Påväg hem

Nu sitter vi i bilen påväg ut till flygplatsen. Helgen har verkligen, trots att vi åkte ner för begravningen, varit väldigt fin. Massor av tid med la familia och tid att koppla av. En stund då och då på yogamattan och riktigt gott chai-te på kvällarna. Och promenaden igår var magisk. Och alldeles för mycket choklad har vi ätit. Yum. 

Nu får vi se vad kroppen säger efter en sån här helg. Kvittot brukar komma ett par dagar efteråt. Stoffe är i princip bara hem och vänder för imorgon reser han till London och därifrån direkt till Milano. Nu har jag ju Emma en minut bort så det är ju lite extra underbart. Men först och främst ska jag vila, låta kroppen återkoppla. 

Besitos! 

Lördagsmood och nakna vackra män 

Den här dagen har haft ett betydligt lugnare tempo än gårdagen. Vi vaknade sent, åt lördagsfrukosten och kollade ut på solen som stod som ett brinnande klot på himlen (vaaa? Ljuset alltså!), brunchade med Stoffes mamma och hennes man och sen efter det behövde jag egentid så medan de andra drog vidare så tog jag på mig underställströjan och en väst och gick längs hela vattnet här utanför. Det är så vackert. 

Blekinge har verkligen helt fantastisk skärgård med öppet, vilt hav och kobbar och öar. Jag kan stirra i timmar. Och idag var havet aggressivt och det stänkte mot bergen och kobbarna och färgen var alldelses stålgrått. 

Och den här solen stod lågt eftersom klockan var sent på eftermiddagen. Men alltså tur att jag tog med mobilen så jag kunde fånga ett par bilder!

Och jag sportade jeans från Acne och skor från Rodebjer (båda flitigt använda!). 

Det där svarta stället på pålar är ett kallbadhus. Jag gick helt oskyldigt längs strandpromenaden, som går lixom bakom och sen på sidan och sen rakt framför det där badhuset, ni ser udden där på bilden, men jag har aldrig i mitt liv sett så många nakna män på samma gång. De sprang ned för trappan för att kasta sig i vattnet och sen stod de på balkongerna och tittade på solnedgången. Helt nakna. Kan man undvika att slå ett getöga på en så vacker syn? Nonne nonne. 

Såklart har jag fortsatt kika på alla söta hus också. Kan inte sluta. Så gulliga. Betydligt mindre nakenshower därinne dock! 

Hoppas ni har en fin lördag! 

Dagen i sex bilder

Ohhojjj alltså. Idag är jag trött! Riktigt rackarns trött. Kroppen värker och svettas och jag känner hur huvudet lixom inte alls är med. Och varför? Jo nattsömnen. Jag gick upp vid fyra imorse och kunde knappt sova alls inatt så kanske ett par ynka timmar skrapades ihop lite osammanhängande. Varför är oklart. Jag låg igår kväll och tänkte ”åh imorgon ska jag gå upp lika tidigt som en äkta yogi; långt innan soluppgången” men ju längre natten fortskred och ju närmare klockan kom fyra så blev det mer *fuck yogis alltså, skulle aldrig utsätta mig för detta, vem kom ens på en så dum idé?* 

Jaja. Störd och orolig nattsömn är som ni vet något av det tuffaste under utmattning för mig och många andra. Så är det bara. Så idag fick jag ta en siesta på två timmar direkt när jag kom fram till Stoffes pappa och sen lunch och nu mer vila. Så är det bara. Ingen idé att älta huruvida man är tråkig eller osocial för det finns lixom inget val. Eller ja valet blir i så fall an kraschlandning senare idag eller imorgon och det blir ännu värre för alla inblandade. 

Bjuder på ett par mobilbilder från dagen. Glömde min kamera hemma. Eller om jag förträngde den i trötthetsyran kanske. Nåja, bilder blir det ju ändå. 

Såhär små propellerplan flyger man med till Blekinge. Vi var typ tio personer på planet och jag mest njöt av en timmes vila. Och av solen som gick upp som ett stort eldklot precis när vi startade. 

Fick den här parfymen i present av Stoffe för ett par veckor sedan. Och jag älskar den! Nog den enda parfymen jag haft på flera år förutom typ yogaoljor och sånt… varm och gosig. 

