Nationaldagen 

Nationaldagen firades på vårt eget sätt. Lugn dag med skogspromenad, häng på balkongen med gott bröd och kaffe, yoga, siesta och film. Strålande sol bjöds det på och allt. Hon är finurlig och fin den där Moder Natur. 

Hoppas att ni har haft en bra nationaldag! 

No plan, no problem

Tack för era kloka kommentarer och tips på senaste inlägget. Har läst igenom alla era svar säkert 20 gånger och funderat på hur jag ska tackla min stigande ångest och stressade kropp. Och grejen är ju precis den, som flera av er beskriver, att på jobbet går allt bra. Jag längtar dit varenda gång. Och det är super på alla sätt. Så det vill jag ju självklart inte vara utan. Snarare så handlar det nog om att jag själv måste justera små saker som exempelvis mitt tempo när jag jobbar, det finns utrymme för mig att göra saker långsammare för min arbetsgivare är hur cool och lugn som helst.  Jag kan också justera fritiden lite mer tror jag. Ta bort vissa intryck, lägga undan telefon, fokusera på läsning som jag njuter mycket av, yoga korta och lugna pass, meditation. Och framförallt andas. 

Men mest av allt måste jag sluta tänka så många steg fram. Oroa mig för saker som kanske händer. Hur mycket onödig energi lägger jag inte på det? Och hur många verktyg och strategier jag än har så är detta ett av mina största bekymmer. Livlig fantasi och ett kreativt sinne. Baksidan av det; katastroftänkande. Här har jag mycket att jobba med eftersom det antagligen förvärrar prick alla mina symptom. 

Hursomhelst är jag så glad att höra att det inte verkar vara helt ovanligt att få den här typen av symptom vid start av arbetsträning och även vid ökning av tid i arbetsträning. Det verkar ju, hur tråkigt det än är, vara ganska normalt. Inte med det sagt att det är lätt att hantera och inte heller att jag bara ska köpa det och köra på. Men en liten tröst ändå. Nu måste jag hitta mitt sätt att anpassa både jobb och fritid så att balansen blir hållbar. 

Men oj vad jag blev chockad av kroppens reaktion. Jag visste inte ens att min kropp kunde känna sig såhär stressad och ha ångest på det här sättet längre. Det var lixom nedpackat i historien och borta trodde jag. Men icke. Tydligen har kroppen ett eget minne som jag inte är helt medveten om. Jag var lixom så inställd på att jag skulle bli supertrött när jag började jobba. Det hade jag förberett mig på mentalt i flera månader. Men så chockar kroppen med detta. Helt andra grejer? Den här sjukdomen är verkligen en bergochdalbana. Totalt. I varenda sekund. Inget går att förutsäga och det enda vi kan göra med att åka med i stunden. Släppa kontrollen och låta kroppen åka med i alla vågor och vindbyar. 

Läste den här artikeln idag. Kanske någon mer som behöver påminnas? Jag behöver fasen påminnas flera gånger om dagen. 

Fråga! 

Om ens kompis som arbetstränar upplever kraftig ångest och hög stress under resten av dygnet, alltså inte under själva jobbet utan tiden utanför, vad borde hen göra då? 🙋😂 

Nej men allvarligt så undrar jag detta. Jag känner mig uppe i ganska hög stressnivå och ångesten ligger där starkt nästa hela tiden just nu. Höll på att få en panikattack idag men lyckades andas mig igenom och den klingade av. Jag vill absolut inte sluta med arbetsträningen för den ger mig SÅ mycket. Men är det normalt? Något man får  ta sig igenom? Är det en puckel? 

Hälsar en förvirrad tjej