Vad läker utmattningssyndrom? 

Ibland funderar jag på vad som egentligen har läkt min utmattning. Alltså på riktigt. Vissa saker hjälper såklart på kort sikt och man löser lixom dag för dag och vecka för vecka på olika sätt som man lär sig fungerar för en själv. Men vad har egentligen varit helt avgörande? Jag ser att det finns två saker som läkt mitt utmattningssyndrom (depressionen läkte jag med medicin så det är en historia för sig) över tid:

Sömn 

Alltså obegränsat med sömn. När jag slutade lyssna på alla, inklusive min läkare, som menade att man inte ska sova för mycket. Då hände något. Jag började sova från det att jag var trött på kvällen (runt 21-22) tills jag vaknade av mig själv på morgonen. Inga hämningar eller pekpinnar. Ibland vaknade jag 12 timmar senare och det är helt perfekt okej. Om jag var trött mitt på dagen sov jag prick hur länge jag ville då, ibland flera gånger om dagen i flera timmar per gång. Och när jag började med detta så insåg jag hur mycket sömnen läker och jag tror nog att utan detta hade det tagit mig betydligt längre tid att bli frisk. Och tänk då att jag ändå varit sjukskriven i två år?! 

Tid 

Ja men så jobbigt va? Det tar tid. Det enda man kan göra är att vänta och under tiden läka sig själv. För det tar så lång tid. Olika för alla såklart exakt hur lång tid, men det är ju ingen quick fix kan vi nog alla skriva under på. När jag släppte all tanke på att ”jag ska börja jobba då eller då” och ”åhhhh vad lång tid det tar”, så hände också något. Jag slappnade av och då lixom blev det bättre. Nu tänker jag typ att folk kan ju vara hemma ett år eller två med barn och alla har olika många barn så vad fasen gör det om jag har ett jobbuppehåll på ett par år eller mer för att läka mig själv? Det är ju ingenting! Jag kommer ha investerat tiden för resten av mitt liv. 

Övriga stöttepelare för läkning

Och sen finns ett antal parametrar som såklart spelar in men som inte har varit av samma avgörande betydelse för min läkning när jag ser tillbaka på det. Eller jo alltså dom är superviktiga men jag tror inte att bara dom isolerat har läkt mig, dom har mer stöttat min läkning och givit mig förutsättningar att läka, orka kämpa, kunna kämpa osv. Dessa faktorer kan vara rätt typ av mat, stöd från familj och vänner, familjesituation, ekonomiska förutsättningar så man slipper stress över pengar (blir förbannad bara jag skriver detta!), ålder, lugna promenader, mediciner, övrig hälsa… ja sånt. Allt det som givit mig kraft och möjligheter att kunna investera all min energi i mig själv. För det var lixom det som krävdes tillslut. Att jag fick skala bort alla energiläckor och satsa på att lägga all den energin på mig och min läkning i sjukdomen. 

Så detta är typ min egen lilla forskningsartikel kan man säga. Empiriskt underlag är jag. Och det ska gudarna veta att forskningen har en hel del att komma ikapp vad gäller just utmattningssyndrom. Man känner sig som en försökskanin deluxe. Inget är helt säkert, helt prövat, har tillräckliga underlag, är vetenskapligt bevisat och blablabla. Så när man är utmattad måste man lixom sätta ihop sin egen lilla kompott för vad som fungerar för just mig. Och prova sig fram. Roligare än så blir det tyvärr inte… ett jävla jobb är vad det är. Viktigare än alla andra för jobbet handlar om dig ❤

När jag skriver detta är det i då-form för jag har ju lixom kommit över de absolut värsta faserna i min utmattning och ändå har jag långt kvar. Väldigt långt kvar. Så jag håller fortfarande hårt i det ovan. Jag sover massor, låter det ta tid, låter familj och vänner som ger energi bjudas in andra hänvisas bort, äter mycket (inte missa viktig energi!)… och allt det där. Än är jag inte ur skiten men en dag så! 

Söndag

Helgen har varit fullt ös. Trots min trötthet tycker jag att allt har gått bra och det kaaaaanske är så att jag kom över den där platån igår. Den som måste bestigas för att komma framåt. Det lär väl visa sig om det var den i veckan tänker jag. 