Och jag sportar idag Olivia Palermos nagellack för Ciaté i färgen Napa Valley. Så fint. Lite burgundy i färgen tror jag det kallas. Kör den på fossingarna också som såklart måste få sitt för att viftas runt med på yogamattan. 

Och den här blomman har jag pillat på så många gånger idag hemma hos Stoffes pappa. Så fin! Den växer så barnsligt glatt på något sätt. 

Och gatan där vi bor just nu. Den är ju underbar. En gränd med massor av små gamla, sneda hus. Inte ett vattenpass så långt ögat nådde när detta byggdes. 

Stoffe och jag har ett rum på övervåningen med snedtak och vindsfönster. Solen skiner in så vi bugar oss en extra gång för den idag. 

Nu: vila! 

Att känna andras sorg

Imorgon åker vi till Blekinge till Stoffes familj för en begravning. Och jag antar att det tar mer på mina krafter än vad jag vill tro, hela grejen med att resa, planera, packa… och inte minst tänka på begravning. Den senaste jag var på var min egen mammas så det är inte direkt rosaskimrande minnen som kommer upp. Och det är ju grejen tror jag, att man minns. Allt. Precis hur det känns och smärtar och mörkas och viftas bort och frågas och hur folk försöker muntra upp fast allt man vill är att bli lyssnad på och hur allt plötsligt framstår som så meningslöst. Och styrkan man får mitt i allt. Som om ens naturliga styrka gräver sig ut genom kroppen och gör att man ger fan i prick allt som inte är av betydelse. Alla ni som mist någon nära kanske känner igen er? Att andras sorg påminner en om ens egen smärta och plötsligt är det så lätt att sätta sig in i någons förlust. Så fint egentligen att kunna göra det med ett öppet hjärta, men det smärtar också desto mer eftersom man vet exakt hur ilande det känns. Det går inte att vifta bort något sådant. Det går inte att muntra upp någons sorg. Den är vacker precis som den är. 

Och på den här begravningen, och för alltid från nu, sörjer en fin människas livskamrat. Många barn och barnbarn. Bästa vänner. Gamla kollegor. Ja alla som finns runt en person, som plötsligt rycks bort, och kvar famlar vi levande i ett svart hål. Det tänker jag på just nu. Hur jag bemöter andra i sorg och hur jag samtidigt kan hantera min egen. Respektera att den kommer att blossa upp. Tårar kommer rinna både för den här personen och för alla runtomkring som kommer hamna i hålet. Och för mitt eget hål där jag ofta står och vinglar på kanten. Åh alltså… livet. Fasen det gör ont ibland. 

När utmattningen når den första vändpunkten

En fråga har kommit om jag kan beskriva mina första nio månader av min utmattning. Då när allt var svart. Och jag var helt sängliggandes. Och ja, såklart jag kan. Jag letar lite i minnet för när jag tänker tillbaka på den tiden är allt som en enda dimma, svart, mörkt och faktiskt så har jag förträngt ganska mycket tror jag. Det var för jobbigt. Hjärnan stoppade undan en stor del av allt det där. Men ibland kommer det upp skärvor av minnen och jag blir ledsen. Såklart. Men jag ska verkligen försöka sammanfatta det för er, för jag förstår att det ger hopp att man faktiskt tar sig ur skiten. För det gör man! Men jag kan börja med att berätta att det vände en dag. Utan att jag var beredd. 

Det var en kväll i september, nio månader efter min krasch som ju var i december året innan, och Stoffe hade kommit hem från jobbet. Vi kollade aldrig på TV eller så under den här tiden för jag hade sådan huvudvärk av hjärntröttheten. Så vi satt alltid vid matbordet och jag mest hängde med huvudet eller lutade hela kroppen över matbordet för jag orkade inte ens sitta upprätt. Eller prata. Det var alldeles för ansträngande. Men den här kvällen berättade Stoffe om en grej som hade hänt under dagen som var så hysteriskt rolig att vi båda låg dubbelvikta av skratt vid middagsbordet. Tårarna sprutade. Jag kippade efter andan och kissade kanske liiiite i byxorna för att det var så hysteriskt… fortfarande ler jag åt den här historien. Men ni kan ju ana min förvåning när jag skrattade hysterisk en dag. Orkade skratta. Orkade tycka att något ens var värt att skratta åt. Och detta var nog startskottet för min vändning. Som såklart gick slash går extreeeeemt sakta och ibland inte alls bara rakt fram, men ändå. Jag orkade skratta och jag orkade något mer än att bara ligga i sängen 24/7. Stort! Och energikicken efter det här skrattanfallet höll i sig stadigt i kroppen under ett helt dygn. Det var som att jag var på en drog. En uppåtdrog alltså. Så konstig känsla efter det totala mörker som omslutit mig i så många månader. Men välkommet. Här kunde jag känna igen små skärvor och det som en gång var jag. Den lyckan alltså… 

