De senaste dagarna har jag vilat ikapp för att låta kroppen ta den energi den behöver för att komma igen. Jag har varit hemma hos Therese för att promenera och sparka löv och titta på hästarna på Gärdet och äta middag och prata, prata, prata massor. Skönt att dela ibland med henne för våra killar är delägare i samma bolag så vår vardag ser väldigt lika ut med sena kvällar, mycket jobb, mycket resor och såklart en del representation och smilande för människor vi undrar vilka tusan det är egentligen. Jag har tänkt på Eva Svärd som var på hotell Diplomat i helgen med sin man och jag har hoppats flera gånger om dagen att dom har en helt fantastisk helg. Jag har saknat Stoffe som är i Amsterdam några dagar. Jag har bombarderat Stoffe med SMS om att jag vill köpa en Vitamix mixer för att kunna laga massor av goda smoothies, nötsmör, hummus, soppor, juicer. Ja allt. Stavmixern börjar kännas lite liten och jag vill ha mer smoothie så jag kan fylla flaskor och dricka under dagen för boost. Jag har läst ByLittleNeas inlägg och tänkt att det är bland det bästa jag läst. Det kommer inifrån och träffar mig rakt in i ❤ Ilskan, frustrationen, sorgen, uppgivenheten. Så ärligt. Fina Nea, det kommer bli bättre! Jag har yogat på studion. En klass mjuk hatha och jag kom på varför jag verkligen älskar yogan så mycket. Måste påminna mig själv om att de mjuka klasserna är mina favoriter. Och flow. Och vinyasa. Och allt. Älskar yoga. Jag har sparkat i gula löv som ligger i drivor på vår gata. Magi. Jag har velat stanna tiden för utanför vårt fönster står fyra stora träd som brinner i gult och orange och rött och våra fönster går lixom ända från taket till golvet så jag tror träden står i vårt vardagsrum och det gör bara allt så mycket vackrare. Att dom står där. Och jag vill att det alltid ska brinna likadant som precis just nu. Jag har hängt med min granne Sandra på snack och promenad i Nackareservatet. Jag har lixom två tjejer i min egen ålder som bor på samma plan som jag i varsin lägenhet – lyxen? Att alltid ha någon att gå över till och snacka, låna mjölk, dricka te.. Allt det där. Tryggheten. Och nu ska jag sätta mig på ett fik och skriva ett par grejer i någon timme. Unna mig en måndagscappu, lite mascara på ögonfransarna och ett läppstift. Så kickar vi igång den här veckan!

Även om jag inte känner mig supertrött efter resan så vet jag hur viktig återhämtningen är för mig. Så nu vilar jag ett par dagar här hemma. Idag är en sån dag när jag fortfarande har på mig tröjan jag sov i inatt och håret i samma knut som igår. Läser nya ELLE, kollar ikapp serier, sover, tvättar för att få bort all sand ur våra kläder, pratar med vänner för att recapa vad som hänt i veckan och sånt… Sen var Brie-osten i kylen påväg att gå ut så den behövde ätas upp *vad synd*. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll allihop! 

Godmorgon på er! Vi har redan varit uppe några timmar och sitter nu på Joe & The Juice på Arlanda och försöker få ögonen att vakna med lite kaffe och en avocadosmörgås. 

Så fort jag kliver in på Arlanda så kastas jag tillbaka till mitt gamla jobb. Jag reste en hel del i jobbet och jag verkligen avskydde just resandet. Ett evigt väntande, tidiga taxiresor, ständigt trött i ögonen av flygplansluft, nya hotell varje gång… nä. Inte kul. Så nu när jag ser folk fladdra förbi med sina SAS Goldcards så tänker jag alltid: åh vad jag är glad att slippa det där *årets äventyrligaste person* 

Nåja. Nu ska vi snart stiga på planet och sen väntar sex timmars flygresa. Håll tummarna för att filmutbudet är bra idag! Hörs senare i veckan.

Hoppas ni alla har en fin onsdag! Njut av något extra idag; en stund i tystnad, en kopp kaffe på morgonen, en bit choklad ikväll, en kram från dina barn och ge någon ett extra leende. Det värmer hjärtat för er båda. KRAM ❤️

Ikväll ska vi på Joe Laberos premiär här i Stockholm. Status inför det är lite av både bra och dåligt. Känner mig: förkyld och har febersvettningar i kroppen. Har dock vilat ända sedan i lördags så jag känner ett rejält sug efter att komma ut lite. Tänker på: Ida som grät i dagens släpp av Ångestpodden. Mitt hjärta gick sönder lite! Gumman det kommer bli bättre ❤ Dagens look: inte alls glowig! Fick stress och snabbduschade på två minuter, la en CC cream och rouge och lite mascara men min hy är dålig av förkylningen och prick all lyster är bortblåst! Känner mig allmänt glåmig. Tyvärr. Kvällens pepp: äta middag! Är så hungrig! Nattens kärlek: min älskling. Åh är tio minuter från honom nu och kan inte ens bärga mig! Laddat med: öronproppar. No words needed. Saknar just nu: min pappa. Ser fram emot: helgen. Två hela dagar med Stoffe och middag med vänner och allt göttigt på en och samma gång. 

