I’ve Changed The Lock on My Front Door

Men alltså hur kloka är ni?! TACK för att ni kom med så bra råd igår ang min sköldkörtel! Sitter just nu och letar efter Aloe Vera och rådet jag fick ang antidepressiva och Levaxin står ju faktiskt i FASS – hur kommer det sig att ingen läkare har nämnt detta för mig??! Det står förvisso att det avser Sertralin (som jag ju också ätit i sex månader) och nu äter jag Citalopram (också inom kategorin SSRI) men eftersom mina värden fortsätter att hoppa hejvilt upp och ner så tänker jag att det med stor sannolikhet ändå kan bero på det. Så nu tog jag Levaxin på morgonen och så tar jag Citalopram senare för att undvika att de krockar. En test i alla fall? Blev så glad över tipsen!

Gårdagen gick bra. Jag är alltid så glad när jag klarar av saker som jag tidigare inte klarat eller som varit väldigt tuffa för mig. Det känns stolt på något sätt och jag kan lixom se mig själv utifrån och vilken resa jag har gjort. Det känns helt fantastiskt.

För min egen skull så skriver jag ner hur gårdagen såg ut. Så jag ska minnas att detta faktiskt fungerade igår. För nästa gång kanske det går åt skogen. Eller så fungerar det även nästa gång… vem vet. Men då kan jag gå tillbaka och se vad som fungerade och vad jag kan lära mig till nästa gång.

Gårdagen såg ut såhär: 

07.00 Vaknade och åt frukost
08.30 Pratade i telefon med pappa
08.45 Gjorde mig klar för dagen
09.30 Husläkaren
10.00 Snabb handling
10.20-11.00 Bloggade
11.00 – 11.30 Promenad
12.00 Lunch
13.00-15.30 Sova
16-16.30 Promenad
16.30-17.00 Dusch, sminkning mm
17.00 Åka in till stan, sitta på Stoffes jobb en stund och snacka med kollegor
17.45 Middag på Pressklubben (extremt rörigt ställe!!)
20.00-22.00 Show och sen taxi hem

Och allt det gick bra!! Igår i alla fall. Nu inväntar jag kroppens reaktion idag så får vi se. Men ändå stort att inte hjärntröttheten sänkte mig helt igår. Idag bankar den på lite men ska prova ta en nypa luft och låta dagen vara i tystnad.

Det finns i schemat ovan två nycklar till att det gick bra som jag ser det:
– Sov 2,5 h mitt på dagen – som en stock. Rejäl återhämtning.
– Tog två kortare promenader istället för en lång – bättre för min energinivå. En timme promenad är ganska långt och jag blir lättare uttröttad av det.

Är du extra känslig som kraschade?

Och en annan grej som hände igår var att en i mitt sällskap frågade kom med detta påstående, dock vänligt uttryckt; ”Jag har också känt ibland efter semestern att jag skulle behöva vila mer och att jag inte känner mig riktigt i fas ändå.. Men när du gick in i väggen, sa kroppen till mer än så? Eller alltså, jag förstår bara inte. det måste ju vara något mer eller är du bara mer känslig än vad jag är?” 

Hon menade inget illa alls utan är nog bara en av alla som lever ett rätt stressigt liv idag med krävande jobb, barn, hem, landställe.. Allt det där som tillsammans blir ganska mycket. Så hon förstod inte hur någon inte kunde klara det – hon klarar det ju? Och när jag får denna typ av påståenden så förklarar jag lugnt och stilla hur min krasch såg ut, den där dagen då jag tillslut inte kunde stå på benen och kroppen förlamades del för del. Och sen förklarar jag också att det ofta ligger flera saker i bakgrunden när en går in i väggen; både privata och i jobbet. Och ja, kanske är jag mer känslig. Men troligtvis inte. Jag tog min utmattning extremt långt och skulle nog säga att min största svaghet var att jag levde som stålmannen utan skyddsdräkt. Jag var för stark för länge. Och sånt vill jag alltid påpeka för att andra inte ska tro att man ”ska” ta det så långt att man ramlar ihop ”för annars har man inte gått in i väggen”. Nej. Idiotiskt.

