Vad händer nu?! 

Alltså kloka ni är! Världens bästa personer verkar hänga härinne lixom. Hur kunde jag ha sån tur som fick kontakt med er? ❤ 

Kloka, fina Annica och Anneli som kommenterade på förra inlägget och fick mig att lyfta blicken. Jag har ju faktiskt orkat så mycket mer de senaste månaderna än vad jag gjort tidigare. Och även om jag är tröttare än tröttast emellanåt så kan jag jämföra framförallt med hur snabbt jag återhämtar mig nu. Förut tog det runt sex veckor för mig att återhämta en dags överansträngning. Tre veckor totalt sängliggandes och tre veckor av avtrubbad trötthet och förlamande ångest. Numera är den återhämtningstiden runt ett par dagar. Max en vecka. Så jag ska nog ändå tänka på det när allt känns stillastående; vi gör jobbet hela tiden. I varenda liten uppgång och nedgång. Överansträngning och energitopp. Hela tiden. Ett steg åt vilket håll som helst är ett steg framåt ändå. För det är ett steg på vägen. 

Och nu ska jag dela med mig av lite obearbetad info som ligger inuti mig. Något som hände just precis nu. Jag var hos läkaren idag och vi pratade om nästa steg och hur vi går vidare. Jag har ändå varit så pass stabil de senaste månaderna att jag börjar bli sugen på att ha något mer att göra på dagarna. Och nu verkar det kunna bli aktuellt att arbetsträna inom kort. Alltså väldigt kort. Typ i vår. Och då fick jag istället en klump i magen för jag är livrädd. Hur ska jag våga? Så jag gick ifrån mötet med läkaren (världens bästa läkare!) med en obestämbar oro i hela kroppen. Jag vill detta så gärna men jag är rädd. Rädd för hur det ska gå. Rädd för hur jag ska klara att jobba 10 timmar per vecka. Rädd för att fastna i system och institutioner. Rädd att inte längre ha kontroll över mina egna aktiviteter. Livrädd. Totalt. 

Så det händer här och nu. Jag sitter på Fabrique vid Odenplan och dricker kaffe och äter chiapudding. Och försöker andas. Och reda upp oredan i mitt huvud. Vad som är bra och vad jag behöver överkomma. Vilka orosmoln som är på riktigt i detta. 

Annonser

20 reaktioner på ”Vad händer nu?! 

  1. Vi har fått kontakt med dig för att du är så omtänksam och klok och öppen med ditt liv och dina tankar, Du skapar en gemenskap mellan människor som ger mig (och säkert många andra) styrka att fortsätta kämpa på, Jag är oerhört tacksam för det och för att jag får möjlighet att ta del av dina visdomsord ❤

    Jag förstår att det är många tankar nu när den där avlägsna framtiden med arbetsträning närmar sig med stormsteg. Jag minns själv ångesten. Herregud. Inte att leka med. Jag har arbetstränat ett tag nu på samma arbetsgivare som när jag blev sjuk, men på en annan arbetsplats, med andra kollegor och andra arbetsuppgifter (det är ett stort företag..). Och med arbetsuppgifter menar jag vissa dagar öppna och sortera post. Andra dagar sortera olika dokument i nummerordning och sätta i pärmar. Jag har världens bästa chef som säger att det viktigaste är att jag är på jobbet den angivna tiden men vad jag gör under den tiden är upp till mig. Hon litar på att jag gör mitt bästa utifrån min förmåga. Det finns ingen bortre gräns på detta utan jag får ha det så här tills jag är redo för nästa steg.
    Så mina dagar ser ut så här: jag sorterar lite papper, jag lägger mig i vilorummet tills jag känner mig lugn, jag sorterar lite mer papper, tar en kopp te, gör en andningsövning eller går ut och tar lite luft, och så fortsätter jag sortera en liten stund när jag känner att det funkar. Osv.
    Så i teorin är det inte så stor skillnad mellan detta och att vara hemma och läsa en stund, vila en stund, vattna blommor, vila, läsa lite till osv. Randigt helt enkelt. I praktiken är det så klart en stor omställning på många plan. Baby steps, ett litet och så ett litet till så kommer du komma framåt och så länge du lyssnar på dina signaler kommer det att gå bra. Superviktigt med en arbetsgivare som tillåter att du jobbar utifrån dina förutsättningar!
    Vissa dagar orkar jag inte vara kvar hela arbetstiden och då går jag hem tidigare. I början var jag kvar till batteriet var helt tömt, och flera gånger har jag behövt ringa till någon och bett dem komma och skjutsa hem mig. Jag försöker alltid se till att spara lite energi så att jag ska klara av att komma hem själv.
    Det är inget nederlag att inte klara 2 timmars arbete. Det är en styrka att våga prova. Och om du har gett det en ärlig chans och det inte funkar så kan du alltid avbryta och backa ett steg. Du måste ingenting.
    Jag tror på dig! Heja Therese! ❤

