Idag har jag försökt att gå en promenad lite försiktigt. Det är så segt. Som att vada runt med tre sömntabletter i kroppen. Dimmigt. Vill typ lägga mig ner på varenda bänk jag ser och ta en nap. Den här tröttheten alltså. Så svårt att förstå tror jag om man aldrig upplevt den.
God fortsättning på er!
Igår hade vi en så fantastisk kväll. Nyårsmagin fanns där, den som ofta annars uteblir på grund av alla förväntningar. Vi firade ett helt gäng hos Emma och Calle här mittemot och hade köpt skaldjursplatåer från Lisa Elmqvist, massor av goda ostar, snittar och cirka 15 flaskor champagne. Yepp. Tänk er då hur vi mår idag… Ända tills fyra imorse dansade vi så golvet skakade och skrålade från deras terass högst upp.
Och raketerna… oj vad vackert. Jag gillar inte alls raketer egentligen för jag tycker inte om höga smällar *partytjej_87* men nu stod vi däruppe tryggt och säkert och såg alla fyrverkerier över hela Södermalm och Djurgården. Oj vad vackert det var.
Nu har vi ätit skaldjur för ett helt år tror jag. Och druckit skumpa för två. Månader. Och dansat och skrattat och gråtit (alla tal; grät varje gång) och varit sådär barnsligt glada över ett nytt år eftersom vi inte ännu vet exakt vad året innebär. Ett oskrivet blad.
Roligt var också att den här svarta kondomen låg i Emma och Calles badkar. Jag hittade den ganska tidigt på kvällen och gick direkt till Calle och viskade i hans öra att ”Det ligger en kondom i badkaret som ni nog har glömt där. Du kanske vill ta bort den innan någon annan ser?” Han såg besvärad ut och kanske lite förvånad. Jag klappade mig själv på axeln för att jag är en så väluppfostrad tjej som förhindrade att värdparet skulle göra bort sig. Kanske tänkte jag liiiiite att det var lustigt att använda en helt svart kondom (??!) men jag vet ju inte vad andra har för preferenser och lägger väl ingen direkt värdering i det heller precis. Men ni kan ju tänka er Calles gapskratt när han går in i badrummet och ser den här svarta rackaren ligga i badkaret. Någon hade prankat…
Så den blev väl på något sätt symbolen för kvällen. Den var lixom med på fler än ett dansnummer efter det.
Hoppas ni hade en fin kväll igår och nu tar vi en stund i taget. Närvaro är min intention för 2017.
Idag har vi ätit frukost ihop med våra pappor på hotellet där dom bodde. Grovt danskt rågbröd, hemgjord granola, kaffe med kardemumma… mmm. Efter det gick vi hem för en siesta men somnade i tre timmar. Helt slutkörda. Och vidare fortsatte epicentrum av händelserika juldagar med… film! Julfilmer. Älskar dom. Samma filmer varje år. Det är i princip min viktigaste jultradition. Med en stor chokladask på soffbordet och glögg och te i kannor. Så njutningsfullt.
Igår var verkligen en helt fantastisk julafton. Så himla mysig och superdupergott julbord (tips!!) och perfekt tempo för en utbränd tjej. Lugnt och skönt. Det serverades så himla goda laxar (äter ju inte fisk och kött annars men på julbordet får fisk gå bra, annars är man svältburen till nyår typ) och små potionsbakade tartarer och pajer och så goda rödbetor och ostar.
Julbordet var uppdukat ute i burspråket på Villa Godthem och man sitter så bra där i deras runda soffor och fåtöljer. Det dämpar ljudnivån av alla tyger vilket var löjligt uppskattat av min hjärna. Brasan var tänd och det var otroligt vackert ombonat med alla blommor och ljusslingor. Fint.
Efter julbordet gick vi alla hem hit och tomten kom (inte han från Tokaryd som brukar komma, det här måste ha varit en tomtekusin). Mest pratade vi och skrattade och planerar en resa framåt hela gänget. Spännande och roligt med gemensamma planer.
// Pappa och jag diskuterar skorna med smileys på. Jag hade på mig dom vinröda (från Acne) och en klänning från COS och såklart väskan från Bally som jag fick på morgonen. // Stoffes pappa! // Min syster, som ni nog kan gissa vem av dem det är, och hennes Victoria. Världens roligaste, ödmjukaste, mest förstående, omtänksamma par. Så fina. //
Nu ska här lagas en indisk vegogryta och sen blir det chaite. Besitos amigos!
