Att låta andras resor inspirera och ge drivkraft

Danny Saucedo. Sedan han kom hem från USA med sin svenska musik har jag följt honom (och Molly är ju lika inspirerande hon, skrev här om henne i våras). Varenda intervju han gjort i poddar har jag suttit och lyssnat. Och alltid känt mig så träffad och inspirerad av hans inre resa. Kanske för att den påminner så mycket om min egen. Att när jag väl fick allt det där jag strävat efter och kämpat för… så insåg jag att det inte var alls det jag ville ha. Att priset var för högt. Och hur jag kämpade för att hålla fasaden fastän insidan var så trasig och sorgsen och tillknycklad och nedtrampad… av ingen mindre än mig själv. Alltid min egen största fiende. Min egen största kritiker. 

Igår var det hans dag i Så mycket bättre och såklart kikade jag på programmet i förmiddags på Play. Pausade efter låtarna och hans snack och tog in det. Lät tårarna brinna under ögonlocken. Inget nytt direkt efter alla intervjuer jag hört med honom MEN hans ögon är grundade. Och det syns ju inte i poddar. Så fint att se. 

Och nu vet jag inte ens vad jag vill säga egentligen. Bara att en låga brinner i mitt bröst av något som jag tror är inspiration. Glädje. Ett syfte. Ett bevis på att vägen är rätt nu. Den jag gick fel innan och fick vända om. 

Jag har ingen aning om vart jag är påväg. Jag bara vet att jag vill dit. 

Hämtmat och vila

Just idag har jag inte så mycket att dela med mig av. Jag mest vilar, har varit ute en sväng (!! – ja det är väl värt två utropstecken, eller?) och tagit det lugnt. Nu har Stoffe kommit hem så vi ska väl laga mat… eller nej. Vi hade tänkt laga mat men jag tror vi beställer hem något. En sån dag idag. Och det är ju helt okej. 

Hoppas ni får en fin lördagskväll! 

Bilder från förra veckans lördagseftermiddag i Blekinge. 

Lunch i Gamla Stan

Idag känns kroppen lite piggare men huvudet är riktigt illa tyvärr. Hjärntröttheten tar kål på mig! Men hursomhelst så var jag extremt rastlös efter tre hela dagar ensam i sängen så jag bokade in en lunch med Isabel i Gamla Stan (bra för då kan jag cykla dit på några minuter). 

Och lunch åt vi på Café Stiernan som serverar Ramen Nudelsoppor och gott kaffe. Vi pratade om deras bröllop på Seychellerna i sommar, vad som är utmattningsattacker och vad som är vanliga ångestattacker, hur svårt det är att känna av kroppens status, roliga historier som skulle muntra upp mig (yepp det fungerade), om att våga ta för sig som tjej och allmänt babbel om yoga. Alltid yogan. 

Jag fick se deras nya kontor också en sväng. Yey! Det är så inspirerande. Kanske minns ni det här inlägget jag skrev om deras kontor på Karlavägen? Nu har de alltså flyttat in i en stor lägenhet i Gamla Stan som var såååå mysig. Djupa fönsternischer, kakelugnar, låga dörrar, sneda golv, soffor, mjuka mattor… åhhh. Drömmigt. Jag blev såklart megainspirerad (trots min hjärntrötthet, det ni!) och vill så gärna ha ett liknande ställe att jobba på. Sådär lugnt och hemtrevligt och inte alls kontorskomplexigt. 

Nu har jag jätteont i huvudet såklart så nu blir det vila. Känner mig i alla fall betydligt gladare vilket är underbart! 

Vad gör man hela dagarna i sängen? 

Vad gör man då när man är sängliggandes? Ja alltså, när man har kommit förbi det där stadiet att man tänker att man lika gärna kan lägga sig i graven direkt. När man lixom ens orkar vända på sig i sängen. Då gör man följande: 