    Liked by 1 person

    1. Tack fina du ❤ Det värmde! Ibland glömmer jag varför jag bloggar men så fort ni kommer med respons och delar med er av era kloka tankar så minns jag – för att vi gör detta tillsammans! Efter SVT inspelningen ringde olika tidningar och ville ha intervjuer och jag var tvungen att backa; minnas SYFTET. Jag skriver och delar för oss, för att vi tillsammans är starka, inte för att det ska bli något PR-jippo av detta. Så med syftet i hand så var det enkelt att vänligt tacka nej. Bloggen är en fristad från prestation för mig och er ❤

      Åhh tack för att du berättar hur dina dagar ser ut! Tänkte på det hela kvällen när jag var dritt-nervös! Det kanske kommer gå, kanske inte. Jag är ganska ödmjuk för det just nu… men så skönt att höra att du får jobba i din egen takt och inte pressa på något. Inser nu att jag nog ska satsa på ett jobb ganska nära. Stockholms tunnelbana är ingen hit när man är slutkörd. Puh nu blev jag nervös igen men jag ska lägga bort mitt prestationsjag och bara go with the flow. KRAM ❤❤❤

      Gilla

      1. Vad starkt och modigt att du tackade nej! Heja! Ser fram emot att se SVT-avsnittet!

        För mig hjälpte det att tänka att jag inte ska lägga arbetet utöver allt jag gör idag, utan att det ersätter det jag gör idag. Om du ser framför dig 2 timmars tid under en genomsnittlig dag. Tex lyssna på pod, vila och läsa bok = 2 timmar. Istället för att göra detta ska du vara på ett arbete och varva aktivitet med vila. Jag vet att det inte är samma sak, men visualisera att du byter en aktivitet mot en annan.

        För mig har ett av det svåraste inte varit själva arbetet, utan att det tar tagit så mycket enegi från allt annat i privatlivet. Men när jag skär bort matlagning, läsa bok, vattna blommor och allt det där man gör hemma så klarar jag av att jobba. Exempelvis handlar och lagar jag storkok på helgen så att jag inte behöver göra det i veckan. Tips att lägga upp en plan för hur du kan frigöra energi genom att styra om/ta bort hemmaaktiviteter de dagar du ska jobba. Med tiden har jag kunnat öka på mina privata aktiviteter bit för bit och till slut är det en balans igen.

        Min arbetsgivare lät mig under första tiden inkludera min restid till och från jobbet i arbetstiden. Även om du inte vet var du kommer vara ännu kan detta vara något att föreslå till dem för att göra övergången så enkel som det bara går. För mig var det väldigt mycket irrationell rädsla i att börja jobba och öka arbetstid. Idag är mitt jobb en trygg plats där jag har mina rutiner precis som hemma.