Dagen för julafton. Lilla julafton. Vi brukar spendera den här kvällen hos Stoffes mamma med uppesittarkväll och massor av te och godis. Och det brukar vara den finaste av alla juldagarna enligt mig. Lugnet före stormen lixom.
Men i år ska vi fira jul hemma i Stockholm så då blir det ju inte alls enligt tradition. Istället ligger jag och vilar en del för att orka morgondagen och emellanåt rör jag lite i en julgröt. För vi är inte världens mest fixiga när det kommer till sånt här. Jul och sånt. Vi håller det enkelt och lägger hellre tid på en mysig film och en promenad än att jäkta i köket. Försöker undvika att prestera julen och allt det där. Det är ju så enkelt att det blir så.
Hursomhelst så saknar jag såklart Stoffes mamma och hennes man. Men ska fokusera på att göra en mysig kväll i lugnets tecken. Och imorgon kommer Stoffes pappa och min pappa upp, och min syster och hennes flickvän kommer hit. Och vi ska göra en, för oss, annorlunda jul. Mysigt ska det bli!
Igår kokade jag ihop några gräddkolor. Satte fokus på att göra det helt mindful och utan den där prestationsmotorn som så lätt kickar in hos mig. Och det gick bra. För bra kanske. Kulproverna var så goda att jag gjorde säkert tjugo stycken kulor och sen var smeten så hård att gräddkolorna blev mer typ Werthers Orginal. Jaja. Mindful var ju målet och det klarade jag ju. Så pass bra att jag helt glömde tiden.
Jahopp. Ligger i sängen igen. Snuddar vid överansträngningen. Brytet. Kraschen. Magen kollapsar och jag tappar aptiten helt. Mår illa. Kräks. Hjärntröttheten hoppar fram vid minsta ansträngning. Kroppen värker. Jag vilar och sover men orkar aldrig riktigt vakna. Så trött. Slut på så många plan.
Ja och varför? Jag vet inte exakt. Många saker antagligen. Min två-årsdag som utmattad var i måndags. Den gör ont. Min mammas födelsedag i söndags. Den gör ont. Julen ligger framför mig. Den gör helt galet ont av alla dåliga minnen från min utmattning. Jag var rejält sjuk i influensan och den reparationen tar tid. Längre tid än jag vill tro.
Många faktorer. Orsaker. Störningar. En och en ingen större fara. Tillsammans rinner glaset över och energin tar slut. Så nu vilar jag. Läser Eckhart Tolle i små portioner. Fyren mellan haven däremellan.
Och håller tummarna för att det ändå blir en helt okej jul.
Och det här med att svettas ut på trainer i tjugo minuter. Det är inte en bra idé. Idag värker hela kroppen och huvudet och jag har mest bara sovit hela dagen.
Så har jag tänkt också på att jag tappat inspirationen för att skriva den senaste tiden. Och jag vet inte riktigt varför. Det känns som att jag inte har något att ge längre. Inget att dela och inga tankar eller tips. Det bara tog stopp.
Fråga gärna om det är något speciellt ni undrar eller vill veta. Bland annat fick jag en fråga för några veckor sedan som var så bra att jag inte ens kommit på något svar: hur var dina första nio månader av din utmattning? När du hade din akuta fas? Och jag minns inget. Blackout. Men om det är något speciellt om den tiden ni undrar så svarar jag jättegärna. Men helheten har jag glömt. Förträngt. Har jag insett nu.
Jahapp! En rolig dag följd av en dag med ångest. Då vet man att utmattningen ändå finns där. Skönt. Så man slipper sakna den… not.
Ligger i soffan och kollar serier. Dricker te. Äter bananer för att ångesten inte ska få njuta av att jag är hungrig iaf. Sneglar på pepparkakshuset och funderar på om skorstenen verkligen har en funktion egentligen? Kan nog bryta loss den?
Ska dessutom få mens närsomhelst så jag känner mig svettig av kroppens temperatur som alltid skjuter i höjden precis dagarna innan. Hyn protesterar. Håret blir smutsigt på nolltid. Magen är ett bottenlöst hål av hormoner som lever loppan. Jamen så härlig dag va? En är på topp på alla plan.
