Träning för ego-balansen

Yoga på studion kan vara riktigt bra träning i att hantera egots ständiga nycker. Igår skulle jag gå på Free Flow Advanced Practise men råkade av okänd anledning hamna på Jivamukti Advanced. Jag brukar träna de avancerade passen och känna att det passar min nivå bra men ni yogis därute vet att Jivamukti är sjukt tufft! Att då hamna i den avancerade gruppen kan jag säga tränade min ego-balans en hel del. 

Alla mina grannar stod upp med ena benet runt nacken (!!) och händerna i prayer och såg sådär oförskämt avslappnade ut. Jag hade fullt sjå med att få ena benet att balansera och andra upp… 
Och i meditationen säger läraren:
”idag tar vi meditationen i huvudstående”
Jag:…. 
Läraren:”för dem det passar såklart” (hon syftar helt klart på mig)
Jag:… (Lite butter men inser att mitt huvud absolut inte klarar att vara upp och ner i fler minuter)
Detta är såklart bara ett par av situationerna igår för de regande tätt under 90 minuter. MEN jag tänkte: perfekt, nu får jag träna här. Det är lätt att låta egot skena och tänka ”åh nej varför kan inte jag” eller ”fan vad jag är dålig” men nej! Det är jag inte. Jag är bra på en miljon olika saker men jag är inte bäst på Jivamukti positioner. Däremot kanske jag är bäst på att känna min kropps begränsningar eller att vara närvarande under passet? Vem vet? 
Man kan inte tävla i yoga och för mig är det ren kärlek i varje pass. Så jag tänker banne mig inte förstöra det genom att börja prestera även i det. 

Kriget inom mig

Känner att allt är rätt risigt just nu. Huvudet gör ont och allt är så oklart inför framtiden. Kan inte hjälpa att jag har tappat allt lite. Grejen är att jag nog faktiskt måste öva mig på att det är okej. En hel del av min problematik ligger ju faktiskt i mina ständiga ambitioner, planerandet och strävan. Just nu kan jag inte ha några ambitioner för kroppen orkar helt enkelt inte och det skapar krig inom mig.  

Tankar om utmattning

Efter att ha läst hennes inlägg imorse om hur det är att leva med utmattningsdepression måste jag bara tipsa er om det inlägget. För det var SÅ BRA. Så på pricken beskrivet hur man tar på sig skorna och ställer sig utanför ytterdörren och faktiskt på riktigt tycker att det är en liten promenad. Sen vänder man och går in igen. Hur många gånger har jag gjort det? Cirka varje dag förra året.

”Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!” Så bra beskrivet. Det tog nio månader för mig innan jag kunde duscha och tvätta håret själv. I nio hela månader satt jag i duschen med slangen tryckt not bröstet och min kille fick tvätta mitt hår. Jag orkade inte ens hålla upp händerna. 

Bloggen Tankar om utmattning drivs av en tjej som jag lärt känna här, i cyberspace. Hon beskriver rakt och ärligt om hur det är att leva med utmattningsdepression. Jag har haft så stor hjälp av henne för det var genom hennes blogg jag för första gången insåg att jag inte är ensam. Det finns fler därute.

Tack tjejen för ditt stöd och för din helt fantastiska blogg. Läs inlägget här.

Plats för nya äventyr

Mamma, idag gjorde vi det. Tog bort en bit av den plats som formade oss men som inte lägre är vi. Vi är klara nu. Alla minnen finns kvar men vi är klara där. 

