Hemma igen! 

Igår kväll kom vi hem. Vilken vecka vi har haft. Åh! Sol och värme och vatten är bra för kroppen, det känns verkligen. Nu bubblar energin av vitaminerna och ljuset. Och att få spendera en hel vecka med Stoffe är helt underbart ❤ Vi lixom tröttnar aldrig på varandra utan bara skrattar och stojar och pratar och sitter tysta och funderar och tänker… hela tiden. Bredvid varandra. Allt är så härligt då. Så lite som behövs egentligen.

Min utmattning har fungerat bra tycker jag verkligen. Jag hade en dipp typ dag tre, tror jag att det var, när jag var supertrött och kroppen värkte, men då vilade jag bara hela dagen i solstolen och vi åt på hotellet och la oss tidigt. Så blir det ju ibland. Resten av tiden har jag varit pigg och jag känner att resan gjorde gott för mig. Det blev som ett kvitto på att jag ibland orkar mer än vad jag tror och det gör mig såklart glad och hoppfull. Men också har den visat att jag faktiskt ibland gör helt rätt i att stanna upp när kroppen säger nej. Den är inte helt läkt och det måste respekteras.

Det tuffaste tycker jag är själva resandet med taxi, väntan i hallar bland mycket folk, flygplan som är bullriga och barn som gråter. Det tär på hjärntröttheten och sedan slår det mot kroppen, som en dubbelvåg. Det jag försökte tänka på var att vila en hel dag innan resan och en efter, så jag tankar energi och återhämtar den. Idag väntar alltså vila för att repa upp krafterna jag gick minus igår.

Så, härligt att resa och såklart härligt att vara hemma. Jag älskar vårt hem och visualiserar ofta mina tankar hit för att känna trygghet och tillfredsställelse. Detta är vår bas och det känns som att när vi trivs så bra här har vi en bra grund för att annat kan skaka runtomkring. Som det ju har gjort de senaste åren. Att ha ett hem som vi älskar känns då som den renaste lyxen. Så nu väntar en kopp härligt gott kaffe från vår egen bryggare och en riktig hemmafrukost. Tänk vad vardagliga saker ändå betyder mycket i det stora hela.

Everything you are is absolutely fucking beautiful. 



The Brasserie

Mat. Alltså mat är väl livet ändå? Alltid på våra resor lägger vi några timmar på att leta runt bland matbloggar och resebloggar för att hitta lite genuina matställen. Absolut inte att det behöver vara dyrt och vita dukar, snarare tvärtom; gärna riktigt, riktigt bra mat med passion och en stor dos gästvänlighet och skön, avslappnad stämning. Ofta ligger dessa restauranger ju en bit utanför TripAdvisors listor även om man såklart kan hitta riktigt bra ställen även där. 

Men nu har vi hittat vår favorit för det här resmålet; The Brasserie. Den ligger en bit upp i bergen (kanske 15 minuter med taxi från Meloneras) men resan är så värt! Prismässigt är den som vilken annan restaurang som helst här. Galet egentligen. Men är ni i Meloneras, Maspalomas, Arguineguin eller Playa del Ingles så måste ni verkligen besöka denna. Ni kommer knockas av smakerna. 

När Noma blev utsedd till värdens bästa restaurang så var väntetiderna där runt ett år, så då nosade vi rätt på att två av kockarna där slutat och startat en egen restaurang; Radio. Det besöket levererade den bästa matupplevelsen vi haft i livet. Ever. Men den här, The Brasserie, är banne mig inte långt ifrån. Maten är helt magisk. Och stämningen är så avslappnad och casual och servicen är närvarande och genuin. Inga snobberier så långt ögat kan nå, jag lovar! 

Vi var faktiskt på ytterligare en restaurang här uppe i bergen som rankats fantastiskt med sina skummade maträtter och fusioner och allt vad det är. Men servicen var så snobbig och rent av otrevlig så jag tänker inte ens nämna den restaurangen här. Sånt vill vi ju inte ha. God mat och bra stämning tack. Annars kan det vara.

