På kvällarna har jag och Stoffe ganska lugna rutiner. Nästan samma visa varje dag. Middag tillsammans eller var för sig om Stoffe kommer senare. Ett avsnitt av vår serie vi följer. Släcker ner tv och datorer i god tid så mörkret får göra sitt jobb med hjärnan. Andas några minuter på mattan. Varsin kopp kamomillte i soffan. Sätter oss vid köksbordet och Stoffe bläddrar bland några tyger eller letar inspiration till jobb. Jag sitter bredvid och pratar och vi skrattar lite. Eventuellt äter vi något litet inför att vi ska sova. Sen kryper vi ner i sängen. Helst redan strax efter nio men ibland inte förrän tio. Alla dagar. Alltid. Två kvällströtta personer på den här adressen. I sängen pratar vi lite. Jag läser. Stoffe affirmerar. Och sen skojar vi. Ibland för mycket så vi bli pigga igen och så ligger vi vakna båda två utan en gnutta trötthet i kroppen. Men ibland pratar vi tills vi somnar. Och ibland somnar vi innan vi hinner prata. Och ibland tar jag upp alldeles för viktiga samtalsämnen precis här; för det är nu mitt huvud är som klarast och tommast och känslorna kommer fram och dom måste jag alltid ventilera med Stoffe. Och det är inte så populärt. Ta det imorgon med mig så ska jag svara. Men jag måste veta nu. Men sov nu så tar vi det imorgon. Nej jag kan inte sova om jag inte får veta nu. Jag älskar dig. Jaha.

Känner ni igen er? Knäppte av en bild häromdagen när Stoffe satt och valde tyger till nya kostymer som ska sys upp. Vi har lite olika intressen kan man säga. Detta kan han hålla på med i timmar… Och bakom kameran står jag med en minibulle under armen som vilar sin nos mot min hals. Ett par kristaller runt handleden för att hålla hjärtat öppet och ett leende bara för att det är så vackra stunder. Dessa vardagsstunder. Sacred moments.