Här hemma har det idag gosats med hunden, ätits frukost på hotell, ätits pepparkakor hela dagen lång, sovits länge mitt på dagen, handlats och promenerats i snön. En hyfsat vanlig söndag ändå. Nu har vi precis ätit belugabolognese (som bolognese men utan köttfärs och med belugalinser – yum!) och vi kollar på senaste säsongen av The Fall. Nu blir det te och gos i soffan med min älskling. Besitos. 

Allahelgona 2016

Idag är den där dagen på året då vi förr om åren gick och tände ljus för min mormor och morfar och farmor och farfar. Ljus som glittrade över hela kyrkogården i Trosa. Samma sak varje år; invänta mörkret, gravljus under armen, tar du med tändare, kom nu tjejer, jag orkar inte, jo nu går vi alla, kom igen, på med varma vantar, promenad bort till kyrkan, tända med frusna fingrar, beundra glittret, se mamma torka en tår i ögonvrån, tänker hon på sin egen mamma, sorgen som är lika stor oavsett när i livet man förlorar sin förälder, gå tillbaka, vin till dom stora, läsk till oss små, ner i källaren och hämta kalla flaskor läsk ur en back, middag tillsammans, hedra minnen. Allt det där. Det sitter i ryggraden på mig hur man ska fira allahelgona i vår familj. Men nu är allt annorlunda. 

När mamma var sjuk, jag tror det kan ha varit runt 2007, och jag och Stoffe gick förbi kyrkogården i Helsingborg. Jag såg ljusen. Mindes att jag glömt. Det är ju allahelgona. Insåg att jag inom en tid skulle behöva tända ljus för min egen mamma. Sjönk ner på knä vid minneslunden och grät hysteriskt. För min mamma. Fast hon levde. Men jag visste att det skulle ta slut snart. Stoffe som tar tag i mig, håller mig krampaktigt. Tröstar i tystnad. 

Idag tänder jag ljus för min mamma. Det känns så ofattbart och extremt sorgligt men ändå greppbart. Det är så nu. Det är både värre än jag trodde och samtidigt inte lika farligt ändå. Vår rutin är att inte ha någon rutin. Olika kyrkor beroende vad vi gör den här dagen. Oftast Östermalms kyrka Hedvig Eleonora. Det känns mest som mammas. Ljusen står redo på köksbänken och tändaren ligger bredvid. Idag tänder vi ljus tillsammans med Stoffes mamma och hennes man, så ett ljus är för min mamma och ett är för Lenas mamma. Samma sorg. Oavsett hur gammal man är när man förlorar sin ledstjärna. Och sen går vi ut och äter tillsammans. Firar att vi finns och att minnen lever kvar genom oss som vandrar vidare. 

Men idag skulle jag vilja skicka all min kärlek till min pappa. Han, min pappa, som betyder prick allt för mig. Han är den som känner mig bäst av alla i hela världen och han är den finaste, mest omtänksamma, smartaste, roligaste, mest generösa person jag vet. Och han betyder allt. Pappa jag älskar dig och tack för allt du gör för oss, mig och Bea. För allt du är. För att du tar hand om oss. Du är det finaste i hela världen ❤

Och mamma; störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så. 


Foto Bea

Trött 

Nä alltså jag är så trött. Har inte skrivit så mycket om det för jag ville verkligen inte klaga i onödan… Men sedan i söndags eftermiddag känns det som om jag går på knäna. Och jag förstår inte ens riktigt varför. En sen dust efter resan? En överansträngning på söndagen som kanske utlöste tröttheten? Åh jag vet inte. 

Kroppen värker. Jag orkar varken kolla på TV, prata i telefon eller höra någon typ av ljud omkring mig. Hjärntröttheten ligger ständigt där och trycker på. Och jag känner mig gråtfärdig och nedstämd mest hela tiden. Skittråkigt ju! Så nu checkar jag ut den här veckan och ska dricka te och sätta mig på mattan en stund. Och äta pepparkakor. På yogamattan. Bästa stället. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll! 