  • Dricker massor med vatten för att skölja ur systemet och mota bort huvudvärken (inte för att det fungerar men det känns i alla fall bra)
  • Äter orimligt mycket mat, speciellt kolhydrater, för hjärnans skull. Den behöver massor av mat för att få hjälp med läkningen. 
  • Sover 18 timmar per dygn
  • Stirrar upp i taket 5,5 timmar per dygn 
  • Äter, borstar tänderna och dricker vatten resterande 30 minuter per dygn
  • Finns ingen mat hemma så ber man någon typ pappa, syrran, grannen eller en vän handla åt en så kylen är välfylld med saker man kan äta utan att behöva laga
  • Är snabb med att boka av allt som är inplanerat de närmaste dagarna slash veckorna när en ser åt vilket håll det bär av. Inte en chans att något står kvar i planeringen för att ”det kanske går”. Nej, bort med allt så slipper man stressen att ens fundera på sånt. Nu ska kroppen bara få tas om hand och vila. 
  • Funderar på vilken bil man skulle köpa om man vann 500 000 helt rätt upp och ner. Eller en miljon. Beloppet är valbart mellan dessa två.
  • Tänker på hur livet kommer se ut efter allt detta, visualiserar, affirmerar. Och då lixom inte typ ”på onsdag kan jag ta en dusch”, nej, mer typ om fem år. Vad gör jag då? Det andra blir ju lite väl deppigt. 
  • Ser till att ha en fuktspray eller skön ansiktskräm bredvid sängen och splasha på heeeela tiden. Om en nu ska ligga såhär kan en ju passa på att få riktigt glowig hy iaf. Så när en kommer ut ur idet kan en glänsa igen. (Ni kan skicka vinflaskor som tack för tipset till min adress. Biobiljetter undanbedes pga hjärntrötthet.) 
  • Funderar över vad som hände i gårdagens Bonde söker fru
  • Smular ner sin partners sida på sängen med kaksmulor, brödsmulor, chokladspill. Sen blir det liv i luckan! 
  • Fnittrar högt (för sig själv) åt grannarna som försöker få ordning på ljusslingorna på balkongerna. Svordomar ser ut att hagla över trasslet. 

Ja typ sånt. Bara massa sånt. 

Och ni. TACK TACK TACK för att ni kommenterar och mailar och messar och peppar och skickar så mycket kärlek. Även om jag inte orkar svara på kommentarer just nu så läser jag varenda en och tar åt mig av alla tips och tankar. Jag är så jäklarns tacksam och ni får mig att le fastän det är ganska mörkt just nu. Är så otroligt tacksam 💜

Play Hard Rest Hard 

Inte mycket förändring här inte. Fortsatt sängläge i ett mörkt sovrum. Huvudvärksattacken har gett med sig lite så nu är hjärnan alldeles varm, svullen och känns öm. Kroppen är lika öm och matt den eftersom jag säkert spände varenda liten muskel igår när jag hade så ont. Idag har jag i alla fall orkat duscha vilket är framsteg! 

Men mest ser jag till att få i mig mycket mat för att kroppen absolut inte ska behöva gå på någon sparlåga, dricker varm kokosmjölk med lucumapulver, maca, kardemumma, kanel, vanilj och kokosolja (yum för kroppen), dricker massor av vatten, äter pepparkakor i mängder (flyttade till och med in hela burken och ställde på Stoffes sida av sängen…) och tänker ljusa tankar som ni kloka påminner mig om att göra ❤️ Det gjorde att ångesten kunde försvinna och istället finns bara den där matta tröttheten kvar efter all spänning. 

Ja men vad säger man? Livet alltså. Vändningar kommer snabbt. Bara att finna sig i att vara här och nu. Även om egot emellanåt skriker: jag orkar inte!

Sängliggandes

Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså. 

Vart hade jag varit utan min utmattning? 

Ganska ofta tänker jag på vart jag hade varit utan min utmattning. Hade jag varit på samma jobb? Hade vi haft barn? Hunnit gifta oss? Vilka resor hade vi gjort? Men viktigast av allt; hade jag varit lycklig? Nej. Den sista frågan är jag helt säker på vad svaret hade varit. Jag var inte lycklig på riktigt innan min utmattning och nu vet jag att jag har fått nyckeln. Nu vet jag hur det känns och vad som behövs för att vara där: NÄRVARO. Så enkelt egentligen. 