Vaknade imorse och kroppen värkte. Jag förstod verkligen inte. Förvisso kan min kropp göra utspel som jag inte alls förstår men ofta kan jag tillslut ändå härleda det till något som hänt senaste veckan. Men detta… jag vet inte. Jag kände mig överkörd av en ångvält. Och jag förstod inte vad jag hade gjort för något tokigt denna gången. Gick upp vid 9.30, åt frukost och kröp ner i sängen igen. Tänkte att jag bara ska sluta ögonen en kvart innan jag duschar och gör mig klar… och vaknade tre timmar senare av att jag själv snarkade så högt! Jag snarkar aldrig annars, bara när jag är förkyld eller när mina sköldkörtelvärden är helt fel (då sväller sköldis och trycker på luftvägarna så jag för svårt att andas). Så detta var ändå konstigt. Upp, äta lunch, in i duschen, kolla av med Stoffe ang blommor till kvällens middag hos Robban och Therese. Och sen när jag fönade håret så toksvettades kroppen. Det bara rann. Överallt. Fick ta en handduk och torka upp rännilar av svett längs med kroppen emellanåt för jag blev helt dyngsur. Insåg att något var fel och tog tempen… 38,4. Det räcker för att min redan känsliga kropp ska slå bakut. Då förstod jag också värken och tröttheten bättre; mer logiskt.

Bara att ringa Therese och avboka middagen och sen sov jag ytterligare tre timmar. Nu lagar vi rostad tomatsoppa och vitlöksbröd med extra vitlök och persilja på. Hoppas det dämpar förkylningen. Sen blir det serie (kollar ni på The Affair?? OMG är helt fast!), Marabou och te. Och mer sömn såklart. 

Innan min utmattning hade jag definitivt gått på middagen trots feber och en kropp som talade sitt tydliga språk. Idag avbokade jag. Låter kanske knäppt men jag blir lixom stolt över mig själv varje gång jag lyssnar. Och så försöker jag visa kroppen att den verkligen kan lita på mig nu. Om den säger något så agerar jag därefter så vi kan fortsätta vara ett bra team. 

Trevlig lördag på er ❤ 

Igår var jag helt slut. Totalt. Som vanligt då efter ett ynka pass fysisk aktivitet. Kroppen börjar kanske vänja sig liiiite men fortsatt tar det udden av prick all min energi. Sängläge deluxe alltså.

Efter första passet var jag ju sängliggande ca sju dagar. Gången efter det ca tre dagar. Sedan två dagar och förra veckan endast en dag. Den här gången också bara en dag (eller blir det fler? Åh hoppas inte!). Så det går väl framåt. Kroppen vänjer sig sakta vid att svettas lite även om jag fortsatt tycker det är ganska oklart huruvida detta egentligen är bra eller inte. Det är mer att jag älskar känslan av att flowa i yogan och den friheten det innebär i ynka 60 minuter väger ändå över det negativa som kommer efteråt. Knäppt. Jag vet.

Men jag tänker också att jag gärna vill bygga upp kroppen lite. Det behövs. Två år i sängen sätter spår av en öm rygg. Så lite muskler kring core skulle sitta fint för ryggen tror jag. Läkaren höll med så tro inte att jag gamblar på eget bevåg. Nejdå. Sånt gör jag inte längre. Jag dubbelkollar alltid allt med min läkare; Är det okej? Hur mycket är okej? Vilka aktiviteter går bra? Vad är big nono? Oj allt det? Jahapp. Vad är en rimlig dipp efteråt? Hur ont får det göra? Hur länge? Ja, allt. Bäst så. Ihop med att lyssna på kroppen såklart. Men någon typ av ram för vad som är rimligt är ju trevligt. Joråsåatte….

Men men. Medan jag ligger här och läker min kropp så ligger mitt vilosällskap och sover med sitt ansikte på mitt. Yepp. Inte en millimeter länge bort vill hon ligga. Det här lilla gostrynet.

Mia Skäringer har gått in i väggen som många av er vet. På hennes Facebooksida la hon upp en så fin text om sin utmattningsdepression. Och jag har läst den här texten. Om och om och om och om igen. För den berörde så mycket. ”Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid.” Vad säger man.. Kan vara det finaste någonsin. Genialt. Magiskt. Medan alla tror hon har sin bästa tid. Så sant Mia. Nu publicerar jag hennes text här och såklart hänvisar jag till hennes Facebooksida där ni kan läsa fler av hennes inlägg.

Mia; all kärlek. Tack för att du satte ord på hur det är att brinna upp. Att känna känslorna ingen annan har tid att känna.