        Jag menar inte att det kommer vara enkelt på något sätt och menar inte att förminska det. Jag hoppas att jag genom berättelsen om min vardag visar hur det kan vara och avväpnar det där ”arbetsträningsmonstret” något.
        KRAM 💕💕

        Liked by 1 person

      2. Sååå bra råd du kom med! Ska verkligen tänka på det; att inte se det som ”utöver” allt idag utan lixom väva in det som i min vardag istället. OCH att inte ”prestera”. Så lätt ju. Redan börjar jag tänka på vad jag ska göra och hur det ska gå… inte riktigt rätt tankesätt egentligen. Bättre att ta det som det kommer och se det som en övning i att bryta mönstret kring prestation.

        Hoppas du får en fin lördag ❤❤❤ KRAM

        Gilla

  2. Åh jag är lika nervös jag. Helt platt-i-soffan-med-dunkande-hjärta-nervös. Ska till arbetsförmedlingen på måndag och träffa min fk-handläggare och en från arbetsförmedlingen och börjar diskutera arbetsträning. Den kommer inte bli på min arbetsplats så jag har ingen som helst aning om vad som väntar. Livrädd men känner oxå att det är dax att försöka komma framåt lite.

    Liked by 1 person

    1. Jag hade det mötet för cirka två veckor sedan – och det gick bra! Du ska inte pusha fram något alls, bara arb träna om du vill prova / är redo. Dom var snälla! Men jag var såååå nervös inför mötet. Såklart. Det är man!

      Jag har inte heller mitt gamla jobb kvar så jag är i samma sits 🤗 Nya banor blir det här! KRAM på dig!!

      Gilla

  3. Så spännande det kommer att bli, och så intressant att ta del av era andras erfarenheter också. Än så länge har jag en bit kvar till det blir dags för arbetsträning, men följer er alla med största nyfikenhet och håller alla tummar jag har för att det går bra för er.

    Liked by 1 person

  4. Jag instämmer helt med Malin (dubbelkollat namnet så jag inte döper om henne till Angelica haha)!!
    Du är så omtänksam & klok och det hjälper mig massor att läsa din blogg. Och alla de som kommenterar och bjuder på sina upplevelser. Det blir en gemenskap som inte jag skulle vilja vara utan i alla fall.

    Vad häftigt att du har kommit så långt nu att du vågar ge dig ut och arbetsträna! Har du någon aning om vad du vill göra? Jag delar din rädsla. Jag drömmer stressdrömmar om att jag är tillbaka på jobbet. Då ska jag minsann visa dem att jag klarar av att jobba heltid! Så tänker jag ju absolut inte i vaket tillstånd. Som sagt, man längtar ut i arbetslivet igen men bara tanken gör en rädd.😨
    Lycka till med funderandet. En sak är säker – du kommer att komma fram till något klokt & bra!
    Kram 💛

    Gilla

    1. Tack fina du ❤🙌 Ni gör bloggen!! Ni som delar och ger kloka råd och pepp, DET gör bloggen levande!

      Jag tror jag vill göra något med djur eller växter. Alltså något som inte är framför en dator för min svaga länk är min hjärntrötta hjärna. Så mer praktiskt jobb nu i början. Tänker typ tre månader först nånstans för att bara få in en rutin… se hur det går lixom! Tack! KRAAAAM 💜🙏

      Gilla

      1. Hjälper dom till att hitta en plats eller måste man söka arbetsträningställe själv? Vill oxå pyssla med djur eller växter. ♡ Det får inte vara för mkt ljud, ljus eller folk i rörelse. Mitt jobb som kassörska i en ica-butik är totalt omöjligt och kommer nog så alltid förbli. Ska bli spännande att följa dej på vägen ♡

        Liked by 1 person

      2. Dom kan hjälpa en att hitta en plats om man inte vill leta själv. Jag ville testa själv (ska försöka iaf…) för jag vill jobba med växter eller djur ganska specifikt. Precis som du måste jag också ha ett lugnt ställe etc så ska fundera lite på det. Ja detsamma, då är vi ute på samma väg för stunden 😬 ❤

        Gilla

  5. När jag började jobba lite smått försökte jag se det som mjuk belastningsträning. Det går inte att bara vila ett benbrott i form, förr eller senare måste foten belastas försiktigt och medvetet. Träna upp alla småmuskler, senor och ligament. Och de stora musklerna. Och det gör ont och är läskigt och ibland ramlar man och blir ännu mera rädd en stund, men ganska härligt att resa sig ur rullstolen och stappla runt med kryckor en kvart då och då. Och tänk sen en dag när du släpper en kryckorna och dansar över en sommaräng 🙂
    Det kommer hända.