Det gjorde ont ska du veta. Så ont. Men jag kände att du var där. Redan imorse när snöflingor stora som bollar blandades med regn kände jag hur du grät med oss. Och sen släppte du fram solen. Den svepte över rummet och pappas blick mötte min. Vi hamnade alla igen på samma frekvens. Du gav oss styrka och ljus. Tack. 
Och jag vill också berätta att de är så fina personer; dom som ska förvalta platsen vidare. Alla bitar föll på plats direkt när jag såg dem. Deras lugn, glädje och kärlek. Du skulle älskat dem. Så fina. 
Älskade mamma. Sen firade vi. För du skulle ha velat det. Vi tog den där tunga stenen i magen och skapade en fantastisk dag på Zetas. Pratade om den där långa resan vi vill göra. Saker vi nu ska uppleva tillsammans medan det finns tid. Tack för att du bar oss hela vägen mamma. Nu skapar vi plats för nya äventyr och minnena värnar vi med kärlek. 
En sak till mamma innan jag går. Vi mår bra nu. Vi är lyckliga. Även om saknaden är stor, och smärtan stundtals väldigt tung att bära, så är vi lyckliga. Vi har skapat oss ett liv som inte alls påminner om hur det var när du fanns här. Det klarade vi inte. Vi har nya platser. Allihop. Men oj vad vi älskar varandra. Och pappa mår bra. Och han tar hand om oss så bra. Vi står väldigt nära varandra allihop, det blev så när den värsta smärtan hade lagt sig. När vi orkade prata igen. 
Och just det mamma: jag gör så gott jag kan. Jag tror du hade varit stolt. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig men när blir det så? Det vet ju du om någon. Jag är en bättre människa nu. Mer närvarande och så mycket lyckligare. Och jag har din röst, mamma. När jag pratar kan jag ibland höra hur det är du som talar inifrån mig. Du är så levande. Så ofattbart levande.
Vår nya plats är inom oss. Varje gång jag stannar upp känner jag det. Du finns inom mig. Och i allt det vackra i hela världen. 
Störst av allt är kärleken. Vi älskar dig så. 

Dipp

De senaste dagarna (veckorna?) har jag, som ni säkert förstått, haft en dipp. Något hände och hjärntröttheten är tillbaka och jag känner mig inte alls stark längre. Huvudvärken är konstant och efter några veckor av sån smärta så blir man känslig, det hade nog vem som helst blivit. Ändå klandrar jag mig själv för att jag känner mig vek och svag. 

Det känns som att mina känslor har hamnat utanpå, jag känner mig hudlös och mottaglig för prick allt. På morgonen har jag gråtit över småsaker och det är inte jag. Då vet jag att något är ur balans. 

Eftesom min älskade man jobbar ungefär 16 timmar om dagen så åker jag idag till pappa och A. Ibland behöver man bli omhändertagen. Nu behöver jag det. 
Tack igen ni som peppar. Grät (igen) igår kväll när jag läste era fina ord. All kärlek till er ❤

Huvudvärk och tårar

Ledsen mates men idag kommer inget peppigt, informativt eller spännande inlägg. För idag har jag så ont i huvudet. Så ont. Fy alltså. 

Igår jobbade jag med en layout till en grej på datorn och tyckte det gick så bra. Med huvudet alltså (layouten håller vi härifrån). Men tji fick jag. Jag tror jag fick för mycket luft under vingarna och blev lite för exalterad över att jag kunde hålla ögonen på en skärm i två hela timmar. Idiotiskt, för sen kom smällen. Med besked. Låg i sängen i panik, gick till yogan, grät. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder för det gjorde så ont. 
När min yogalärare Shay dessutom berättade för gruppen att han under en period av sitt liv led av svår depression och att den enda gången han kände att allt ändå var okej var i Mountain Pose. Då kände han sig stark som ett berg och att allt skulle bli bra till sist. Om jag grät? Blev så berörd att jag stod där med händerna framför bröstet i prayer i Mountain och grät. Och hela Savasana rann tårarna. Jag vet inte ens om jag var glad eller ledsen eller bara hade ont. Allt var en enda röra. Alla känslor kom samtidigt. Och lite grät jag för att han sa att det kommer bli bra. För det kommer bli bra. 
Det tar bara lite tid. 

Jag är introvert

Linus Jonkman har skrivit den mest fantastiska boken inom psykologi: Introvert – Den tysta revolutionen. Det är andra gången på sex månader som jag läser den.