Det creddiga i att stressa och att vara perfekt

Och en reflektion till från gårdagen och ämnen som berördes på middagen. Det går inte att låta det passera min högsensitiva hjärna obemärkt att det på något sätt skulle vara creddigt att leva ett stressigt liv. Att inte ha tid att äta lunch. Att stressa hem för att hämta barn. Att behöva gå upp innan fem för man har så mycket på jobbet och innan fem på morgonen är bästa tiden att jobba *här får jag faktiskt tårar i ögonen bara jag skriver meningen för hur jävla sjukt är det inte??*. Att inte ha tid att följa en serie. Att inte ens räkna veckodagarna för det är bara helgen som ger själen något i utbyte…

Ja, alltså jag lägger ingen värdering i att människor vill leva såhär. Men jag tycker det är lite synd bara. För man missar lixom hela poängen i att leva. Att vara närvarande. Att känna det fantastiska i naturens krafter varenda dag. Att verkligen känna kärleken till sina barn som är det mest magiska livet kan skapa. Att känna kärlek till sin partner och sin familj. Vill man missa det? Fem dagar av sju i veckan?

Jag är långt ifrån perfekt. Min kille är långt ifrån perfekt. Andra ser min utmattning som ett misslyckande. Ja det är sant. Jag låter inte dom energierna gå obemärkt förbi om ni trodde det. Och andra ser ner på att jag kunde utveckla en svår depression. För det gör man inte om man har ett bra liv. Det är inte fint nog. Säg inte det på middagen bara. Prata om något du gjorde innan. Va?! Jag skäms inte. Min utmattning är det bästa som hänt. Nu när jag ser tillbaka på min ”karriär” så tycker jag att detta är det största jag åstadkommit. För mig själv! Jag tänker inte hymla med det. En depression är inget fult. Även om andra vill se det som det så är det deras reflektion. Inte min.

Puh. Sagt. Var tvungen att dela saker som jag blir proppad med lite här och var i olika situationer. Subtilt såklart. Alltid väldigt subtilt. Inte trampa någon på tårna. Aldrig fråga rakt ut. Men sen, när allt är över och vi står där på trottoarkanten och ska säga hejdå så får jag ändå frågan; du vill inte äta middag nån kväll nästa vecka? Det är behagligt att umgås med dig. Jag skulle vilja veta mer om hur du tänker. Ja. Jo. Kanske. Det beror på om jag känner för det och har energi då. I’ve changed the lock on my front door. Not anyone can visit.

Processed with VSCO with s2 preset

Processed with VSCO with s2 preset

Premiärkväll: Joe Labero

Ikväll ska vi på Joe Laberos premiär här i Stockholm. Status inför det är lite av både bra och dåligt. Känner mig: förkyld och har febersvettningar i kroppen. Har dock vilat ända sedan i lördags så jag känner ett rejält sug efter att komma ut lite. Tänker på: Ida som grät i dagens släpp av Ångestpodden. Mitt hjärta gick sönder lite! Gumman det kommer bli bättre ❤ Dagens look: inte alls glowig! Fick stress och snabbduschade på två minuter, la en CC cream och rouge och lite mascara men min hy är dålig av förkylningen och prick all lyster är bortblåst! Känner mig allmänt glåmig. Tyvärr. Kvällens pepp: äta middag! Är så hungrig! Nattens kärlek: min älskling. Åh är tio minuter från honom nu och kan inte ens bärga mig! Laddat med: öronproppar. No words needed. Saknar just nu: min pappa. Ser fram emot: helgen. Två hela dagar med Stoffe och middag med vänner och allt göttigt på en och samma gång. 

Husläkaren vägrar släppa mig vidare

Imorse tog jag mod till mig och traskade bort till min husläkarmottagning för att diskutera det jag skrev om igår med sköldkörteln. Johannas fina kommentar gjorde mig extra stark och peppad och jag gick dit med en hel lista med symptom som visar att min kropp fortfarande känner att något med sköldkörteln är fel.