Nu blir det nog ändå en tugga av skorstenen och lite mer serier och chaite. Besitos.
Det här med ångest alltså. Det kan ju vara bra snurrigt ibland. En bra grej som en av mina yogalärare, Luke Brache, har lärt mig är att säga hej tre gånger i huvudet. Alltså när man upplever att den där ångesten och rösten i huvudet som stegrar så kan det bli rejält surrigt om man då dessutom får för sig att alla tankar därinne är sanna. Verkliga. Realistiska. För det är dom inte. Då sa Luke, som berättade att han har samma problem, att han brukar säga hej inne i huvudet tre gånger. Då gör han klart för sig själv att rösten han hör som ältar runt saker därinne faktiskt inte är hans röst. Den är en fiktiv röst. Som en rumskamrat (ibland hyfsat otrevlig runskamrat dessutom).
Jag har gjort detta i några veckor nu och tycker faktiskt att det fungerar. Det tar ut fokuset från huvudet och mitt medvetande kan enklare placeras längre ner i kroppen. Väldigt skönt. Så fort jag förstår att det inte är min egen röst därinne så blir jag lugnare.
Och som Luke sa så om den där rösten i ditt huvud vore en fysisk person som du skulle hänga med en hel dag så skulle du inte stå ut. Det skulle vara den mest neurotiska och ältande människa du någonsin träffat. Hua! Rösten är inte på riktigt och vi behöver inte bemöda oss med att försöka lita på rösten heller. Eller i alla fall långt ifrån alltid. Den är ofta en så pass kraftig förenkling av våra hjärnbanor, och ärligt talat en riktig liten jävel som alltid bara tar genvägar förbi alla logiska och resonabla portar, och är därmed inte en pålitlig källa. Det är bättre att ignorera surret och istället ge oss själva tid att tänka igenom saker klarare.
Vi är inte våra känslor och vårt sinne.
Och just det! Jag har bakat ett pepparkakshus. Eller ja alltså en färdig grund men jag satte ihop det och dekorerade det färgglatt och fint. Nu står det och doftar gott och gör mig glad här hemma. Vi får väl se hur länge det får stå kvar. Några av takpannorna försvann ner i magen redan igår…
Efter den här rundan med förkylning har jag upptäckt ett stort framsteg hos mig själv. *Tadaaaa*. Nu förväntar ni er ett stordåd men det är mer av en subtil förändring i min inställning. Som är stor för mig.
Förut när jag var sjuk i ”vanliga” förkylningar och sånt så blev jag irriterad på min kropp för att den inte var frisk. Jag blev lixom lite förbannad och insåg inte att förkylningen ju faktiskt är en del av min kropp just nu. Så när jag jobbade så var det absolut helt normalt för mig att gå till jobbet trots att jag var genomförkyld. Jag hade ju så mycket viktiga möten (hello, verklighetsuppfattningen i det alltså…) och hade jag feber satt jag hemma och jobbade istället. Så idiotiskt! En förkylning tar ju runt en vecka att bli av med och den läker man med sömn och vila. För att kroppen behöver en paus. Så är det med det.
Nu när jag är sjuk tänker jag mer ”Jahapp, bäst att vila då. Undrar vad det finns för najsiga serier på Netflix…”. Och skillnaden märkte jag speciellt på Stoffe som ju blev ganska stressad de första dagarna han var hemma från jobbet. Han kunde absolut inte acceptera att hans kropp behövde vila. Men nu är ju jag klokare, vad gäller just det, så jag fick honom att ringa sig sjuk och nu har han faktiskt varit hemma en vecka snart. Jättebra tycker jag.
Både jag och Stoffe är extremt drivna och har lätt för att låta viljan köra över kroppens alla signaler. Vi tycker (tyckte!) nog, ingen av oss, att kroppen har något att säga till om, bara vi VILL något tillräckligt mycket. Så osmart. Nu har ju jag fått en rejäl läxa i vad som händer om man kör över kroppen, så det försöker jag ju såklart ta vara på varje dag och speciellt i situationer som dessa. När det blir så tydligt att hur mycket vi än vill något så kommer kroppen alltid att vinna kampen. Tillslut. Sjukdomen kommer inte att försvinna förrän vi ger den utrymme att läka.
