Ett tag glömde jag nästan att jag har ett utmattningssyndrom. Nästan. Men snabbt blir jag påmind igen. 

Våra två första dagar på resan kunde jag leva på precis som en frisk person. Med lite överkänsliga ögon och öron men ändå. Stort framsteg. Men sedan igår kom ett bakslag och kroppen påminde om att den behövde skötas om lite bättre. Efter lunch igår började jag känna att batteriet sinade och jag la mig för att sova i solsängen. Dock insåg jag ganska snabbt att jag behövde mer vila än så och gick ned till rummet för att sova ett par timmar. Vaknad och klar tänkte jag att detta kanske bara är en sån där ”tröskel” som jag når ibland och måste över. Så vi snörade på oss joggingskorna och gick ut för en hike bland bergen. Solen höll precis på att gå ner och svalkan la sig i luften samtidigt som himlen färgades till brinnande eld. Ett ljusspel av rött, rosa och orange framför våra ögon och precis där och då var allt så perfekt. Den stunden. Så vacker. Men därefter kom den stora dippen. Vid middagen orkade jag knappt sitta upp och sedan funderade jag på hur jag ens skulle orka hålla i tandborsten. Batteriet var vid det här laget helt slut. Bara att hoppa i säng. Sov tolv timmar och vaknade fortsatt trög och seg. 

Men! Även om detta var en sån där liten dipp som jag brukar få med jämna mellanrum vid överansträngning så tycker jag att min hjärna hanterade det annorlunda den här gången; både innan och under dippen. Jag tänker mindre och mindre på att jag är utbränd och det gör förvisso absolut ingen skillnad på hur utbränd kroppen faktiskt är eller inte är, men det ger mig andningspauser därimellan då jag faktiskt känner mig riktigt frisk. Det är den stora skillnaden.

Också är det enkelt att jämföra med när vi var i Kroatien för tre-fyra månader sedan. Då var jag fortfarande väldigt orolig hela tiden för att överanstränga mig. Mycket energi gick åt till att tänka på att jag kunde tippa över och därav blev jag relativt begränsad i mina aktiviteter. Nu är jag fortfarande begränsad i mina aktiviteter, men det först när kroppen verkligen säger ifrån. Kanske är det ett tecken på att jag börjar ställa om mot ett friskare liv? Att jag faktiskt numera är mer frisk än utmattad ändå? 

Det är nu det stora testet kommer för att klara av att balansera utan att bli överansträngd. Så svår balans. Varje gång dippen kommer blir jag ledsen och rädd och skyller på mig själv för att jag inte noterade signalerna innan. Eller i alla fall inte agerade på dem. 

Ändå vill jag tro att detta är ett gott tecken. Att jag börjar läka min kropp såpass att min hjärna kan slappna av mer och blicka framåt. Jag tror många utbrända känner igen sig i känslan av att vara så otroligt bränd och sårad av sin krasch och sjukdom att man fortsätter leva med en rädsla för att överanstränga sig. Och detta är ju sunt! Vi ska vara rädda att överanstränga oss. Det är ju hjärnans sätt att kontrollera att vi inte hamnar där igen. Jag har levt med den här enorma rädslan nu i snart två år och den har genomsyrat prick varenda aktivitet jag företagit mig. Ett evigt planerande och pusslande för att få ihop tillräckligt med vila för att orka plocka ur diskmaskinen, gå en promenad, laga middag, borsta tänderna, duscha, handla, meditera och allt det där. Eller något av det där beroende på var i min utmattning jag befunnit mig. 

Nu när vi är iväg kan jag se tillbaka på vad det senaste kvartalet faktiskt har gjort för min kropp. Att jag ändå tagit steg framåt fastän jag inte alls sett det när jag varit hemma. Allt sker så subtilt; framstegen. Men nu är allt klarare. 

Ändå står fortsatt vila på schemat. Nu skriker kroppen efter mer sömn och återhämtning eftersom jag försummade den lite väl mycket ett par dagar. Läxan för mig blir alltså; fortsätta blicka framåt och låta närvaron leda mig. Kanske är jag vissa dagar faktiskt med frisk än sjuk och andra dagar mer sjuk än frisk. Men det är egentligen bara just här och nu jag kan avgöra detta. Ingen annanstans och ingen annan tid än precis just nu.