Men alltså. Jag blev idiotförklarad. Totalt. Och nu är jag skitförbannad. Vi diskuterade värdena och historiken som ju faktiskt ser ganska illa ut på min sköldkörtel och jag menade att jag vill gärna veta om vi kan göra något annat. Det kunde de inte. Jamen om jag inte är nöjd och inte mår bra kan vi kanske be en specialist undersöka det hela. Nej så jobbar de inte. Och hur är det med kombinationsbehandling; skulle en sån kunna vara aktuell? Nej vad är det? Läkaren visste alltså inte ens att det fanns en annan medicin än Levaxin. Jahapp. Så vad gör jag nu då? Ska jag bara gå hem och vara nöjd med att min ansikte sväller upp, jag är konstant matt och trött, jag vaknar på nätterna av att jag har tappat känseln från axeln och nedåt i båda armarna, jag fryser jämt vilket är extremt onormalt för min annars väldigt varma kropp, jag kan aldrig hålla vikten trots att jag promenerar och äter mindre… ska jag vara nöjd med det? Ja men när dina värden ser ut som dom ska så kommer du må bättre. Jo men värdena har ju varit fel cirka åtta gånger på två år; något som för mig tyder på att min kropp inte tar upp Levaxinet som den ska och jag mår dessutom dåligt under tiden. Nej men jag vet i alla fall ingen annan behandling, kom tillbaka om tre månader.

*pausar här för internt SKRIK av frustration*

Nä, jag köper inte detta. Att en läkare sitter på makten att förminska min förmåga att själv känna att något är fel. Om det är något jag lärt mig under min utmattning så är det att alltid lyssna på min intuition och på vad min kropp säger. Nu säger den att jag kan må bättre om jag ser till att få ordning på mina kaosiga sköldkörtelvärden. Så nej, jag tänker inte ge mig. Jag får försöka hitta en privat specialist i Stockholm som kan hjälpa mig att djupdyka i detta. Fortsättning lär följa.

Sköldkörteln och kombinationsbehandling

Fortfarande är jag sjuk så dagarna går, om möjligt, ut på ännu mer vila. Idag har jag tagit två korta promenader (tänkte att långsamt och kort var bättre för kroppen när jag är förkyld?!), vilat massor och… nej inget mer. Bara det.

På promenaderna har jag lyssnat igenom avsnittet i Läkarpodden som handlar om sköldkörteln. Jag har ju en underfunktion i min sköldkörtel, hypotyreos, och har ätit Levaxin i cirka åtta år (här har jag skrivit om hur mycket min underfunktion faktiskt har påverkats av min utmattning – nästan skrämmande mycket). Och hela tiden måste vi reglera medicinen, upp och ner, och trots att mina TSH värden ibland ser bra ut så kan jag känna mig svullen i ansiktet och trött och ha domningar i armarna på nätterna (typiska symptom för mig). Men nu har jag lärt mig att det finns en kombinationsbehandling man kan göra för att gå på både T3 och T4 och därmed eventuellt få bättre effekt på den totala behandlingen. Intressant! Detta görs tydligen på specialistkliniker så i så fall måste jag remitteras eller söka vård själv där.

Usch vad ointressant tänker ni. Ja jag vet. Men det är så otroligt vanligt med problem med sköldkörteln och ändå så finns det såååå få alternativ på behandlingar. Många mår dåligt i fler år och inget kan göras förutom Levaxin. Jag är inte den som googlar olika sjukdomar jag har, för det resulterar alltid i total panik, så därför var jag glad att Läkarpodden tog upp detta. Så jag kunde få den här informationen från någon som kan sin grej.

Jahapp så nu kanske jag borde kolla upp det? Tänker att det påverkar tröttheten i min utmattning väldigt negativt att dessutom ha fel värden på sköldkörteln stup i kvarten (reglerar min medicin säkert två ggr per år vilket är ganska mycket).

Men men. Ikväll hoppas jag få se Stoffe en stund. Han har varit borta i två dagar och kommer nog hem ikväll innan jag hinner somna. Oj vad man kan sakna varandra alltså. Vi är extreeeeemt vana att vara ifrån varandra eftersom han reser så mycket men man slutar ändå aldrig sakna. Vi vänjer oss båda vid mycket ensamtid och ingen av oss har problem att sova själva eller så, men ändå är det ju alltid så mycket mysigare att ses om än bara nån timme på kvällen i alla fall. Det ser jag fram emot ikväll.

Mot frisören

Idag väntar besök hos frisören. Alltid en utmaning att ta sig in till stan, surr och brus och höga ljud, veta att jag måste hålla mig vaken i flera timmar osv. Men jag har alltid en målbild för detta; när jag sitter där i lugn och ro på salongen och får en kopp av deras goda kaffe och en hel hög med tidningar. Då är det för härligt alltså. 