Och kanske var det någon vecka senare som jag orkade gå till affären för första gången. Jag tror jag handlade några bananer (som jag hade skrivit på en lapp för annars skulle jag stå där i butiken och undra vad fasen det var jag skulle köpa nu igen) eller nåt för det var lixom allt jag orkade bära. Men så stort för mig! Och när jag gick därifrån, sakta sakta som en gammal människa, så kände jag plötsligt små små bubblor från magen till bröstet. Det var som kolsyra inuti min kropp som strilade uppåt i en svag ström i mitt bröst. En känsla jag än idag kan le åt och tänka hur fantastiskt det var. Jag förstod knappt då vad det var, för känslan var så ovan för min kropp, men det var lycka som bubblade. Jag var ju som ett litet barn som fick känna känslan för första gången. Och den var obeskrivlig. 

Så det händer. Plötsligt. Kanske när du minst anar det. Men det händer. Jag lovar! All styrka till er som är i er akuta fas av utmattningen ❤️ Det kommer en tid efteråt, när ni kan se tillbaka, och tänka att det fanns en mening med alla de där veckorna, månaderna, åren. Att allt pekade åt rätt håll ändå. Även om hålet är mörkt och orienteringen obefintlig. Men kroppen vet riktningen. Lita på den. 

Yogiskt med Maria Boox

I två dagar har jag lyssnat bit för bit på den långa intervjun med yogaläraren och inspiratören Maria Boox i podden Yogiskt.  Alltså… jag är mållös. Jag har länge haft ögonen på henne och hon verkar så otroligt klok och härlig så vem skulle inte vilja höra två timmar med hennes kloka ord i öronen? Jag delade faktiskt upp intervjun i bitar så jag skulle kunna ta in det hon sa och fundera över meningen. Och jag behövde detta. De senaste dagarna har jag burit på något som jag trodde var förvirring tills jag tillslut redde upp att det var ilska och frustration. Med hjälp av min egen yogapraktik, meditation och sen några saker Maria sa i intervjun som gjorde allt så mycket klarare. 

Och en mening hon läste upp från en dikt som satte sig rakt i kroppen, den måste jag bara få dela med er:

”I transform the garbage in myself so that you will not have to suffer”

Den meningen sätter ord på så mycket. Att vi inte kan lägga energi på att döma andra eller vara förbannade på saker som sker runt oss som vi inte kan påverka. Det enda vi kan göra är att jobba med oss själva för att förmedla ut vår egen kärlek och balans till andra. Så det som andra ibland påpekar är ”egoistiskt” eller ”självcentrerat” när en lägger mycket tid på att komma djupare och djupare inom sig själv. Då ska jag tänka på den här meningen. Att allt jobb jag gör med mig själv är mitt bidrag till en mer balanserad värld. Och inte minst mitt bidrag till att så småningom vara en närvarande, kärleksfull och balanserad förälder till våra barn. För att dom ska slippa lida av min skit jag hade i ryggsäcken. Och slippa lida av andras skit eftersom de då kan spegla obalanser på ett hälsosammare sätt om de har en balanserad pol i sina föräldrar. Det tycker jag är viktigt. 

Och alla med mig därute som gått in i väggen, och som varit sjukskrivna ett, två, fem eller tio år. Till er vill jag bara säga att den stunden det tar att hitta sig själv och bli frisk från utmattning; den kan inte mätas i tid. Det är aldrig mer än en halvtimme ändå när allt kommer omkring. För det vi gör är så otroligt viktigt och den klokhet vi kommer sprida och stråla både i detta liv, och troligtvis i alla våra kommande liv, den kan inte mätas i insats av en klocka som tickar. Den kan bara mätas i utvecklingen av oss själva och av dem i vår närhet. Och i förlängningen av det avtryck vi gör i denna värld genom att känna vårt sanna jag bortom alla prestationer. 