”Det kommer en dag i hennes liv då hon inte förmår bedra sig själv längre. En sällsam gråt utan ände. En dag utan slöjor. Då solen lyser igenom märg och ben, då regnet smattrar mot hjärtat. Varje droppe så tung att köttet dallrar och jorden skälver. Nollpunkten. Ansikte som grimaserar i invanda förväntade uttryck. Inuti tomhet. Inuti panik. Som att gå på rutin. Säga det som förväntas. Flina utan ögon. Det finns ingen hellre stans hon vill vara men här står hon inte ut. Hon håller på att utplåna sig själv. I drivor av snö. Med trasig släde. Spänd på en döende häst. Hur många gånger har hon inte sprungit emot sin egen känsla. Igenom väggar av nej. Anpassat sig. Hållt för andan. Svalt sina egna känslor som spyor. Bitit ihop tills gommen låst sig. Så kommer den dagen. Då skavet tar över. Då blåsan spricker och rinner ut över hela hennes existens. Varje samtal med omgivningen innebär ansträngning. Automatiken dör. Allt blir manuellt. Hjärnan är så långsam. Så trött. Så skadad av stress. Ljuden ekar och hugger som knivar i hennes sida. Tankarna låter sig inte översättas i ord. Hon vet inte vad hennes bekanta heter. Eller vart hon bor. Hon lever i en bubbla utanpå den stora bubblan. Och någonstans ropar alla på henne. Människor som bara pratar. Munnar som går. Ingen mening i meningen. Inget liv i livet. Och hon lider av mellanrummet. Lider av det alldeles förstora avståndet mellan det yttre och inre. Av hemligheterna. Av uppvisningen. Hon ser igenom. Människor på gatan bär sina liv fryspåsar. Synliga för henne i denna dimension. Det mesta är bara ljug. Så kommer dagen då hon får punktering på cykeln i ett triatlon utan mål. Vi hejar på! Täta hålet för fan och skynda vidare. Inte stanna upp. Inte känna efter. I den här tävlingen som helt och hållet avgörs på graden av uthållighet ska hon inte bara cykla, springa och simma. 

Hon ska lämna, jobba, hämta, handla, lyssna, diska, trösta, bära, föda, städa, förstå, tvätta, älska, laga mat, skratta, resa, vara smal, snygg, se lite kåt ut och betala alla räkningar. Noga akta sig för att bli en bitterfitta som luktar rutten blomvas så fort hon öppnar käften, en sån som ryggen börjar kröka sig på för att hon burit för mycket barn och bekymmer. En sån som mungiporna hänger ner på när hon ler. Nä nä. Hon måste skynda sig att bli mindful och ställa sig i solens hälsning så att ingen hinner se att hon nu är på den där skamliga bristningsgränsen. Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid. 

Och hon gråter tårarna mänskligheten inte har tid att gråta. Känner känslorna ingen annan har tid att känna. Kallas sjuk. Deprimerad. Utbränd. Men tänk om det är så att hon faktiskt är den friskaste av oss alla. Bara det att hon inte vet om det själv ännu.”

De senaste dagarna slash veckorna slash månaderna har jag haft många saker som snurrat i huvudet. Det känns som att ju fler saker som händer runtomkring mig, desto svårare får jag att koppla ner hjärnan. Den bombarderas med intryck och minnen och aktiviteter som ska sorteras och allt mindre tid för bara tystnad. 

Fram till årsskiftet ungefär så var de enda datumen jag behövde hålla koll på mina datum och tider hos läkaren. Det var lixom det enda jag gjorde. Så i mitt huvud fanns bara nästa tid till läkaren och inget mer av direkt administrativ karaktär för hjärnan. Men de senaste månaderna i takt med att jag blir allt piggare så har också sakerna i huvudet blivit fler att hålla reda på. Fortfarande, snart två år efter min krasch, klarar jag absolut inte av att öppna min kalender i telefonen. Jag har ju gjort mig av med min gamla jobbmobil och köpt en egen, blank, tom, privat telefon. Men ändå kan jag inte öppna kalendern. Den är förknippad med så mycket ångest och stress i mitt huvud och bara tanken på hur kalendern såg ut när jag jobbade kan få det att susa mellan öronen på mig. Så, ingen telefonkalender för mig alltså utan jag har haft en miljon lappar som legat här hemma med datum för grejer jag ska komma ihåg och därtill har jag försökt komma ihåg saker i huvudet. Med en hjärntrött hjärna. Inte så smart. 

Tills jag kom på att en ju kan ha papperskalender. Jag hade glömt detta fantastiska påfund där en skriver ner saker som en själv väljer i fina färger, den plingar aldrig (Thank God!) och den är min, min, min och bara min. Ingen annan kan lägga in stressiga aktiviteter eller bokningar i min kalender. Bara jag. Åh! 

Say hello to my new friend – almanackan! Inget mer som ligger och skäpar i hjärnan eller stress över grejer jag tror att jag ska glömma. Nu står allt här. Ibland är det analoga bara för vackert alltså. 

Tack tack TACK världens finaste Ida och Sofie som tog med min text Det blev så outhärdligt svart i Ångestpoddens avsnitt om Utmattningsdepression. 

Texten i sin helhet kan ni läsa här. Och här kan ni läsa om vad jag gjorde innan jag gick in i den där förbannade väggen. 

Nu ska den här utbrunna tjejen laga lite middag, fortsätta vilan under täcket i soffan och hoppas på att morgondagen bjuder på en kropp med mindre värk och mer energi. 

Kärlek till er alla denna torsdag ❤