Jag har väldigt guldiga och röda toner i mitt hår (bildbevis nedan…) och det brukar min frisör Martina ta bort med en toning och en nyansering som hon lägger i när hon sköljt av färgen. Då håller det sig i schack en stund i alla fall. Och sen jobbar jag själv en gång i veckan med silverbalsam. Perfekta lösningen! Jag använder Shu Uemuras Color Lustre med kalla, blonda toner för att hålla nere röda och guldiga pigment. Tips! Håret blir också silkesmjukt av detta treatment, som med alla deras produkter. Och för mitt hår är det stort. Jag har ju väldigt lockigt hår (men fönar det alltid rakt) som jämt är torrt och frissigt och allt annat än silkesmjukt om jag inte tar i med hårdhandskarna i form av massor av olja och inpackningar. Ja ni vet, världsliga bekymmer. Älskar såna ibland! 

Symptomen kan vara livsfarliga!

En sak skaver i mig just nu. Alltså skaver big time så där så att jag känner mig riktigt förbannad och rädd och ledsen. Jag har funderat så mycket på om jag ska skriva detta eller inte för jag gillar inte att kasta sura miner runt mig eller på något sätt trycka ned andras jobb och tankar. Men jag måste nog skriva detta. För min egen skull om inte annat. Och kanske för någon annans skull. Också. 

Det syns fler och fler ute i medier av alla dess slag som berättar om sin utbrändhet och hur de kom ur den med än det ena än det andra. Efter en månad typ. Eller två. Och efter det är de lyckliga och kan parera bra och dåliga dagar och välja att leva med mindre ångest. Grattis kan jag väl bara säga! Att just du hann bromsa i tid så att du slapp gå hela vägen rakt in i väggen till helvetet och känna kroppen brännas över öppen eld. Levande. Med öppna ögon. Med en publik som består av prick alla du älskar. Och kanske dina barn. Som skriker efter mamma eller pappa och vill bara släcka elden men det går inte. 

Jag kan inte låta bli att bli tokig. För alltså… alla vi som är riktigt jävla utbrända. Som inte kan gå ur sängen på ett helt år. Som överväger om vi kommer att ta livet av oss själva och hela vår familj under någon vidrig ångestpsykos. Som ber läkaren att spärra in oss på psykiatrisk låst avdelning för vi är så rädda för vår egen ångest. Som två, tre eller tio år efter den akuta fasen i vår utmattningsdepression fortfarande har dagar när vi inte ens orkar gå till Coop och handla. För benen bär inte ända dit. Som kanske hela livet kommer att leva med sviter av förlorad känsel i kroppsdelar. Eller hjärntrötthet som gör att vi aldrig kan se mer än trettio minuter på TV för då får vi ligga i ett mörkt rum tills nästa morgon gryr. Och hur gärna vi än vill gå på den där AWn på fredagen så måste vi avstå för den riskerar hela helgens energi. Flera år efter kraschen. 

Kom inte då och säg att antidepressiva inte hjälper orsaken utan bara symptomen. Symptomen är livsfarliga för vissa, my friends! Kom inte och säg att yoga och meditation är bästa vägen till balans. Eller att gurkmeja eller ingefära eller blutsaft kommer hjälpa mig att avgifta min jävla kropp för det funkar inte så. Inte om man är nästan-död-utmattad. Eller till och med tänker ibland att död skulle vara ett ganska gött alternativ faktiskt. När jag tänker efter. För det finns depressioner och ångest och utmattningssyndrom som är en riktig jävla nära-döden-upplevelse. Som inte kan avhjälpas på andra sätt än med mediciner och läkare och akuta team som tar han om en när man står på broräcket och tänker göra slut på hela skiten. Att då prata om att ashram i Indien eller KBT eller ginko skulle lösa detta är som en riktig käftsmäll. 

Nej alltså. Snälla. Kan vi inte bara enas om att det finns olika grader av utbrändhet och att vissa lider av utmattning och vissa har svåra depressioner inblandat och att allas rehabilitering därifrån ser olika ut. Vi behöver väl inte gå runt och stoltsera med att just vårt sätt minsann var det bästa för jag blev ju frisk av det men kanske gör du något fel för du blir ju inte frisk. Låt var och en ha sin resa. Berätta gärna, mer än gärna, om hur du gjorde för att komma ut klokare på andra sidan men med en viss respekt för att symptomen på depression och ångest och utmattning kan vara fullt ut livsfarliga. 

