Serotonerg depression

För ett tag sedan fick jag en fråga här i bloggen angående att jag några gånger poängterat att jag blivit diagnostiserad med serotonerg depression. Vad betyder det?

Såhär skriver Praktisk Medicin om olika typer av depression:

”Depression med ffa serotonerg bild uppvisar nedstämdhet, gråtighet, irritabilitet, impulsivitet, oro/ångest, minskad sömntid, aptitförlust, ev tvångstankar, tvångshandlingar.

Depression med ffa dopaminerg bild uppvisar trötthet/energibrist, likgiltighet, ”sänkt vakenhet”, brist på lust att göra saker som man vanligen tycker om, nedstämdhet, svårigheter att ta itu med vardagsbestyr, motorisk hämning, kognitiva symtom i form av minnesstörning/koncentrationsbesvär/uppmärksamhetsstörning/verkar avskärmad. Minskad förmåga till planering/översikt. Sötsug/ökad aptit.

Depression med ffa noradrenerg bild uppvisar energilöshet, oro, trötthet, brist på intresse, ångest, irritabilitet.”

Källa: Praktisk Medicin

Och ganska precis så har faktiskt min läkare förklarat för mig också. Vi har löpande gjort många olika typer av utredningar för att få fram vilken signalsubstans min kropp saknar. Och för mig har det alltså varit serotonin. Bristen på förmågan att ta upp serotonin har gjort mig orolig och ångestfylld. Något som jag dragits med nästan så länge jag kan minnas. Jag har aldrig haft problem att få saker gjorda, snarare tvärtom faktiskt, och heller inte känt mig mörk till sinnes speciellt påtagligt. Det har mer varit ångesten som har varit helt förlamande för mig. Och såklart har den bidragit till nedstämdhet i viss mån, men inte av typen ”orkar inte ta mig för någonting”.

När man svarar på undersökningen MADRS hos läkaren brukar den kunna ge en bra bild av vilken typ av depression det rör sig om. Jag är ju inte läkare men har förstått att just MADRS ofta används för detta. Den har jag svarat på varenda gång jag varit hos läkaren under min utmattning. Den och vissa andra såsom GAD och Burnout Questionnaire.

Processed with VSCO with hb2 preset

För mig var medicin inte alls självklart i början. Jag hade, precis som säkert många andra, hört att antidepressiva ska man akta sig för. Ajabaja. Inte ska du väl ta medicin??? Det botar bara symptomen men aldrig orsaken. Så var det sagt. Så jag var ju livrädd. Totalt. Hade stirrat upp mig själv så till den grad att jag knappt vågade hämta ut medicinen. Jag minns hur jag vankade fram och tillbaka utanför Apoteket innan jag vågade gå in. Pratade försiktigt med en kvinna i kassan som tog min legitimation och sa direkt:

”Är det Escitalopram du vill hämta ut?”

”Ja alltså.. jag vet inte om jag vill hämta ut det… är den farlig? Ger den mycket biverkningar? Måste jag ta den tror du? (hur fasen ska hon veta det lixom??)”

”Åh den är supervanlig (hörde ni?? SUPERVANLIG!!). Kvinnor med PMS-besvär brukar ta den från ägglossning fram till mens för att hålla huset (autokorrekt: här skulle det stå humöret men huset lät bra så det får stå kvar) stabilt.”

”Va? Min superläskiga medicin? Tar folk (läs: kvinnor såklart) den mot PMS? Kan du kolla listan igen för jag tror inte det är samma?”

”Jo, den är jättevanlig. Du ska inte alls vara rädd. Man kan bli lite torr i minnen och må lite illa men många märker det knappt.”

Jag: *Gråter av tacksamhet över denna fantastiska apotekskvinna*

Så på den vägen var det. Jag fick med mig min superläskiga medicin i en grön påse hem och skakig på hand tog jag min första seritoninhöjande tablett. Och BAM – dog lite, nej skoja. Inget hände! Vilket antiklimax va?!

