Månad: september 2016

New In

Jag lovade ju att jag skulle fota skorna som jag köpte för ett par veckor sedan. Som alltid; bättre sent än aldrig. Här kommer alltså mina nya höstskor från Acne i färgen Burgundy. Ett par såna smiley-skor som jag ju har i guld också. Underbara. Ingen kan nog ha för många skor med en smiley på. Glad varje gång lixom.

Köpte även ett par nya Ballys i annan färg än dem jag har (har ett par i beige). Ballysarna får dock vänta till vintern. Såklart. Längtar dock efter att stoppa ner fötterna i såna där luddiga, gosiga kängor… Vardagsglädjen i det en kall vinterdag. Orimlig.


Fler inlägg på samma tema:

Allt är inte guld som glimmar
Adriana Rocher – Mina gyllene skor

Att våga möta kroppens behov

På måndagskvällar brukar jag gå på Lukes yinklass på Yogayama. Det är ett sånt där lugnt mysyoga-pass som är välgörande för hela kroppen. Även ikväll hade jag dessa planer och jag styrde upp prick hela dagen efter att jag skulle orka med den här klassen: ut på kort promenad tidigt på morgonen, vila, lunch, vila, börja med middag redan kl 16, vila, äta, vila… Och sen när väl tiden började dra ihop sig så kände jag hur hela kroppen skrek: JAG VILL VILA! För två år sedan hade jag totalt nonchalerat den känslan och tänkt ”det är bara lathet” eller ”jag har ju planerat att gå så nu bara gör jag det”. För så fungerade jag. Jag gjorde allt jag hade planerat och lite till. Alltid lika målinriktad. Att detta innebar att jag körde över min egen kropp och totalt nonchalerade dess signaler, det struntade jag i. Jag förstod helt enkelt inte hur viktigt det är att lyssna. Att dom signalerna kan vara de enda vi får.

För faktiskt, om jag ska säga något om det här med att gå in i väggen, så är det att jag trodde att jag skulle få ännu fler signaler. Tydligare. Starkare. När jag väl hade kraschat kunde jag ju se signalerna tydligare än tydligast, men innan dess nonchalerade jag det mesta kroppen sa som gnäll. Idag vet jag bättre. Signalerna är allt vi har att utgå ifrån. Så nu tar jag dem på allvar, varenda en.

Så, ikväll då; det som först i min hjärna registrerades som misslyckat (att jag aldrig gick på yogan som jag ju planerat) vände jag snabbt om: vad långt jag har kommit! Att jag hoppar över en planerad aktivitet, hur mysig och bra för kroppen den än må vara, tyder på att jag tagit många kliv framåt sedan innan min krasch.

Jag ska inte sticka under stolen med att det fortfarande tar emot för mig att helt vika mig för kroppens alla signaler; men jag gör det. Oftast i alla fall. Mest av rädsla tror jag. Att jag blivit så jäklarns bränd och är så rädd att utsätta min kropp för saker den inte orkar… Jag drömmer mardrömmar om att den ska börja göra såna konstiga utspel som den gör jag jag ignorerar den. Men, oavsett om det är av rädsla eller vilken annan anledning som helst, så lyssnade jag ikväll. Och vissa andra kvällar. Och dagar. Och morgnar. Och varenda gång är en stor, lycklig vinst.

Långsamt är också framåt 

Det är fortsatt trött och långsamt här. Men idag är värken inte lika ilande och jag kan då också slappna av på ett annat sätt. Ett skönare sätt.

Har inte massor av spännande rapporter från sovrummet mer än att jag ikväll tänkte laga Atilios Vegobullar med spagetti. Mmm! Ser så gott ut. Jag brukar göra massor av olika vegobiffar och vegobullar och mina favoritrecept innehåller alltid solroskärnor, ofta med någon typ av bönor eller kikärtor. När man steker på solroskärnorna blir biffarna sådär knaprigt goda. Detta blir nytt med bara solroskärnor och har lixom redan smaken av att jag kommer älska dem.