Nu lite bilder från The Brasserie! Ledsen om bilderna är lite skuggade och ofokuserade men dessa fotades med först ett glas vin i systemet och sen typ tre så… ja ni fattar. Vissa rätter fotade vi visst inte ens. En sån kväll. 

Den första rätten bjöd huset på och det var en avsmakning på lokala råvaror. Längst bort ser ni oliver som lixom inte är oliver men tar man skeden i munnen och tuggar så klickar den till och exploderar totalt av smaken; som 300 oliver i munnen samtidigt. Åh så gott detta var! 

Närmare ser ni lokal ost som de fryst och detta var en av mina favoriter. Nästan som frozen cheescake i munnen men med andra smaker. 

Och den runda grejen närmast är… en pizza! Den smakar också exakt som pizza och inuti är tomatsåsen, sen ost, oregano och panko runtom. Man tar den i en tugga och hjärnan får lite svårt för att förstå att det här runda faktiskt är pizza. Klurigt sånt där. 

Bröd, lokal olja och smör med bränd (!) kummin. 

Och den här Burratan my friends, den hade jag kunnat resa över halva jorden för! Det är det godaste jag ätit. Burratan är perfekt krämig i mitten och det ni ser under är som en söt tomatchutney gjord på lokala tomater och sen olja och sen typ känns det som man ska trilla av stolen när man tar första tuggan. För det är sån magi. Kommer drömma om denna typ resten av livet?! 

Efterrätten var cheesecake som var både frusen och krispig och kokande heta bär i botten… och den försvann ju såklart snabbt ner i magen. Mums! 

Salta bad i Meloneras 

Dagarna här fördrivs med strand, sand överallt, bada i vågorna, magsurfa på vågorna, dricka cappuccino, dricka färskpressade juicer, äta helt magisk mat, sova i en solstol, sova i en egengjord säng av sand, duscha av sig salt och sand och solkräm, fundera på om en ens behöver rouge på kinderna på kvällen för huden är ändå alldeles prickig och rosig efter dagen, bli skrattad åt av Stoffe för att mitt ansikte ser helt lerigt ut av alla fräknar, yoga, meditera, dricka vin, äta kokosnötter och färska frukter på stranden, titta på vattnet, faschineras av bergen, vara nära och närvarande och att bara älska varandra precis just nu. Såna dagar alltså ❤

Utmattningen under resan

Ett tag glömde jag nästan att jag har ett utmattningssyndrom. Nästan. Men snabbt blir jag påmind igen. 

Våra två första dagar på resan kunde jag leva på precis som en frisk person. Med lite överkänsliga ögon och öron men ändå. Stort framsteg. Men sedan igår kom ett bakslag och kroppen påminde om att den behövde skötas om lite bättre. Efter lunch igår började jag känna att batteriet sinade och jag la mig för att sova i solsängen. Dock insåg jag ganska snabbt att jag behövde mer vila än så och gick ned till rummet för att sova ett par timmar. Vaknad och klar tänkte jag att detta kanske bara är en sån där ”tröskel” som jag når ibland och måste över. Så vi snörade på oss joggingskorna och gick ut för en hike bland bergen. Solen höll precis på att gå ner och svalkan la sig i luften samtidigt som himlen färgades till brinnande eld. Ett ljusspel av rött, rosa och orange framför våra ögon och precis där och då var allt så perfekt. Den stunden. Så vacker. Men därefter kom den stora dippen. Vid middagen orkade jag knappt sitta upp och sedan funderade jag på hur jag ens skulle orka hålla i tandborsten. Batteriet var vid det här laget helt slut. Bara att hoppa i säng. Sov tolv timmar och vaknade fortsatt trög och seg. 

Men! Även om detta var en sån där liten dipp som jag brukar få med jämna mellanrum vid överansträngning så tycker jag att min hjärna hanterade det annorlunda den här gången; både innan och under dippen. Jag tänker mindre och mindre på att jag är utbränd och det gör förvisso absolut ingen skillnad på hur utbränd kroppen faktiskt är eller inte är, men det ger mig andningspauser därimellan då jag faktiskt känner mig riktigt frisk. Det är den stora skillnaden.

