Hur mycket ska vi behöva missa? 

Hela eftermiddagen igår och den här förmiddagen har jag försökt skriva något här. Men varje gång suddat ut allt. Skrivit, suddat, skrivit, suddat, skrivit, suddat. Ett tag trodde jag inspirationen var slut, men sen insåg jag att jag försökte skriva något som inte kom inifrån. För det var egentligen en helt annan sak som låg och värkte i bröstet. Så här kommer istället sanningen för nu.

Om 11 dagar är det mammas årsdag. Då är det fyra år sedan hon gick bort. Och oavsett hur lite eller mycket jag försöker förtränga det just nu så är årsdagen alltid ett rent kroppsligt minne. Det kommer till mig i form av en oro och en gnagande känsla som jag aldrig kan sätta fingret på förrän jag minns: mammas årsdag. Det är därför. 

De senaste dagarna har varit så. Jag har tänkt och förträngt och drömt och gråtit och haft ett leende på läpparna vid tanken på mamma. Sorgen ändras år för år och det blir så tydligt när jag ser tillbaka på året vi just gått igenom och jämför det med de andra åren. Sorgen efter mamma är nu mer som ett rum jag har inuti mig och som jag kan glänta på när jag orkar eller vill. Det kommer inte över mig lika panikartat längre, även om det händer det också. Sorgen har också skiftat från att vara en direkt sorg över att hon är borta till en saknad och en längtan; jag vill ha henne här. Jag har accepterat att hon inte längre finns, men jag kan inte acceptera att hon inte kommer finnas här mer. Det är skillnad. 

Sorgen över att hon inte kommer att finnas vid min sida är uthärdlig, men inte mindre. När jag ser mammor sällskapa med sina vuxna döttrar på ett café hugger det till i bröstet på mig. När jag ser en äldre kvinna dra på en barnvagn blixtrar det i maggropen. När jag läser på sociala medier om döttrar som upplevt saker med sina mammor bränner tårarna innanför ögonlocken på mig. När vänner berättar om gårdagens middag med mamma eller om det där samtalet de hade förra veckan, så får jag en klump i halsen. För jag vet att det aldrig kommer att vara vi. Mamma kommer aldrig känna mig som vuxen och det gör fruktansvärt ont. 

Det är så mycket jag vill visa henne. När jag gjorde listan med 100 mål att uppnå så ville jag ringa henne och läsa upp varenda punkt. Få hennes input och berätta om allt jag vill göra. När vi var i Kroatien grät jag hysteriskt för att jag inte kunde berätta för mamma om allt det fantastiska vi upplevde. När vi såg på en serie häromdagen och en begravningsceremoni visades hulkade jag och sjönk ihop till en pöl i Stoffes famn för hennes begravning kom över mig alldeles för tydligt. Och hon fick inte ens se sin begravning, tänkte jag då. Så orimlig tanke, men precis det tänkte jag. 

Så i samband med mammas årsdag slås jag av så mycket saker. Sådant vi upplevt och sådant vi aldrig kommer få uppleva. Minnen från den där hemska dagen då hon gick bort, som tydliga bilder som min hjärna repeterar om och om igen, och blackouten som kom veckorna efteråt. Inte ett enda minne finns i den luckan. Så mycket jag vill visa mamma. Jag vill ha henne nära när jag blir gravid. Jag vill fråga henne om saker när våra små mirakel kommer till världen. Jag vill att hon ska ringa och fråga hur det är med knatte, fnatte och tjatte och jag ska säga att allt är bra och de ska skrika i bakgrunden att de vill prata med mormor. Jag vill att hon ska hålla ett sånt där galet, roligt och pinsamt tal på mitt bröllop. Jag vill att hon ska dansa på bordet på bröllopsfesten. Jag vill att hon ska ringa mig och berätta om något av hennes alltid galna upptåg. Jag vill hålla hennes hand när jag känner mig ynklig och svag. Jag vill ringa henne och be henne säga att allt kommer bli bra när jag själv inte kan hitta ett enda tecken på att det kommer bli det. Jag vill krama henne och dofta på henne och ligga med huvudet i hennes knä så hon kan pilla i mitt hår. Jag vill ha min mamma här. Så enkelt är det. Och alla ni som har det, snälla krama henne lite extra nästa gång. För det minnet av hennes kramar kommer vara ett av dina starkaste när hon inte längre finns. 

Annonser

4 reaktioner på ”Hur mycket ska vi behöva missa? 

  1. Åhh min fina vän. Jag kan inte ens tänka mig vad du går igenom, för jag vet inte hur jag skulle klara av att min mamma inte fanns hos mig.
    Bara tanken av att min mamma börjar bli lite till åren ger mig lite panik ibland för jag vill att hon ska finns här hos mig, med mig och min barn för alltid. Min pappa också såklart. Faktiskt tänker jag på dig ofta när jag är med min mamma och blir påmind om att njuta av varje dag jag får ha henne nära ♡
    Livet är så fruktansvärt orättvist.
    Skickar massor av styrkekramar och kärlek till dig finis ♡♡♡

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s