Vinterland 

En lugn dag ligger framför oss. Stoffe jobbar en stund men när han slutar så ska vi hem till Emma och Calle som…. har flyttat in i huset mittemot oss! Igår! Wow alltså. Vilken känsla det är. I Helsingborg var vi nästan grannar, men sedan vi flyttade till Stockholm så har dom bott på Kungsholmen och vi här i Sjöstan, tills nu då. Vi tyckte alla att det så är så mycket roligare med spontana häng och middagar och tedrickande och vinsörplande precis så som när vi var bodde i Skåne, så vi bestämde oss för att alla bo på samma gata igen. Va? Den lyxen.

Idag ska vi få kika på deras nya lägenhet som vi alltså inte ens sett än irl. Så spännande. Vi letade faktiskt upp den på nätet ihop den här kvällen (!) och redan dagen efter fick de en förhandsvisning och skrev kontrakt. Det är en riktigt höjdare högst upp i huset med två plan i etage och två terasser med fri utsikt över vattnet. Häftigt. Idag lär det vara rena solhälsningen däruppe. Och jag kan lixom inte låta bli att vara så förbaskat stolt över Emma som tjänat ihop alla pengar själv. Hon sa upp sig från sitt toppjobb i London för att hon tyckte hon jobbade för mycket. Efter det reste hon runt i två månader och tog ytterligare ett par månader ledigt och sen startade hon istället sitt eget företag för tio månader sedan för att kunna styra sitt eget liv fullt ut. Och ja ni kan ju gissa hur det går? Hon är så jäklarns inspirerande och bryr sig aldrig om att följa mallen. Hon satsar alltid på sina drömmar och för mig står hon för att alltid våga. Emma, Emma. Världens roligaste är hon också, inte illa ju ❤

Well well. Esther och jag har varit ute på förmiddagspromenad i solen. Passade på att knäppa av ett par bilder eftersom ljuset var så vackert mot snön. Men njöt mest av solen annars, så varm och skön mot huden.

Hoppas ni njuter av er lördag ❤

Tystnad

Idag har varit en tuff dag. Eller inte direkt tuff utifrån men jag har lixom brottats med mig själv på så många plan. 

Esther är här i en vecka för hennes matte är på semester, och det är verkligen så himla mysigt. Men inatt fick hon för sig att vi hade någon typ av gemensam vaka: hon, jag och Stoffe. Så hon var uppe och vandrade och såg till att det inte blev mycket sömn. Fem imorse gav jag upp och vi gick ut på promenad. Sen fick hon frukost och jag la mig i sängen igen vid sex och var helt slut. Alltså missad nattsömn är verkligen inte bra för min kropp! Den klarar inte att ta igen det. Vi somnade i alla fall om (Stoffe gick till jobbet haha) till tio, jag och Esther, helt slut båda två och när jag vaknade hade hon hoppat upp i min säng och lagt sig vid mina fötter. Gostrollet. 

Men efter den starten blev allt uppochner och jag kände mig förvirrad inombords och ville därför gå på yogan med Chung-Mei men det var Free Flow och jag bara orkar inte ett sånt pass… kunde hon inte haft meditation istället. Och mina tankar har varit överallt och jag kunde verkligen inte få styr på en enda. Tillslut funderade jag på vad jag egentligen tänkte och tyckte och kunde inte komma fram till något alls. En stund på mattan kanske kunde gjort susen men jag orkade verkligen inte ens sätta mig där. Så jag gick bara här i mitt eget silent retreat. Tyst hela dagen. Och med lite perspektiv ser jag hur lätt min sinnesstämning rubbas om något hamnar utanför mina rutiner. Uppenbarligen är jag superkänslig för det och det blir någon typ av stressreaktion av det hela. Stresskänsligheten är ju superhög för mig fortfarande. Ja ni ser, helt oregelbundet och bara rörigt idag…. 

Men nu är Stoffe hemma och vi har dukat fram Marabou och te och Esther ligger vid våra fötter och snarkar. Så nu blir det paus i tänkandet och hoppas att morgondagen blir lite klarare.