Också är det enkelt att jämföra med när vi var i Kroatien för tre-fyra månader sedan. Då var jag fortfarande väldigt orolig hela tiden för att överanstränga mig. Mycket energi gick åt till att tänka på att jag kunde tippa över och därav blev jag relativt begränsad i mina aktiviteter. Nu är jag fortfarande begränsad i mina aktiviteter, men det först när kroppen verkligen säger ifrån. Kanske är det ett tecken på att jag börjar ställa om mot ett friskare liv? Att jag faktiskt numera är mer frisk än utmattad ändå? 

Det är nu det stora testet kommer för att klara av att balansera utan att bli överansträngd. Så svår balans. Varje gång dippen kommer blir jag ledsen och rädd och skyller på mig själv för att jag inte noterade signalerna innan. Eller i alla fall inte agerade på dem. 

Ändå vill jag tro att detta är ett gott tecken. Att jag börjar läka min kropp såpass att min hjärna kan slappna av mer och blicka framåt. Jag tror många utbrända känner igen sig i känslan av att vara så otroligt bränd och sårad av sin krasch och sjukdom att man fortsätter leva med en rädsla för att överanstränga sig. Och detta är ju sunt! Vi ska vara rädda att överanstränga oss. Det är ju hjärnans sätt att kontrollera att vi inte hamnar där igen. Jag har levt med den här enorma rädslan nu i snart två år och den har genomsyrat prick varenda aktivitet jag företagit mig. Ett evigt planerande och pusslande för att få ihop tillräckligt med vila för att orka plocka ur diskmaskinen, gå en promenad, laga middag, borsta tänderna, duscha, handla, meditera och allt det där. Eller något av det där beroende på var i min utmattning jag befunnit mig. 

Nu när vi är iväg kan jag se tillbaka på vad det senaste kvartalet faktiskt har gjort för min kropp. Att jag ändå tagit steg framåt fastän jag inte alls sett det när jag varit hemma. Allt sker så subtilt; framstegen. Men nu är allt klarare. 

Ändå står fortsatt vila på schemat. Nu skriker kroppen efter mer sömn och återhämtning eftersom jag försummade den lite väl mycket ett par dagar. Läxan för mig blir alltså; fortsätta blicka framåt och låta närvaron leda mig. Kanske är jag vissa dagar faktiskt med frisk än sjuk och andra dagar mer sjuk än frisk. Men det är egentligen bara just här och nu jag kan avgöra detta. Ingen annanstans och ingen annan tid än precis just nu. 

Ett snabbt hej! 

Fokuserar på att koppla ner tekniken här borta och våra telefoner ligger faktiskt inlagda i ett låst skåp hela dagarna. Skönt det. Men ett snabbt hej kommer här ändå!

Vi relaxar mest. Imorse var jag uppe tidigt för att hälsa på solen med ett yogapass vid en av poolerna och efter det har vi mest legat i en solsäng och vilat oss. Perfekt för att läka kroppen.

Igår kväll var vi på en MAGISK restaurang! Åh ska berätta mer om den sen men vet ni? Jag glömde kameran hemma! Satt typ och sa tjugo gånger hur irriterad jag var över det för maten var så fantastisk. Blir nästan tårögd över så god mat och nu även över minnet vi fick med oss. Men lita på att vi kommer gå dit en gång till under veckan och då ska definitivt kameran med. Måste få visa och föreviga. Vi är såna matnördar och våra bilder består alltid till 80 % av matbilder från alla våra resor. Yepp. Men några andra knäpper vi av såklart. Bjussar på ett par.

Sheraton Salobre

Vi befinner oss på Sheraton Salobre i Costa Meloneras. Det är ett retreat som ligger långt uppe i bergen här på ön. Överallt bara berg och sand och öken och såklart havet. Så vackert! Om dagarna hålls en oändlig massa yogaklasser, meditationsklasser, chakrameditationer och annat hjälpsamt för själen och kroppen. Och såklart finns många pooler, smoothiebarer, drinkställen och restauranger.

