånger klokare.
Och som du säger tänker jag ofta också att resan inte ska ha varit förgäves. Det är nog därifrån mycket av styrkan komme till att våga göra de förändringar som krävs och kommit till en under resan – skulle jag strunta i dem skulle jag lixom trampa på all skit jag gått igenom. Nonne Nonne, även det som är tufft och jobbigt på kort sikt ska vågas förändras om det är vad jag tror är till det bättre på lång sikt. Det är en del av jobbet lixom 😉
Sant så sant Eva. Klok 💜
GillaGilla
Haha har sagt att jag vill Pilgrimsvandra i Spanien, en dröm sedan länge. Nu när jag varit sjuk har det varit en önskan varje höst och vår att kunna ta mig iväg själv. Det skulle vara som en liten seger och kvitto på att jag är frisk 😉 Senast när jag pratade med min psykolog om detta sa han, ”den inre resan som de som går Caminon gör, den kommer du nog inte uppleva på vandringen för du har redan gjort den resan genom din resa ur utmattningssyndromet.” Det ligger nog något i det. KRAMAR ❤
GillaGillad av 1 person
Vaaa? Hur klok psykolog? Det skulle jag typ tvinga honom att skriva ner så jag kunde sätta upp lappen på kylen och läsa varje dag!! För jag har också kikat lite på caminoleden, verkar magiskt! Blev lätt besatt av tanken förra året för jag läste så många böcker om den… men så sant att vi säkert redan gjort den inre resan. Åh ska minnas det! Dock verkar det ändå vara en häftig upplevelse så vi kan göra det för nöjet 🙂 Och för att fira sig själv när man orkar. KRAMAR
GillaGilla
Han är väldigt klok min psykolog OCH lika knäpp som mig 😉 JAPP vi går den för att få den häftiga upplevelsen och för att vi firar oss själva ❤ Fasiken vad vi är bra
KRAM
GillaGillad av 1 person
💜
GillaGilla