Nej. Det kommer inte att vara enkelt. Att komma tillbaka efter en sån här utmattning. Det sjunker in mer och mer för varje dag och jag inser att jag fortfarande har så mycket att lära. Så mycket mer att förstå kring mig själv och kring hur samhället pressar på och hur normer och förväntningar utspelas varenda sekund inom mig, omkring mig och i periferin. Vissa saker går obemärkt förbi. Andra får mig bokstavligen att ramla ihop till en hög på golvet och gråta. Hur menas det att man ska leva egentligen? Hur gör alla andra? Varför STOPPAR ingen detta sjuka skådespel? Vem är egentligen vinnaren i detta?
Och framförallt; vad är meningen med detta? Jag tänker så ofta på det. Vad ska jag använda min lärdom till och är jag på rätt väg? Samma fråga varje dag. Varje vecka. Varje svacka. Varje topp. Universum är ibland tyst (jag tolkar det som att jag hamnat lite snett) och ibland bekräftas det att jag är på rätt väg. Det är tufft och det gör ont och det är slitsamt men det är helt rätt. Idag var allt så tyst när jag frågade och jag är säker på att det är för att jag inte har lyssnat tillräckligt noga de senaste veckorna. Då måste jag lära om. Backa tillbaka och ta en annan väg för att lära mig ytterligare någonting. Jag hade missat en del av läxan. Inga genvägar accepteras i utmattningens utmanande terräng. Och absolut inga snabbvägar, försök att komma fram fortare än tänkt är alltid dömda att misslyckas brutalt på just den här resan.
Men alltså när man har gjort resan från den absoluta botten. Där nere i mörkret, lamslagen av rädsla och utmattning, liggandes och stirrandes upp i taket i dagar, veckor, månader, år. När man rest sig upp och tagit ett glas vatten. Så har man gjort det första stora steget. När man sedan vågar sig utanför dörren har man tagit nästa. Och så fortsätter det hela vägen fram till den dagen då man ska ta det ”sista” steget ut i arbetslivet igen. Som sedan inte alls visar sig vara sista steget. Utan snarare bara steget någonstans på hälften. För här börjar Den Stora Anpassningen till resten av samhället och alla människor runt en och normer och oskrivna regler och förväntningar från andra. Och allra mest förväntningar från en själv. Som aldrig tycks tystna. Känslan av att aldrig vara tillräcklig. Att aldrig duga bara för att finnas. Även om man ju gör precis det. Duger. Men ändå vacklar varenda cell i min kropp. Räcker det här? Gjorde jag fel nu? Gick för långt? Igen? Tusan alltså. Kan jag aldrig lära mig? Vad är det för FEL på mig?
Inom mig sitter en blockad av frustration. Över att det har blivit som det har blivit och att jag just nu har väldigt svårt att bara acceptera. Svälja. Se syftet. Men jag vet att det finns där och det är såklart därför jag fortsätter att fråga. Men den största från av alla kanske är; vågar jag lyssna på svaret?
alldamnstories 
Jag tror att du redan lyssnar på svaren❤️❤️❤️
Att vi faller och stundtals famlar i det här med utmattning är inte så konstigt.
Ett gammalt jag som fungerade och ett nytt jag som inte fungerar iallafall inte på samma sätt
som förut.
Det är inget fel på dig , snarare tvärtom.
Däremot är det mycket i vårt samhälle och våra egna förhållningssätt till oss själva och varandra
som måste förändras.
Att våga säga nej, våga vara skör, våga vara mänsklig , våga leva för den man är inte för det man gör.
Förväntan på prestation grundläggs så tidigt. Vi har ett samhälle som premierar prestation.
Men det har gått för långt.Kraven på oss som individer har blivit alldeles för höga både i arbetsliv men också hur vi ”ska vara” för att vara lyckade.
Att vara högkänslig är också att brottas med om, när, hur, gjorde jag för mycket, för lite, sa jag fel, skrev jag fel, sa jag för mycket eller för lite.att ständigt analysera, reflektera och en allmän oro för att allting inte riktigt är ok.Det tar så otroligt mycket energi från kropp och själ.
Det krävs mod att våga leva och vara den man är.
En klok person sa till mig att vi föds med blinda förmågor.Under livet formas vi av arv och miljö och tror till slut att vi är dem vi är.Vi är bra på saker och sämre på andra.
Slutar vi lyssna inåt på vår intuition och vår inre röst blir vi till slut sjuka på olika sätt.
Men lyssnar vi inåt kan vi upptäcka de där blinda förmågorna som leder oss framåt så att vi tar nya steg i personlig utveckling och nya steg mot att må bra.
Jag försöker tänka att när jag mår bättre och så småningom kliver ut i ett arbetsliv eller studier så ska jag så mycket det är möjligt försöka följa min inre röst.
Det är svårt att vilja mer än man klarar av och som du skriver det finns inga snabbvägar.
Kroppen bromsar, själen bromsar.
Men när en dörr stängs så öppnas en annan.
Konsten är att våga vara i att våga och ha modet att vänta för det kommer en lösning.
❤️❤️❤️
Kram från
Annica
GillaGilla
Så bra formulerat. Så mycket tänkvärt. Alltid så klok ❤️❤️❤️ Kram!
GillaGilla
Fint skrivet 💞 Så mycket igenkänning.
Mod, styrka, kraft och kärlek till dig 💖
GillaGilla
❤️❤️❤️
GillaGilla
Det är inget fel på dig – det är resten av samhället det är fel på. Och ja, du har mod att lyssna på svaret, för annars lägger kroppen dig ner helt enkelt. Du har haft en intensiv period, nu kommer notan. Så funkar utmattning, vare sig vi vill det eller inte. Vila med gott samvete! Du har stuckit ut hakan och försökt och levt lite normalt en stund, nu behöver du smälta. All bättring och vila önskar jag dig!
Kram sofia
GillaGilla
Så sant. Försöker komma ihåg allt som hänt under våren och minnas vad jag ändå klarade istället för att bara bli förbannad på kroppen. Det hjälper ju knappast ändå… tack fina du! Kram!
GillaGilla
Känner du till Utmattningsskolan.se? Det kanske kan vara något för dig.
GillaGilla
Nej har inte läst om den men hört något tror jag. Tack för tipset!
GillaGilla