Igår var jag helt slut. Totalt. Som vanligt då efter ett ynka pass fysisk aktivitet. Kroppen börjar kanske vänja sig liiiite men fortsatt tar det udden av prick all min energi. Sängläge deluxe alltså.

Efter första passet var jag ju sängliggande ca sju dagar. Gången efter det ca tre dagar. Sedan två dagar och förra veckan endast en dag. Den här gången också bara en dag (eller blir det fler? Åh hoppas inte!). Så det går väl framåt. Kroppen vänjer sig sakta vid att svettas lite även om jag fortsatt tycker det är ganska oklart huruvida detta egentligen är bra eller inte. Det är mer att jag älskar känslan av att flowa i yogan och den friheten det innebär i ynka 60 minuter väger ändå över det negativa som kommer efteråt. Knäppt. Jag vet.

Men jag tänker också att jag gärna vill bygga upp kroppen lite. Det behövs. Två år i sängen sätter spår av en öm rygg. Så lite muskler kring core skulle sitta fint för ryggen tror jag. Läkaren höll med så tro inte att jag gamblar på eget bevåg. Nejdå. Sånt gör jag inte längre. Jag dubbelkollar alltid allt med min läkare; Är det okej? Hur mycket är okej? Vilka aktiviteter går bra? Vad är big nono? Oj allt det? Jahapp. Vad är en rimlig dipp efteråt? Hur ont får det göra? Hur länge? Ja, allt. Bäst så. Ihop med att lyssna på kroppen såklart. Men någon typ av ram för vad som är rimligt är ju trevligt. Joråsåatte….

Men men. Medan jag ligger här och läker min kropp så ligger mitt vilosällskap och sover med sitt ansikte på mitt. Yepp. Inte en millimeter länge bort vill hon ligga. Det här lilla gostrynet.