Nyåret 2012/2013

På Berns toaletter. Ovanför mitt huvud dunkar musiken på vad som kan vara en av Stockholms största nyårsfester. Mina vänner dansar vilt till musiken och vi är fria. Nästan. Inte jag. Jag är låst i min sorg. Jag minns hur jag några minuter tidigare sett deras vackra hår fara från sida till sida av ansiktet. Deras sminkade ögon blundar och tar in musiken. Höfter som gungar och armar i luften. Här blir allt så påtagligt. Deras livskraft. Min som inte existerar. Vi går ut för att se fyrverkerierna vid slottet den natten. Där, precis vid statyn på Skeppsbron, smäller det som mest. Klart vi ska vara där. På mig har jag en klänning i svart och beige, håret uppsatt i en knut i nacken, ögon sotade, läppar så röda, höga klackar i mocka och en väska under armen. Allt som det ska se ut. Inget som det ska vara. Klockar slår tolv och champagnen sprutar ur våra flaskor. Alla skrattar och skålar och kysser varandra. Jag ler. Och gråter. Sminket rinner bort diskret och jag torkar snabbt tårarna. Vill inte visa min sorg. Min mörka sida. Inte förstöra kvällen. Går sakta tillbaka till Berns och ser mina vänner springa uppför stentrappan på den högra sidan. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå på toaletten. Går ned för trappan mot damtoaletterna. Köar i en evighet. Håller emot allt vad jag har för att inte brista. Inte visa. Inte besvära. När jag väl får ett ledigt bås klickar jag i låset. Vänder mig om. Sjunker ner med ryggen mot dörren på huk och gråter. Händerna över ögonen. Hulkande. Det där ljudet från bröstkorgen. Djuret. Det tornar upp sig och kommer ut ur min kropp och jag kommer aldrig, aldrig förstå hur min kropp kan skapa ett sådant ljud. Olikt allt annat. Och där sitter jag tills mina vänner kommer och hämtar mig och jag torkar tårarna och säger att allt är bra men jag vill nog åka hem.

Det enda jag tänkte på hela det här nyåret var att min mamma aldrig skulle få uppleva 2013. Att jag aldrig skulle få ett nytt år med henne. Att jag så gärna ville stoppa tiden vid 2012 för att slippa ta emot allt som jag visste skulle komma. Att tiden för att sörja snart skulle gå ut. Alla andra glömmer. Går vidare. Klockan tickar. Men jag var kvar. Och kommer alltid att vara kvar. 

Aloe Vera och Sköldkörteln 

Tack ni som tipsade mig om massa bra grejer angående min krånglande sköldkörtel. Som att ta medicinerna åtskilda och att dricka Aloe Vera. Jag testar båda nu! Och sitter as we speak och väntar på att få ta nya prover på sköldkörteln. Yepp. Som en start börjar vi här.

Aloe Vera hittade jag via Forever Living som verkade ha den renaste produkten på marknaden, alltså den med mest procentuell del Aloe Vera. Så den dricker jag nu. En shot morgon och en kväll. Ännu har jag bara testat i någon vecka så det är ju alldeles för tidigt att säga vad det ger, snarare måste jag nog ge det ett par månader i alla fall. Det känns nyttigt i alla fall för det smakar sådär 🙂

En tjej dom heter Clarissa Krabbe (info@clarissakrabbe.se) hjälpte mig och gav mig massor av information om hur Aloe Vera kan hjälpa kroppen på olika sätt. Så tacksam för att jag hittade en tjej som är så engagerad och hjälpsam. Och nej det är inte sponsrat, jag bara gillar att puffa för så jäklarns duktiga tjejer som bidrar med så mycket utöver att bara leverera en produkt och sen tack och hej. Hon hjälpte så mycket!

Aloe Vera är ju en riktigt oldie som har funnits i över 5000 år. Det är en växt som växer på torra marker och det där nyttiga, geggiga sitter inuti bladen. Nu när vi var i Spanien och bodde i bergen så växte det Aloe Vera överallt! Stora rackare var det också, vissa lika höga som en människa. Och vad vackra dom är. Lixom kaxiga och tuffa på utsidan, tar plats, och inuti finns den ödmjukaste geggan som fyller våra kroppar med massa näring. Häftigt. 

Den här grönsaken är ju verkligen fullmatad med vitaminer och mineraler, och alltihop hjälper tarmen att renas och att ta upp näring på rätt sätt. Det är lixom det som den gör. Tar bort plack och slagg i tarmen. Och näringsboostar. Bra för oss som har så lite energi att vi behöver behålla absolut all av den lilla vi har; vi vill ju att all energi ska gå åt till att göra det goda direkt och inte först behöva städa upp lixom.

