Jag har varit tyst här en stund. I fredags vände det och hela eftermiddagen hade jag sån ångest så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag provade äta, vila, kolla film, jag låg på yogamattan och vred mig och mediterade men sinnet sköt åt alla håll och kanter. Jag städade och tvättade. Men inget kunde avleda ångesten. Mitt hjärta bankade så hårt och snabbt så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet eller ställa till något ännu värre. Been there. Tillslut satte jag mig ner i duschen och lät varmt vatten spola över mig länge, länge. Jag tvättade håret, skrubbade kroppen, gjorde en inpackning, exfilierade ansiktet, la en ansiktsmask, målade naglarna, fönade håret, använde en god bodylotion. Och efter det släppte ångesten liiite. En klassisk avledningsmanöver. Puh. Sen åt vi choklad och drack te och kollade på Idol. Och jag tyckte lite synd om mig själv en stund.
Igår återhämtade jag mig men fortsatt kände jag en gnagande känsla. Inte av att jag hade låg energi eller ångest… utan låg motivation. Att orka fortsätta. Ett par saker den senaste veckan har slagit ner mig rejält och jag har helt enkelt tvivlat på att något av det jag upplevt varit sant, verkligt eller ens viktigt. Att min resa varit onödig. Jag vet ju att så inte är fallet men i två dagar har jag funderat så mycket på vad jag upplevt och känt hur det förminskats av samhället. Och därtill tryter min motivation att orka kämpa vidare. Att slåss för det jag anser är det viktiga i livet.
Det är så frustrerande att kämpa så hårt för att man tror på och så snurrar samhället vidare i sammma snabba takt och extremt ytliga dimma. Allt som är verkligt förminskas. Ändå vet jag att så många av alla jag möter upplevt liknande saker som jag; att ångest och oro och psykisk ohälsa är så vanligt men det förminskas och skambeläggs. Att manteln är viktigare för att täcka och hålla uppe en fasad. Att folk hellre pratar om bilar och bostadspriser och tapeter än om riktiga saker. Att det handlar om vad vi presterar och inte om vilka vi är. För så många vågar inte mötas i det som faktiskt känns.
Hädanefter kommer jag att vara betydligt noggrannare med vilka människor och situationer jag delar min energi med. Det har jag bestämt mig för. Och nu ska jag försöka få tillbaka motivationen. Jag och Stoffe har redan pratat massor om detta under morgonen och tillsammans kommer vi hitta en väg som leder mig framåt och vidare. Att stanna upp och tvivla gör mig så otroligt ledsen.
alldamnstories 
Jag läser dina inlägg för att få en motvikt till den ytliga prestationsnorm som råder. Tack för din röst och ditt mod❣️/M
GillaGillad av 1 person
Men tack! Åh vad glad jag blir ❤️ Ibland tvivlar jag på att det jag gör betyder något och just i helgen tappade jag bort precis all motivation att ens tro att mina egna tankar betyder något. Så det betyder mycket att du säger detta 🙌 Tack! KRAM
GillaGilla
Jättebra och viktig text. Känner igen mig i mycket och jag tror inte att jag är den enda. Du verkar vara en väldig klok och stark person! Kämpa på ❤️
GillaGillad av 1 person
Tack fina du!! ❤️ Skönt att fler känner igen sig, att allt bara blir så hopplöst ibland. Och ytligt. Jag ska försöka samla ny kraft och dela med mig till alla er som är så fina och peppande här inne! 🙏 KRAM
GillaGilla
Jaa visst är det härligt, att dela med sig här och få pepp och respons! 🙂 kram ❤️
GillaGillad av 1 person
Ja men eller hur! ❤️ KRAM
GillaGillad av 1 person
Oj vad jag kan relatera till detta. Jag har också en svacka just nu med påtaglig ångest och låg motivation. Och den hör till stor del ihop med det som samhället styr över såsom arbetslivet och dess villkor samt synen på utmattning som något jag själv skulle kunnat undvika. Jag blir så ledsen att kunskapen inte finns och villan att förändra arbetslivet inte är tillräcklig. Jag känner mig som ett lamm som ska ut bland rävarna – någon gång i framtiden…
GillaGillad av 1 person
Åh fina! Ja men det är så sjukt alltihop. Man jobbar så intensivt med sig själv hemma under flera år för att läka sin utmattning… och sen när man kastas ut i det riktiga livet igen möts man av prick noll förståelse. För då var man visst bara överkänslig? Eller så vill ingen beröra viktiga ämnen för det känns ”trist” eller ”för jobbigt” att prata om. Jamen ABSOLUT kan jag respektera det men allt känns så ytligt och oviktigt plötsligt.. och det är klart att det skapar ångest. Jag menar: det krockar med hela den inre resan man gjort under den här sjukdomen. Insikterna man fått. Som man vill dela i hopp om att kunna få andra att se värdet i att vara närvarande i sig själva.
Så jag förstår känslan av att vara ett lamm.. så känner jag mig ibland! Och att jag kommer behöva slåss rejält för att andra ska respektera att min kropp inte tänker pressas så hårt igen, så den blir sjuk. Att jag säger nej för att skydda mig själv. Lever med hög integritet. Men att få arbetslivet att förstå det… man kan ju hoppas att det finns några riktiga guldkorn till chefer därute 🌟⭐️ KRAM
GillaGilla