Igår kom vi fram på eftermiddagen så då vilade vi lite, yogade och mediterade på deras rooftop (med världens finaste infinitypool!), åkte ner till kusten och åt middag och hem och däcka helt utmattade. Idag var en lugn återhämtningsdag med några timmar i en solsäng, titta på ökenbergen, spana efter båtar, bada massor, yoga, kramas, njuta av att vara nära varandra, vila… och snart middag. En av oss har bränt pannan (undrar vem?) och en ser ut som om det vore februari hemma i Sverige (yepp är sjukt nojjig med solen…). Livet alltså. Så skört och så vackert.

Snart boarding

Godmorgon på er! Vi har redan varit uppe några timmar och sitter nu på Joe & The Juice på Arlanda och försöker få ögonen att vakna med lite kaffe och en avocadosmörgås. 

Så fort jag kliver in på Arlanda så kastas jag tillbaka till mitt gamla jobb. Jag reste en hel del i jobbet och jag verkligen avskydde just resandet. Ett evigt väntande, tidiga taxiresor, ständigt trött i ögonen av flygplansluft, nya hotell varje gång… nä. Inte kul. Så nu när jag ser folk fladdra förbi med sina SAS Goldcards så tänker jag alltid: åh vad jag är glad att slippa det där *årets äventyrligaste person* 

Nåja. Nu ska vi snart stiga på planet och sen väntar sex timmars flygresa. Håll tummarna för att filmutbudet är bra idag! Hörs senare i veckan.

Hoppas ni alla har en fin onsdag! Njut av något extra idag; en stund i tystnad, en kopp kaffe på morgonen, en bit choklad ikväll, en kram från dina barn och ge någon ett extra leende. Det värmer hjärtat för er båda. KRAM ❤️

Skapa nya banor i hjärnan

I våra hjärnor finns miljontals banor som tankar och känslor tar för att kunna spara energi åt hjärnan vid välkända situationer. Detta är såklart jättebra för vi slipper ju tänka ut allt från grunden varenda gång *hur använder man nu igen en kryddburk*. Men det kan också ställa till det för oss om vi inte är uppmärksamma på banor som inte är bra för oss.

Inom yoga tränas sinnet för att kunna distansera sig till allt som händer med kroppen eftersom i varje position skapar kroppen en etikett på känslan av positionen som antingen är att den fäster sig vid positionen ”det här gillar jag” eller så skapar den en aversion mot positionen ”det här känns obekvämt, aj, ta mig härifrån” (här tänker min hjärna också ungefär; den här läraren kan inte ha koll på vad hen gör!). Detta är bra; det är hela poängen. För efter varje etikett kroppen har satt på positionen så början hjärnan skapa historier kring detta; historier som alltid utgår från jaget; jag känner, mina känslor, mina upplevelser, min kropp, min muskel….

Exempel på positiva historier som hjärnan skapar:

  • Ahhh det här känns bra. Här vill jag alltid vara.
  • Åh vad jag njuter nu.
  • Åh vad detta gör nytta för mina stela muskler. Mmm….
  • Åh vilken bra lärare som vet så mycket och kan såhär bra positioner.

Exempel på negativa historier som hjärnan skapar:

  • Åh fy vad hemskt! Jag står inte ut!
  • Åh jag måste flytta lite på mig jag kan inte sitta slash stå slash ligga såhär.
  • Åh jag tror jag kommer skada mig om jag fortsätter.
  • Min kropp går nog sönder här. Muskeln spricker nog lite.

Ja ni ser poängen. Ni kanske till och med känner igen ett par av de olika historierna om ni brukar yoga och känner igen hur hjärnan försöker skapa en sanning om vad som försiggår. Men, stort men, detta är inte sant. Hjärnan använder sig bara av invanda banor som säger åt den att ta bort det som är jobbigt och fly, och att behålla och göra med av det som är bra.  Det man gör inom yoga är då att träna hjärnan på att inte reagera på dessa tankar. Vi försöker helt enkelt radera ut invanda banor i hjärnan för att lära den att kunna distansera sig från saker som händer. Allt med hjälp av andningen och kontroll av sinnet genom meditation. Såklart ska vi respondera på saker som sker runt oss. Men vi ska göra det medvetet. Inte som en flykt eller som en vilja att fästa oss vid saker ofrivilligt.