Som ni vet är jag alltid hyfsat skeptisk till olika typer av superkurer eller att en grej skulle kunna läka utmattning. Nej det tror jag inte heller. Och inte heller har någon påstått detta. Jag tänker bara att nu har så många i min närhet nämnt den här grönsaken att det är värt att testa. När jag hade problem med acne (och har ju fortfarande i perioder av obalans) så fick jag flera gånger Aloe Vera rekommenderat (alltså den man dricker) men testade aldrig då. Men nu kör vi! Värt en test ändå? Jag har ju märkt hur gott det gjorde för min kropp att enbart äta vegetarisk kost och efter det är jag väl liiiiite mer ödmjuk inför att naturen har fantastiska krafter för läkande. Många bäckar små heter det väl.

Tydligen balanserar Aloe Vera PH-värdet i tarmen vilket låter perfekt för en pitta-dominerad suris. Min kropp är ju i princip alltid surare än den ska vara pga all eld och hetta som finns i systemet.

Well. Ni lär få en uppdatering om några veckor. Nu håller vi tummarna!

Låt inte hjärnan skapa drama

Det känns som att de senaste två dagarna har haft ett tema. Helt omedvetet såklart men det kom till mig. 

Igår efter att jag suttit och skrivit på ett par grejer på caféet så blev jag sååå trött. Jag satt där kanske en timme totalt men jobbade snarare runt 30 minuter. Sen kände jag hur koncentrationen dalade ner i botten. Jag kunde inte alls samla upp fokuset och hitta tillbaka till tråden. Istället satt jag och stirrade på skärmen en stund för att sedan börja leta lite inspiration på sidor ett tag. Och sen slog jag ihop skiten och gick hem. Jag kunde ha tänkt ”fyyy vad dålig jag är som bara kunde koncentrera mig en halvtimme. Fasen alltså. Hur ska detta gå?? Sämre än sämst.” MEN valde att tänka ”Oj 30 minuter är ju verkligen mycket bättre än ingenting alls. Jag som inte gjort ett jota på två år. Klart hjärnan är otränad och ovan. Nu bums hem och vila hjärnan”. För det är ju så viktigt. Det där med hur vi tänker. Hur vi väljer att tänka. Hjärnan skapar så lätt sina egna historier av saker och ting och om vi inte är uppmärksamma så har vi plötsligt säkerligen nedvärderat både oss själva och andra i ett nafs. Utan att ens reflektera. 

Efter min lilla cafésession så gick jag hem, vilade, somnade bums helt slut. Såklart. Huvudet fick testa något helt nytt ju. Sedan vaknade jag och fick för mig att jag behövde en promenad innan mörkret hann falla så på med varma kläder, mössa, vantar och ut. Utanför porten. Väl där så känner jag hur kroppen säger; nej. Jag orkar inte. Nähäpp. Bara att vända på klacken och gå in igen. Och – viktigt! – inte låta hjärnan skapa något drama kring det. Det är helt okej. Jag behöver inte göra någon stor grej av det, utan bara lyssna på kroppen och gå in. Sen somnade jag två timmar till så kroppen behövde verkligen återhämta sig efter förmiddagens ansträngning. 

Och idag vaknade jag och regnet öser ner utanför fönstret. Återgigen missunnade jag hjärnan att skapa några stories eller drama kring det och gick istället till yogastudion och njöt. Och välkomnade regnet där bland tända ljus, golvvärme, min matta, ljusbollar i taket, mysiga gardiner och smatter mot rutan. Och andades. Och kroppen sa nej vid flera tillfällen i asanas och jag var tvungen att stanna upp och fundera på om det var hjärnan som skapade historier kring att jag inte orkar mer, att jag ska ge upp, eller om det faktiskt var kroppen som sa nej och att vila vore bättre. Jag försökte hitta balansen mellan dessa och tillslut vilade jag i savasana och lät allting bara vara. Inga mer stories. Inget motstånd. Allt är precis som det ska vara. All is well. 