Första gången jag läste boken var den som att en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag visste att jag var introvert men jag hade nog inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mitt vardagsliv och mina sociala preferenser. Nu kunde jag se på mig själv på ett helt annorlunda sätt; accepterande. Efter en bok slutade jag helt att döma mig själv och jag fattade en rad viktiga beslut som kom att förändra mycket i mitt liv. Både bra och tråkiga saker, men vissa beslut måste fattas även om de gör ont på kort sikt. På lång sikt vet magen vad som är bäst. Och nu fick jag en starkare magkänsla – jag vågade plötsligt lita på min intuition.

Människor kan alltså delas in i två läger: extroverta och introverta. Det finns också en grupp mittemellan som är ambiverta (delar preferenser från båda sidorna) men dessa har ändå oftast en övervägande preferens i det ena lägret. Det som skiljer introverta och extroverta är sociala preferenser; vad får du din energi ifrån? Vad gör du helst när du laddar dina batterier? Om du är extrovert svarar du här att du gärna umgås med andra människor för du får energi av andra och av att socialisera med människor runt dig. Introverta personer får energi av att vara med sig själva (inte nödvändigtvis att du måste vara ensam i rummet, bara du slipper interagera socialt med andra). De laddar batterierna genom egentid och är egentligen självförsörjande på energi på så sätt. Introversion och extroversion är inpräntat i vårt DNA och inget vi kan förändra. Om du är klar över att du är antingen introvert eller extrovert så är detta såklart inte hjärnkirurgi, du vet säkert om dina preferenser i så fall. Men för mig blev det en omvälvande upplevelse att få reda på att jag inte alls är konstig eller udda. Jag har bara ett annat sätt än de flesta andra (25 % av befolkningen är introverta) att hämta energi på. Och dessutom läcker jag energi om jag inte tar hand om detta på detta bra sätt – något jag måste tänka på när jag i framtiden väljer jobb etc. 

Viktigt att poängtera är att introversion och extroversion inte handlar om social förmåga. Introverta kan vara extremt duktiga på att socialisera med andra bara att vi alltså inte får energi av det, stor skillnad. Jag upplever att jag har en extremt stark social kompetens som har hjälpt mig massor i livet, men om jag behöver ladda batterierna så gör jag det själv. Det handlar alltså inte om hur vi beter oss utan om vad vi har för preferens när vi ska skapa ny energi till kroppen.  

Den viktigaste poängen i boken tycker jag var att introverta ofta känner sig fel i vårt västerländska samhälle eftersom det premierar extroversion. Vi lever i en värld där vi förväntas vara sociala och ta för oss. Det gäller att synas och höras. För en introvert är detta att gå emot sin natur och det resulterar i en derailer (urspårning); vi gör av med extremt mycket energi för att passa in i detta och om vi inte får chans att ladda upp batterierna igen så bränner i mer energi än vi har och blir utbrända.

Så, jag är alltså introvert. De flesta sakerna som jag njuter av i mitt liv har inte hänt i verkligeheten. De finns i mitt huvud. Jag har en fantasi som skapar de mest fantastiska upplevelser och sensationer inuti mitt huvud. Den stora delen av min värld finns alltså inuti mig. Min värld är helt gränslös.

Plantering med ytterst lite jord

Förmiddagen har jag och Stoffe spenderat på balkongen. Solen strålar och det är så otroligt varmt och skönt. Grannen briljerade med att ha varit på Zetas på morgonen och kom hem med helt makalösa blommor. Och jag blev såklart avundsjuk big time. Hittade pyttelite jord i en påse så jag planerade ut rosmarinen i en kruka. I alla fall. Lite jord på händerna. Som ett tiominuters yogapass ungefär. 

Så nu ska jag fråga pappa om vi kan åka till Zetas ihop när de kommer hem från sin golfresa. Vi har det som lite tradition att åka dit bara vi två och handla blommor och jord och äta god ekologisk mat i deras café. Alltid mysiga stunder med pappa. 
Tänkte också på hur härligt det är att faktiskt uppskatta saker igen. Ingen depression som trycker på och gör allt totalt likgiltigt. Att se fram emot saker är en lyx jag inte tänker ta för givet i livet.