Har läst så många såna här historier de senaste dagarna där den ena efter den andra kastar ur sig små undertoner av att ”det finns så långa andra sätt än mediciner” (läs också att detta på något sätt då skulle vara sämre än de andra sätten?!). Och ja. Det gör det. Men inte för alla. Att säga det och hoppas på att någon ska läsa eller höra det kan döda någon i andra änden. Någon som kanske hoppar från bron.

Med det sagt – jag vill absolut inte döma någon eller trampa på någon. Men jag känner mig jävligt trampad på. Av människor som på olika sätt förminskar allvaret i svår utmattning och utmattningsdepression. Jag har en regel. Världens typ bästa regel faktiskt. Jag lyssna bara på fyra personers råd angående min utmattning; min läkares, min sambos, min pappas och min vän Johannas. Dom fyra. Ingen mer. I början tog jag in alldeles för många råd och blev förvirrad, kände mig sämre än sämst för att jag gjorde ju uppenbarligen så många fel. Jag dög inte. Jag var dålig på att vara sjuk. Jag testade typ 50 olika naturkurer för att läka. Tills jag insåg att det enda jag gör är att fortsätta lyssna på vad andra tycker. FUCK that! Nu lyssnar jag bara på personer som kan sin grej. Eller som känner mig till 100 %. Resten får gärna komma med goda råd men bara om dom låter vettiga bemödar jag mig att bry mig. 

Chili con Aubergine

Här händer inte många knop. Febern har gått ner men fortsatt står vila på schemat och halsen är svullen… Men vilan hela dagen igår gjorde susen måste jag ändå säga. Känner mig betydligt piggare och klarare i huvudet idag. 

Just nu lagar vi middag som blir Chili con Aubergine, alltså Chili con Carne men utan carne och med aubergine. Ja ni fattar. Grejen är att riven aubergine är väldigt bra när man är vegetarian för det är som köttfärs och behandlas som köttfärs så det är perfekt att slänga i det mesta där det skulle ha varit… köttfärs. Tänk taco, köttbullar, grytor… ja sånt. Gott är det också! Idag utgick jag från receptet här nedan som jag fotade åt er, tadaaaa! Superenkel och snabb middag ala köttbullar-och-makaroner-snabb. Typ. Råkade dock använda paprikapulvret vi köpte på en marknad i Ungern och *paus för att eldslågor slår ut öronen* hellloooo vad starkt. Deras paprikapulver är som vår Cayennepeppar har vi sedan fått förklarat för oss. Jahapp. Glömde dock det nu. Så det blir en del fraiche på detta för att vi inte ska överhettas totalt. Men kanske bra för min förkylning? Den blir nog vettskrämd och flyr för glatta livet. 

SJUK! 

Vaknade imorse och kroppen värkte. Jag förstod verkligen inte. Förvisso kan min kropp göra utspel som jag inte alls förstår men ofta kan jag tillslut ändå härleda det till något som hänt senaste veckan. Men detta… jag vet inte. Jag kände mig överkörd av en ångvält. Och jag förstod inte vad jag hade gjort för något tokigt denna gången. Gick upp vid 9.30, åt frukost och kröp ner i sängen igen. Tänkte att jag bara ska sluta ögonen en kvart innan jag duschar och gör mig klar… och vaknade tre timmar senare av att jag själv snarkade så högt! Jag snarkar aldrig annars, bara när jag är förkyld eller när mina sköldkörtelvärden är helt fel (då sväller sköldis och trycker på luftvägarna så jag för svårt att andas). Så detta var ändå konstigt. Upp, äta lunch, in i duschen, kolla av med Stoffe ang blommor till kvällens middag hos Robban och Therese. Och sen när jag fönade håret så toksvettades kroppen. Det bara rann. Överallt. Fick ta en handduk och torka upp rännilar av svett längs med kroppen emellanåt för jag blev helt dyngsur. Insåg att något var fel och tog tempen… 38,4. Det räcker för att min redan känsliga kropp ska slå bakut. Då förstod jag också värken och tröttheten bättre; mer logiskt.

Bara att ringa Therese och avboka middagen och sen sov jag ytterligare tre timmar. Nu lagar vi rostad tomatsoppa och vitlöksbröd med extra vitlök och persilja på. Hoppas det dämpar förkylningen. Sen blir det serie (kollar ni på The Affair?? OMG är helt fast!), Marabou och te. Och mer sömn såklart. 