Processed with VSCO with a6 preset

Träng bort ångestbanor i hjärnan med hjälp av andning

Ett typiskt exempel för min egen del som jag jobbat med mycket under min utmattning är att hantera min ångest på det här sättet. Den uppstod förut av alla möjliga saker (jag hade ju en obehandlad serotonerg depression dvs hjärnan hade helt hakat upp sig på ångest. Här har jag tidigare berättat om min panikångest och GAD) och jag hade ingen kunskap om hur jag skulle få kroppen att bli av med detta. Tills jag började använda yogan för att börja sudda ut dessa banorna. Varje gång jag fick ångest så tog jag till andningen och fokuserade starkt på den för att avleda hjärnans fokus från ångsten. Efter flera månaders övning fick jag hjärnan att inte agera reaktivt på ångesten; istället kunde jag få distans till den. Detta använder jag mig fortfarande av.

Likaså använder jag mig av samma övningar när jag inte kan sova. Istället för att, som jag alltid gjorde förut, stressa upp mig över att jag inte kan sova och låta hjärna välja de gamla banorna: ”nu kommer jag vara supertrött imorgon” har jag inte somnat inom två timmar är det kört” ”nu får jag sömnproblem igen.. panik!”, så har jag lärt om hjärnan att skapa nya banor angående sömnen ”det här händer alla emellanåt, det är absolut ingen fara” ”vila hjälper lika bra som sömn så jag bara ligger här och sluter ögonen lite” ”åh nu kan jag låta hjärnan tänka klart på allt jag har i huvudet så kommer jag somna snart”… Helt enkelt så avdramatiserar jag hela grejen kring sömn med hjälp av nya banor i hjärnan.

Med detta sagt så vill jag självklart tillägga att svåra sömnsvårigheter och svår ångest även måste behandlas av läkare. Jag har ju i samband med mina egna övningar ätit antidepressiv medicin (SSRI) pga mina panikattacker och min obehandlade depression och utan detta hade jag aldrig haft en chans att jobba vidare på egen hand. Där och då var jag helt styrd av ångesten. Men när jag var inne i behandling kunde jag sakta men säkert själv börja arbeta med banorna och på så sätt har jag hittat ett mer långsiktigt sätt att möta mina känslor på.

Exempel på andningsövningar att ta till för att distansera sig till kraftfulla tankar och känslor som kommer upp:

  • Andas i kvadrat: andas in och räkna till fyra, paus och räkna till fyra, andas ut och räkna till fyra, paus och räkna till fyra. Om och om igen.
  • Andas in på fyra, fem eller sex och andas ut på lika många (längd beroende på hur vana dina lungor är vid övningen)
  • Känn andetaget som lyfter magen på inandning och som sänker magen på utandning – övning för diafragma-andning
  • Fokusera på andetaget i näsborren: känn hur sval luften är när den kommer in och hur varm den är när den sipprar ut
  • Tänk hur du andas in genom fontanellen (toppen) på huvudet och hur inandetaget färdas längs med ryggraden ända ned till svansroten. Känn sedan hur utandetaget färdas från svansroten upp genom hela ryggraden och ut genom toppen på huvudet. Den magiska energin i våra kroppar sägs sitta i ryggraden.
  • Använd inandetaget till att placera det där det känns jobbigt (t.ex. i bröstet vid ångest) och låt all energi i inandetaget fokuseras just där. När du sedan andas ut så föreställ dig hur du slappnar av just där under hela utandetaget och hur det lixom ”tar med sig slash blåser ut” det som gör ont eller är obehagligt.

Costa Meloneras

På onsdag åker jag och Stoffe på semester. Costa Meloneras väntar. Vi har bokat in oss på ett ställe uppe i bergen där man ska kunna njuta till max av lugna, lata dagar, yoga, meditation, god mat, goda fruktjuicer, dagar i solstolen, vandra i bergen, lyssna på sus av vind, kramas varje dag och bara leva just precis nu med varandra. Det ska vi göra.