Senaste dagarna i händelser

De senaste dagarna har jag vilat ikapp för att låta kroppen ta den energi den behöver för att komma igen. Jag har varit hemma hos Therese för att promenera och sparka löv och titta på hästarna på Gärdet och äta middag och prata, prata, prata massor. Skönt att dela ibland med henne för våra killar är delägare i samma bolag så vår vardag ser väldigt lika ut med sena kvällar, mycket jobb, mycket resor och såklart en del representation och smilande för människor vi undrar vilka tusan det är egentligen. Jag har tänkt på Eva Svärd som var på hotell Diplomat i helgen med sin man och jag har hoppats flera gånger om dagen att dom har en helt fantastisk helg. Jag har saknat Stoffe som är i Amsterdam några dagar. Jag har bombarderat Stoffe med SMS om att jag vill köpa en Vitamix mixer för att kunna laga massor av goda smoothies, nötsmör, hummus, soppor, juicer. Ja allt. Stavmixern börjar kännas lite liten och jag vill ha mer smoothie så jag kan fylla flaskor och dricka under dagen för boost. Jag har läst ByLittleNeas inlägg och tänkt att det är bland det bästa jag läst. Det kommer inifrån och träffar mig rakt in i ❤ Ilskan, frustrationen, sorgen, uppgivenheten. Så ärligt. Fina Nea, det kommer bli bättre! Jag har yogat på studion. En klass mjuk hatha och jag kom på varför jag verkligen älskar yogan så mycket. Måste påminna mig själv om att de mjuka klasserna är mina favoriter. Och flow. Och vinyasa. Och allt. Älskar yoga. Jag har sparkat i gula löv som ligger i drivor på vår gata. Magi. Jag har velat stanna tiden för utanför vårt fönster står fyra stora träd som brinner i gult och orange och rött och våra fönster går lixom ända från taket till golvet så jag tror träden står i vårt vardagsrum och det gör bara allt så mycket vackrare. Att dom står där. Och jag vill att det alltid ska brinna likadant som precis just nu. Jag har hängt med min granne Sandra på snack och promenad i Nackareservatet. Jag har lixom två tjejer i min egen ålder som bor på samma plan som jag i varsin lägenhet – lyxen? Att alltid ha någon att gå över till och snacka, låna mjölk, dricka te.. Allt det där. Tryggheten. Och nu ska jag sätta mig på ett fik och skriva ett par grejer i någon timme. Unna mig en måndagscappu, lite mascara på ögonfransarna och ett läppstift. Så kickar vi igång den här veckan!

Reflektioner

När vi satt på planet i onsdags så kom en så stark känsla över mig. Den lixom rullade in, så som vissa känslor gör, och satte sig i hela kroppen och sedan dess har jag inte kunnat släppa den. Eller velat släppa den heller för den delen. För jag kände mig så tillfreds. Eller ja, jag tror att känslan kallas tillfreds? Typ nöjd. Content. Happy. Joyful.

Trots att jag hela mitt liv strävat. Efter allt. Velat ha mer. Vara mer. Göra mer. Så har det aldrig egentligen gjort mig lyckligare mer än för en liten stund. Och nu har jag ingenting av allt det jag strävat efter; bara sådant som jag faktiskt förtjänat med ren kärlek. Min fantastiska pojkvän, mina vänner, min familj, Stoffes familj, mina mostrar, vårt mysiga hem, min yogamatta, mina gemstones, möjligheten att vara på min yogastudio…. allt det där som innan ”bara fanns”. Det är allt som betyder något nu. Och trots att jag varken har ett jobb, inga fancy vardagshistorier att dela med mig av, är sjukskriven, har en kraschad karriär bakom mig, tjänar inga pengar… så är jag så tillfreds. Mer än jag någonsin varit. Och då kom det till mig att det lixom inte är något att sträva efter. Allt det där som man tror att man behöver. För det som egentligen behövs är mat på bordet och en rejäl dos kärlek.

Återhämtning

Även om jag inte känner mig supertrött efter resan så vet jag hur viktig återhämtningen är för mig. Så nu vilar jag ett par dagar här hemma. Idag är en sån dag när jag fortfarande har på mig tröjan jag sov i inatt och håret i samma knut som igår. Läser nya ELLE, kollar ikapp serier, sover, tvättar för att få bort all sand ur våra kläder, pratar med vänner för att recapa vad som hänt i veckan och sånt… Sen var Brie-osten i kylen påväg att gå ut så den behövde ätas upp *vad synd*. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll allihop!