Efter ett par veckor kände jag bubblorna komma tillbaka. Som lite kolsyra innanför bröstkorgen. På en av mina långpromenader runt huset. På den tiden låg jag ju i sängen i princip 23,75 timmar per dygn. Men nu kom i alla fall liiiiiite glädje tillbaka. Sakta sakta. Ångesten minskade i sakta mak. Det var alltså lite serotonin som behövdes.

Processed with VSCO with s2 preset

Åter till det här med serotonerg depression. Detta är alltså något som läkaren utreder på mig och det är ju enbart på grund av honom som jag lärt mig allt om olika signalsubstanser och hur dom påverkar ångest, nedstämdhet och somatiska besvär i kroppen (fysiska symptom som kroppen ställer till med pga depression, jag har haft extremt mycket fysiska besvär av min depression). Nyligen läste jag boken Charmen med tarmen som ju är skriven av en tysk forskare och dessutom Food Pharmacy som är skriven av två tjejer tillsammans med en svensk forskare. Båda böckerna gav mig denna, något chockerande, information: 90-95 % av serotoninet i kroppen finns i tarmen. I tarmen!! Ynka 5-10 % finns i hjärnan! Detta hade jag ingen aning om.

Forskningen inom all psykisk ohälsa ligger ju fortsatt i sin linda. Det är så mycket man inte vet. Och så mycket man trodde att man visste som man nu fått riva upp för det var helt enkelt fel. Men intressant att ju mer man forskar kring tarmen desto mer hittar man som styrs därifrån. Och att depression och ångestsymptom skulle alltså kunna bero på obalans i tarmfloran som gör att kroppen är inflammerad. Och därför inte kan producera och ta upp signalsubstanser på ett optimalt sätt. Att detta börjar komma fram tycker jag också tyder på att det är inte oss utmattade och deprimerande det är fel på. Vi har inte gjort något fel (som man ju ofta blir beskylld för när man lider av psykisk ohälsa). Det är en kroppslig obalans som beror på vår tids stressiga kultur och dåliga mat och felaktiga ordinationer av läkemedel mm. Allt det sammantaget skapar kraftiga obalanser i kroppen och tillslut kraschar kroppen. Intressant? Jag var mäkta fascinerad. Min läkare har pratat om att hjärnan är inflammerad vid utmattning och depression. Men det kan alltså vara så att större delar av kroppen lider av inflammation och kronisk inflammation.

Allt sånt här ska man såklart ta med en nypa salt. Jag läser mer än gärna (är ju extremt kunskapssökande till min natur) och tar till mig av nya rön från forskningen men jag lyssnar alltid bara på vad läkaren ordinerar. Men om 10 år kanske läkare kommer att ordinera helt andra saker för att bota utmattning och depression? Kanske får vi ta en shot av bakterietillskott för att få igång produktion och upptag av serotonin, noradrenalin och dopamin? Eller en shot superstark gurkmeja (snark, tröttnar man aldrig på den där gula roten?) för att blockera inflammationsdrivande gener, COX-2, i kroppen (inget läkemedel är ännu tillräckligt funktionellt för detta, gurkmeja verkar vara det bästa forskningen hittat hittills). Men ja, jag ska sluta snacka goja om gurkmeja (samtidigt som jag fortsätter tänka på hur jäkla intressant det vore ändå att hoppa fram 20 år och se vad sjutton som kommit fram i forskningen). Men jag slänger ändå ut en hint om att Charmen med tarmen och Food Pharmacy kan vara intressant läsning för den nördiga med lite för mycket ledig tid (= jag).

Men ta det med en nypa salt. Det viktigaste är att vi ska leva. För det missade vi kanske lite innan vår krasch. Så det kan vara smart att ta igen det. Och lixom ångest och massa strikta regler kring mat läker ingen utmattning. Det är jag ganska säker på. Tarmen mår nog bra av lagom. Men i bakhuvudet undrar jag ändå vad tusan som rubbade min balans i kroppen, gener och bakterier i kombination med stress? God knows.

Annonser

Grattis pappa! 