Målbilden vi ser framför oss är ungefär såhär:

Vatten. Älskar. Vatten. Kan vara för att mitt element är tydligt dominerat av eld och att vattnet ger lugn? Läker ut en del av den där brinnande energin? Överhettningen? Men, är tillsammans med en landkrabba så det blir ändå balans där. Jag sliter på poolerna och han sliter på solstolarna.

De flesta bilderna är från resan till Kroatien i somras. Kanske en av våra mest magiska semestrar. Eller ja, ihop med Grekland förra året med Stoffes pappa. Det var också helt fantastiskt faktiskt. Många skratt och minnen som skapades där och då… Och han den där killen där, han i grått, oj vad jag tycker om honom.

Såklart vill jag också påminna om att när man reser och är sjukskriven för utmattningsdepression eller utmattningssyndrom bör man alltid få resan godkänd av sin läkare. Han eller hon har så mycket mer erfarenhet av att säga hur resan kommer att påverka utmattningen. För vi vill ju inte att det ska gå bakåt av resan? Den ska ju göra gott. Här har jag skrivit en text om att resa under utmattningsdepression (inlägg från februari 2016).

Jag kommer försöka uppdatera här inne några gånger under resan. Men också såklart bara vara fullt närvarande. Det viktigaste av allt ❤️ Men jag tror inte min lust att skriva kommer kunna hållas i schack en hel vecka utan att pysa ut lite. Så håll tummarna för att wi-fi fungerar bra däruppe!

Låg motivation

Jag har varit tyst här en stund. I fredags vände det och hela eftermiddagen hade jag sån ångest så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag provade äta, vila, kolla film, jag låg på yogamattan och vred mig och mediterade men sinnet sköt åt alla håll och kanter. Jag städade och tvättade. Men inget kunde avleda ångesten. Mitt hjärta bankade så hårt och snabbt så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet eller ställa till något ännu värre. Been there. Tillslut satte jag mig ner i duschen och lät varmt vatten spola över mig länge, länge. Jag tvättade håret, skrubbade kroppen, gjorde en inpackning, exfilierade ansiktet, la en ansiktsmask, målade naglarna, fönade håret, använde en god bodylotion. Och efter det släppte ångesten liiite. En klassisk avledningsmanöver. Puh. Sen åt vi choklad och drack te och kollade på Idol. Och jag tyckte lite synd om mig själv en stund.

Igår återhämtade jag mig men fortsatt kände jag en gnagande känsla. Inte av att jag hade låg energi eller ångest… utan låg motivation. Att orka fortsätta. Ett par saker den senaste veckan har slagit ner mig rejält och jag har helt enkelt tvivlat på att något av det jag upplevt varit sant, verkligt eller ens viktigt. Att min resa varit onödig. Jag vet ju att så inte är fallet men i två dagar har jag funderat så mycket på vad jag upplevt och känt hur det förminskats av samhället. Och därtill tryter min motivation att orka kämpa vidare. Att slåss för det jag anser är det viktiga i livet.

Det är så frustrerande att kämpa så hårt för att man tror på och så snurrar samhället vidare i sammma snabba takt och extremt ytliga dimma. Allt som är verkligt förminskas. Ändå vet jag att så många av alla jag möter upplevt liknande saker som jag; att ångest och oro och psykisk ohälsa är så vanligt men det förminskas och skambeläggs. Att manteln är viktigare för att täcka och hålla uppe en fasad. Att folk hellre pratar om bilar och bostadspriser och tapeter än om riktiga saker. Att det handlar om vad vi presterar och inte om vilka vi är. För så många vågar inte mötas i det som faktiskt känns.

Hädanefter kommer jag att vara betydligt noggrannare med vilka människor och situationer jag delar min energi med. Det har jag bestämt mig för. Och nu ska jag försöka få tillbaka motivationen. Jag och Stoffe har redan pratat massor om detta under morgonen och tillsammans kommer vi hitta en väg som leder mig framåt och vidare. Att stanna upp och tvivla gör mig så otroligt ledsen.