    Tänker också att det är sunt att vara livrädd. Det hade varit värre om du inte var det minsta rädd.

    Heja dig! Och alla oss andra. 🙂

    Liked by 1 person

    1. Hur sant?? Så klokt! Benbrottet var det första jag tänkte på imorse när jag blev nervös igen 😜 Så klokt. Min läkare sa liknande igår när han såg att jag blev orolig; man kan inte sova sig frisk i det stadiet du är i nu. Då måste man våga pusha. (Innan har ju vila varit ALLT!). Träna upp kroppen igen för att orka mer och mer. Och backa när den säger ifrån. Hur svår balans?? Tack för dina kloka ord! KRAM ❤

      Gilla

  6. Jag förstår precis, var i samma situation för ett tag sedan. Nästa steg diskuterades. Jag vill så gärna, så himla gärna så jag blir livrädd att misslyckas och därmed superorolig och rädd för att försöka. Ångesten sköt i höjden! Vi enades om att jag skulle börja med en slags socialträning, för att öka aktiveringen i veckorna i ett ”organiserat sammanhang”. Så nu har jag precis börjat simma med en grupp andra med psykisk ohälsa. Som ett första steg. Små små steg i rätt riktning, så kommer vi framåt så småningom 💪💗

    Liked by 1 person

    1. Ja känner igen den känslan… tror också det kan vara bra att om man inte känner sig redo så istället försöka få in mer aktivitet i sjukskrivningen. Det är ett bra sätt att testa. Hoppas simningen går bra! KRAM ❤

      Gilla

  7. Ä L S K A R igenkänningen! Att det gör så mycket gott i själen att känna en samhörighet, få vara en del av en flock här. Jag instämmer med ovan om att blogginläggen är såå bra & att läsa kloka & delande kommentarer är som grädde på moset <3.

    Jag har nu i fyra veckor börjat arbeta 25%, det är arbetsgivaren som betalar 25% lön men alla är överens om att det inte är arbete utan träning som är syftet. Än så länge är upplägget dessutom 2h mån, ons, fre & detta har min arbetsgivare föreslagit att vi fortsätter med så länge det behövs. Mål att lägga på 10-15 min/dag i stöten. (Planen med FK är dock 50% i mitten på maj men jag tar ett djupt andetag & tar en dag i taget, kan inte sia om framtiden vare sig med vilja eller ångest). Beskrivningen av "randigt" är så himla bra att ha med sig, även på arbetsplatsen. Fick också rådet av min läkare nu senast att gå omvägar – jobbar på sjukhus & går lite bredvid med kollega – & när hon sa det så blev det så tydligt att kollegorna håller ett helt annat tempo i gången än vad jag mår bra av då det redan är en viss anspänning att bara vara på plats.
    Var kräkreflexrädd inför & under första & andra veckan på jobbet, men nu när det gått fyra veckor har jag landat lite mer. Oron stiger när det börjar pratas plan & få med sig FK på planen, men hat en fantastisk läkare som på ett bra sätt menar att jag kommer aldrig känna mig helt redo för nästa steg, hjärnan avskyr förändringar & därför kommer alla även små steg kännas jobbiga inför. Så ingen stress eller press utan bara en liten liten push för att fortsätta utvecklas framåt, & den känslan av att ha både läkare & arbetsgivare i ryggen som pushar ack så varsamt är guld värt. Precis som att läs här 🙏🏻

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s