Idag fyller min pappa år. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag älskar den här människan. Han är den mest omtänksamma, pålitliga, kärleksfulla, smarta, allvetande, roliga, förstående personen jag känner. Han lär mig fortfarande saker varje dag; pekar på djur och berättar om dom. Visar mig växter. Pratar om politik. Samhällsfrågor. Intresserar mig för allt som sker runtomkring och hjälper mig att förstå historien. Innan jag fanns. Sätter världen i ett sammanhang. Och han förstår mig bättre än någon annan. Läser av minsta lilla förändring med en förälders intuition. Hjälper mig. Och framförallt så påminner han mig om vem jag är. Gång på gång. När jag tappat bort mig. Han är världens bästa förälder. Han betyder hela världen. 

Grattis min fina pappa ❤ Mamma är proud as fuck up there. 

At Finefoods

Just nu sitter jag på Finefood med Emma. Vi har lite skrivarstuga. As usual. Hon skriver jobb hon får betalt för och jag skriver blogginlägg.

Och imorse var jag på provtagning hos doktorn. Det gör jag alltid var tredje månad; kollar av alla prover så det ser bra ut. En måste ha rätt nivåer av vitaminer och sånt i kroppen för att kunna läka med bästa möjliga förutsättningar åtminstone. Min läkare är så noga med sånt. Skickar dit mig stup i kvarten för att kolla av d-vitaminvärden, b12, b6, järn, sköldkörtel… ja allt. Får hem en lång lista på hur jag ligger inom olika värden och varje gång gör jag high-five med mig själv när jag ser att jag faktiskt äter bra mat och att det gör skillnad för värdena. Han påstår också det, min läkare, att jag måste äta bra för ingen av hans patienter har så bra värden *plats för att känna sig stolt*. Dock är jag i övrigt hans mest svårbehandlade patient. Det har jag fått höra ett par gånger. Och jag brukar skoja om att jag är nummer ett på hans svarta lista. Enbart på grund av min medicinöverkänslighet. Annars är jag nog rätt trevlig vill jag tro. Skojar och har mig med honom.

Hursomhelst. Måndag. Den här veckan väntar lunch med Isabel, en heldag yogakurs i Bromma (tack mitt hjärta <3), promenader, vila efter helgen, balkongfix i form av tvätt av utemöbler och slipa och olja golvet och njuta av eventuell sol. Och annars njuta ändå.

Ännu ett inlägg med rubriken Danny Saucedo

Igår var vi på Danny Saucedos krogshow på Hamburger Börs. Svärmor fyllde år så vi var där hela gänget. Och jag gillar ju Danny som person, han verkar så jäklarns gullig och skön, men hade egentligen mindre koll på honom som artist. Men OJ! Vaaaa… den här tjejen är imponerad! Showen var helt fantastisk och jag har definitivt en rejäl crush på Herr Danny och hans musik. Tur att min kära man är ganska lik honom *plats för fnitter och ett svårtolkat ögonkast från Stoffe*.

Det var en ganska lång middag innan konserten; tre hela timmar i DJ musik och flera hundra människor runtomkring. Det var faktiskt det mest påfrestande under kvällen måste jag säga. Oljudet som blir av allt stim runtomkring och olika låtar som pumpas ut på en direkt störigt hög nivå (tant). Men jag hade mina Bose-lurar så det räddade middagen! Använde även dem på ena örat (tänk DJ-cool) under konserten och det fungerade bra. 

När vi kom hem var jag så utomordentligt trött att kroppen värkte sönder. Jag provade somna utan alvedon men det var helt omöjligt. Tillslut kände jag hur hela kroppen blev spänd och stressad av smärtan i alla leder så det fick bli en alvedon för att avhjälpa. En ständig balans det där. Men alltid prioriterat att inte stressa kroppen med smärta, då är det bättre att ta en tablett tänker jag. 

Men imorse mådde jag bra när jag vaknade! Så nu har vi ätit frukost med svärisarna på hotell, promenerat i den strålande vårsolen och lunchat på Göteborg. Och sen blev det nap för mig och Stoffe. En nap på sisådär tre timmar. 