Så är det väl med det mesta tänker jag. Att det är ett enda stort lagspel alltihop. Med kroppen och huvudet. Viljan och acceptansen. Förmågan att bli frisk och förmågan att faktiskt vara sjuk.
Fortsatt rejält sjuka här hemma. Stoffe har definitivt fått en typ av nära-döden-influensa (…) för han är så ynklig och butter att det inte är klokt. Hjärtat alltså. Måste vara såååå jobbigt för honom.
Idag har jag läst igenom senaste numret av en av alla yogatidningar jag konsumerar varje månad. Jag älskar att läsa om yoga, meditation och ayurveda och blandar tidningar, bloggar och böcker för att få ihop en lagom lättsmält mix för mig. Hursomhelst så kan jag ibland bli nästan stressad av alla perfekta yogis som går upp 04.30 på morgonen för att dricka varmt vatten med citron till frukost och sen göra sin (egen såklart, aldrig något lättåtkomligt här) praktik i två timmar. Inkluderat en djup meditation och mantra och ommande. Och här någonstans känner jag mig så otillräcklig. Det är ju så urbota dumt att jämföra sig, och det är ju precis det jag gör, men jag känner att jag lixom aldrig kommer kunna vara ”en riktig yogi” om det är allt det där som krävs. Min kropp orkar inte, och skulle nog inte heller må bra av, att gå upp så tidigt, äta så lite och yoga så mycket. Jag får inte ihop det.
Och alla bilder på folks fina positioner och platser där ”dom gör sin yoga i gryningen och mår så bra i själen hela dagen”. What? Varför känner inte jag så? Jag menar, jag yogar nästan varje dag, nåja nästan…, men då snackar vi ligga lite på ett bolster och vila, några sittande framåtfällningar, öppna up bröstet och andas. Kanske 15 minuter totalt. Mer gedigen praktik gör jag på min studio ett par gånger i veckan. Om jag ens får ihop det??? För oftare ligger jag lixom kvar i soffan och muttrar över att det ändå regnar och jag är ju hungrig så jag struntar nog i det idag.
Nu vet jag att ni som läser härinne är så kloka och fina att ni kommer säga samma sak som jag också såklart tänker: jamen skiiiit i dom! Du är utmattad! Yoga handlar inte om det! Och nej. Det gör det sannerligen inte. Yoga för mig är att jag tar med mig mina ynka minuter ut i min vardag för att försöka vara en bra medmänniska och möta andra med ett öppet hjärta. Jag vill vara sann mot mig själv och påminner mig om detta gång på gång på gång. Och jag försöker rida ut ångestattacker med hjälp av min yogaandning oftare än ni vill tro. Och jag är så långt ifrån en sån där perfekt kittad yogi som man ser i tidningarna.
Men vet ni varför jag blir upprörd? För att bilden av yogis är så endimensionell. Så irriterande perfekt på något sätt. Man pratar sällan om yogis som kanske bara mediterar lite framför tvn med en skål chips under armen för att hen inte orkar rulla ut sin matta. Eller att hen inte alls äter vegetariska superfoodmåltider mer än en gång vart femte år och alla andra dagar dricker rödvin och älskar sig själv och sin kropp och alla runtomkring lika mycket för det. Nej det gör mig irriterad att till och med yoga ska täckas över med ett filter och vara rosenskimrande och prestationsinriktat och perfekt. När det ju är allt annat än just det. När yoga handlar om syftet. Och livet. Och att må bra för att kunna göra bra. Och det är ju så individuellt. Varför framgår inte det?
För mig har yogan varit förändrande. Definitivt. Den har räddat mig så många stunder under min utmattning och allt jag känner för yoga är ren kärlek. Jag tror kanske att det är just därför jag blir så ledsen när min yoga framställs som något som ska presteras eller uppnås. Eller något man ska vara. För det är allt annat än det. Yoga handlar om processen. Och processen är individuell. Resan är individuell. Praktiken är individuell.
Och nu ska jag ta och försöka få det här trycket över bröstet att släppa igen. För så illa blev det. Jag blev så ledsen över att jag lyckades förminska mig själv inom något som betyder så mycket för mig.
I just came for the savasana.
alldamnstories 