Om jag hade velat vara utan den här upplevelsen? Aldrig. Hade ni frågat mig det första året, då när allt var så fruktansvärt och mörkt och deppigt och ont och jävligt, så hade svaret varit detsamma. Det är jag säker på. För redan där insåg jag att jag aldrig velat vara utan detta. Att jag fick det jag behövde; inte det jag ville ha för stunden. Visst, det är en sorg ibland att tänka på att vi säkert hade varit föräldrar vid det här laget eller hunnit med en bröllopsfest – men det kommer. Många av våra vänner har hunnit en del av de där grejerna medan vårt liv har stått stilla utifrån sett. Och det första året jobbade jag så hårt med att acceptera det. Att vårt måste vänta. Men det gick. Jag har accepterat det. Kanske till och med uppskattar det lite; att vi gått igenom en hel del saker tillsammans innan vi ska ta oss an nästa steg i livet. 

Vad var det som fick mig att acceptera? Insikten om att allt går i faser. Jag har haft tuffa år mellan 20-30 när jag förlorat min mamma i cancer och gått in i väggen och kämpat med en svår depression. Inte alla i så ung ålder har varit med om så stora livskriser på så kort tid. Men det är vår fas just nu. Om tio år när vi kommit igång med barn och hus och grejer så kanske någon annan i vår närhet går igenom en tuff tid av sjukdom, dödsfall eller skilsmässa. För så fungerar livet. Det måste fungera så. Andras liv knallar på och ens eget stannar upp. Andras liv stannar upp och ens eget knallar på. 

Så ibland drabbar mig sorgen i form av ett hugg i magen när jag tänker på allt jag missat dessa två åren. Men då kommer jag alltid tillbaka till detta. Att jag aldrig hade velat vara utan den här resan. Att det kanske kommer vara en av mina viktigaste resor när jag ser tillbaka på livet. Att utan det hade jag aldrig hittat genuin lycka så ung, och då hade jag ju gått och väntat på något jag inte visste vad det var. För den här känslan är så otroligt mäktig. Och sjukdomen är en fas. Så ekvationen blir ändå alltid plus hur jag än räknar. 

Påväg hem

Nu sitter vi i bilen påväg ut till flygplatsen. Helgen har verkligen, trots att vi åkte ner för begravningen, varit väldigt fin. Massor av tid med la familia och tid att koppla av. En stund då och då på yogamattan och riktigt gott chai-te på kvällarna. Och promenaden igår var magisk. Och alldeles för mycket choklad har vi ätit. Yum. 

Nu får vi se vad kroppen säger efter en sån här helg. Kvittot brukar komma ett par dagar efteråt. Stoffe är i princip bara hem och vänder för imorgon reser han till London och därifrån direkt till Milano. Nu har jag ju Emma en minut bort så det är ju lite extra underbart. Men först och främst ska jag vila, låta kroppen återkoppla. 

Besitos! 

Lördagsmood och nakna vackra män 

Den här dagen har haft ett betydligt lugnare tempo än gårdagen. Vi vaknade sent, åt lördagsfrukosten och kollade ut på solen som stod som ett brinnande klot på himlen (vaaa? Ljuset alltså!), brunchade med Stoffes mamma och hennes man och sen efter det behövde jag egentid så medan de andra drog vidare så tog jag på mig underställströjan och en väst och gick längs hela vattnet här utanför. Det är så vackert. 

Blekinge har verkligen helt fantastisk skärgård med öppet, vilt hav och kobbar och öar. Jag kan stirra i timmar. Och idag var havet aggressivt och det stänkte mot bergen och kobbarna och färgen var alldelses stålgrått. 

Och den här solen stod lågt eftersom klockan var sent på eftermiddagen. Men alltså tur att jag tog med mobilen så jag kunde fånga ett par bilder!

Och jag sportade jeans från Acne och skor från Rodebjer (båda flitigt använda!). 

Det där svarta stället på pålar är ett kallbadhus. Jag gick helt oskyldigt längs strandpromenaden, som går lixom bakom och sen på sidan och sen rakt framför det där badhuset, ni ser udden där på bilden, men jag har aldrig i mitt liv sett så många nakna män på samma gång. De sprang ned för trappan för att kasta sig i vattnet och sen stod de på balkongerna och tittade på solnedgången. Helt nakna. Kan man undvika att slå ett getöga på en så vacker syn? Nonne nonne. 

Såklart har jag fortsatt kika på alla söta hus också. Kan inte sluta. Så gulliga. Betydligt mindre nakenshower därinne dock! 

Hoppas ni har en fin lördag!