Innan min utmattning hade jag definitivt gått på middagen trots feber och en kropp som talade sitt tydliga språk. Idag avbokade jag. Låter kanske knäppt men jag blir lixom stolt över mig själv varje gång jag lyssnar. Och så försöker jag visa kroppen att den verkligen kan lita på mig nu. Om den säger något så agerar jag därefter så vi kan fortsätta vara ett bra team. 

Trevlig lördag på er ❤ 

Kroppen efter yogan

Igår var jag helt slut. Totalt. Som vanligt då efter ett ynka pass fysisk aktivitet. Kroppen börjar kanske vänja sig liiiite men fortsatt tar det udden av prick all min energi. Sängläge deluxe alltså.

Efter första passet var jag ju sängliggande ca sju dagar. Gången efter det ca tre dagar. Sedan två dagar och förra veckan endast en dag. Den här gången också bara en dag (eller blir det fler? Åh hoppas inte!). Så det går väl framåt. Kroppen vänjer sig sakta vid att svettas lite även om jag fortsatt tycker det är ganska oklart huruvida detta egentligen är bra eller inte. Det är mer att jag älskar känslan av att flowa i yogan och den friheten det innebär i ynka 60 minuter väger ändå över det negativa som kommer efteråt. Knäppt. Jag vet.

Men jag tänker också att jag gärna vill bygga upp kroppen lite. Det behövs. Två år i sängen sätter spår av en öm rygg. Så lite muskler kring core skulle sitta fint för ryggen tror jag. Läkaren höll med så tro inte att jag gamblar på eget bevåg. Nejdå. Sånt gör jag inte längre. Jag dubbelkollar alltid allt med min läkare; Är det okej? Hur mycket är okej? Vilka aktiviteter går bra? Vad är big nono? Oj allt det? Jahapp. Vad är en rimlig dipp efteråt? Hur ont får det göra? Hur länge? Ja, allt. Bäst så. Ihop med att lyssna på kroppen såklart. Men någon typ av ram för vad som är rimligt är ju trevligt. Joråsåatte….

Men men. Medan jag ligger här och läker min kropp så ligger mitt vilosällskap och sover med sitt ansikte på mitt. Yepp. Inte en millimeter länge bort vill hon ligga. Det här lilla gostrynet.

 

Vid köksbordet en tisdag 

På kvällarna har jag och Stoffe ganska lugna rutiner. Nästan samma visa varje dag. Middag tillsammans eller var för sig om Stoffe kommer senare. Ett avsnitt av vår serie vi följer. Släcker ner tv och datorer i god tid så mörkret får göra sitt jobb med hjärnan. Andas några minuter på mattan. Varsin kopp kamomillte i soffan. Sätter oss vid köksbordet och Stoffe bläddrar bland några tyger eller letar inspiration till jobb. Jag sitter bredvid och pratar och vi skrattar lite. Eventuellt äter vi något litet inför att vi ska sova. Sen kryper vi ner i sängen. Helst redan strax efter nio men ibland inte förrän tio. Alla dagar. Alltid. Två kvällströtta personer på den här adressen. I sängen pratar vi lite. Jag läser. Stoffe affirmerar. Och sen skojar vi. Ibland för mycket så vi bli pigga igen och så ligger vi vakna båda två utan en gnutta trötthet i kroppen. Men ibland pratar vi tills vi somnar. Och ibland somnar vi innan vi hinner prata. Och ibland tar jag upp alldeles för viktiga samtalsämnen precis här; för det är nu mitt huvud är som klarast och tommast och känslorna kommer fram och dom måste jag alltid ventilera med Stoffe. Och det är inte så populärt. Ta det imorgon med mig så ska jag svara. Men jag måste veta nu. Men sov nu så tar vi det imorgon. Nej jag kan inte sova om jag inte får veta nu. Jag älskar dig. Jaha.

Känner ni igen er? Knäppte av en bild häromdagen när Stoffe satt och valde tyger till nya kostymer som ska sys upp. Vi har lite olika intressen kan man säga. Detta kan han hålla på med i timmar… Och bakom kameran står jag med en minibulle under armen som vilar sin nos mot min hals. Ett par kristaller runt handleden för att hålla hjärtat öppet och ett leende bara för att det är så vackra stunder. Dessa vardagsstunder. Sacred moments.