Men jag har filmat till alla er som ligger i sängen den här helgen. Ni som inte är redo att gå på show. Jag var själv där för några månader sedan bara så jag vet hur tråkigt och jäkla ledset det är. Men ovan (hoppas det fungerar) är låten Så som i himlen ❤ Min favorit. 

Kram på er godingar! 

D-vitamin

Utdrag ur boken Food Pharmacy av Lina Nertby Aurell och Mia Clase (Bonnier Fakta) s. 87

Ni får väl i er ordentligt med D-vitamin? Min läkare tjatar på mig varje gång om hur viktigt det är att tugga i sig extra D-vitamin när man bor i Sverige. Att utan den blir vi trötta och energilösa och kroppen får inte en chans att läka utmattningen ordentligt. Men inte bara utmattade ska tugga vitamin D; alla borde göra det. Så in och klicka hem en burk, om ni inte har hemma eller får på recept från er läkare. Holistic ska hålla högst klass säger min läkare men det kanske är en smaksak. Jag kör på Holistics i alla fall. Knapra i er varje dag och strössla ut tabletter till er familj med kärlek. 

Enjoy lördag! Hoppas solen skiner på er ❤

Prinsen och promenad

Igår var Stoffe ledig, och hade dessutom namnsdag, så vi spatserade in till stan. Eller ja först måste man ju ta båten över vattnet fem minuter så man landar på Södermalm, men därifrån promenerar vi. Så skönt. Vi hade ett par ärenden att fixa och så ville vi bara ha egentid. Mysa runt och fika och hålla handen. 

Och jag var promenadklädd i en kappa som jag fick av Stoffe för ett par veckor sedan. Sååå fin! Från Max Mara. Och såklart min Ballyväska och skor (hur välanvända??) från Rodebjer. Skönt ska det vara! 

Lunch blev det på Prinsen. Alltid gott. Och alltid sköna sittplatser för promenadtrötta fötter. Tackar ropar kroppen. 

Tankar kring arbetsträningen 

Nu har jag hunnit smälta lite mer att jag faktiskt ska arbetsträna. Och på ett bra sätt, med hjälp av era kloka ord, kommit på att jag just ska träna. Inte arbeta. Det är stor skillnad. Direkt gick jag in i en prestationsroll där jag ville hitta det perfekta stället att vara på, den perfekta platsen, roliga uppgifter, roliga kollegor, göra mitt bästa, såg mig själv komma dit varje dag… men nej. Jag ska ju inte prestera någonting. Jag ska bara träna på att jobba och det kan varken gå bra eller dåligt. För jag tänker inte ens bemöda mig att stämpla det så. Det bara är. Från dag till dag. Stund till stund. 

Så nu chillar jag mer. Tänker att jag ska hitta en helt okej plats istället för den perfekta. Jag kommer förhoppningsvis gå dit några timmar per dag men kanske inte alla dagar. Det beror på kroppen. 

Och det ska ju bli kul! Att få kollegor och någonstans att vara på dagarna. Så mest försöker jag bara att se det så. Som något kul som väntar till våren. Inte något jag ska göra perfekt. 

En av er sa en klok grej angående ett yogaretreat som väntade i vår. Att ”jag tänkte först att jag skulle åka dit och vara (helst) bäst på yoga, trevligast på middagarna och ingen skulle ens märka att jag var utbränd”. Så klok insikt. Att se det. Att vi alla hamnar om och om igen i det där sinnesläget när vi ska prestera massa saker och vara vårt bästa jag hela tiden. Det fick mig att se att oavsett om det är ett yogaretreat eller en arbetsträning eller en middag med vänner; så behöver vi inte vara annat än närvarande i oss själva. Fråga oss vad stunden kan erbjuda och vad kroppen orkar ge. För även om vi alla utbrunna själar säkerligen är sinnessjukt ambitiösa och smarta och duktiga och trevliga och roliga, så behöver vi inte vara det alltid. Och inte just nu. För nu kräver kroppen att vår uppmärksamhet riktas inåt en stund.