De sista dagarna har jag tänkt massor på mat. Hele tiden! Mat, mat, mat. Idag innan jag gick upp så längtade jag efter lunchen och fantiserade om middagen. Helt galet.

Anyway. All is well.

Fortsatt ont

Min kropp fortsätter att värka. Kan det verkligen vara det där enda vinyasa-passet i torsdags? 60 minuter varav 20 var meditation och savasana. Verkar ändå lite galet. Men mer än en gång har jag ju blivit förvånad över hur känslig kroppen är i utmattning. Så kanske får jag bara acceptera att det eventuellt ändå är rimligt.

Igår kväll hade jag så ont att jag satt helt gråtfärdig i soffan. Somnade innan nio och sen upp vid nio imorse. Åt frukost. Somnade ytterligare två timmar… Ja. Sömnen behövs väl då antar jag. Numera kämpar jag sällan emot behovet av sömn. Tänker att det läker min kropp.

Men jag hade ju kunnat tänka mig att sluta fred nu. Med dig kroppen. Jag lovar att inte utsätta dig mer för svett eller ansträngning och våra promenader och yin-pass fungerar toppen för mig också. Om du gillar det bättre?

Senaste dagarna i händelser

De senaste dagarna har vi ätit kardemummabullar och druckit kaffe på Il Caffè. Samtidigt spanade vi in alla inspirerande personligheter och outfits vid Nytorget. Vi har promenerat runt Djurgården en solig dag och somnat av utmattning så fort vi kom hem igen. Jag har blivit extas över att Emma och Calle gifter sig i juni nästa år på ett slott i Blekinge. Jag fick frågan om att vara brudtärna och blev så rörd att jag inte kunde sova på hela natten. Min syster och Victoria har varit här på middag. Då blev det indisk mat och mys med Ebba. Bea och Vic alltså, finaste ❤ Stoffe har hängt på Sturecompagniet en kväll i veckan. Samtidigt hängde jag på yogastudion. Härliga olikheter i vårt liv. Jag har busat, gosat och kramats massor med Ebba varje dag. Vi kommer så bra överens förutom på ett par punkter: Att hon tycker det är okej att bitas i öronen. Det tycker inte jag. Att hon tycker det är kul att riva ur all jord ur mina krukväxter. Det tycker inte jag. Att hon tycker vår matta är en optimalt placerad toalett. Det tycker inte jag. Att hon älskar att retas med Stoffe tills han lackar ur. Det gör jag också. Jag har läst boken I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist och blivit så berörd. Redan efter 20 sidor låg jag krampaktigt och höll om Stoffe hela natten och berättade hur viktig han är för mig och kunde inte sluta tänka på att inget, verkligen inget, kan vi ta för givet.

Ledvärken sänker mig

Men aj! Idag har jag så ont i lederna och musklerna. Sån där jobbig ledvärk som jag har haft genomgående vid överansträngning under min utmattningsdepression. Så tyckte jag att det blivit bättre de senaste veckorna men tydligen fick jag en släng till nu då. Tackar och bockar.

Antagligen är det efter vinyasan igår. Det kändes bra där och då och jag blev inte alls sådär totalt slutkörd som jag var rädd att jag skulle bli. Hela eftermiddagen vilade jag för att låta kroppen sköta sitt och ge mig feedback, och sen på kvällen kände jag att det började värka lite smått i benen… Och nu hela kroppen. Bingo. 

Värken gör alltid att jag känner för att gnälla som ett barn: jag vill iiinnnnttteee! Det och hjärntröttheten är helt klart det tuffaste mentalt att stå ut med tycker jag i utbrändheten. Så, detta var ju inte så välkommet direkt. Trodde vi hade gjort upp och skilts som vänner, jag och ledvärken.

Men men. Inte värt att gnälla mer över det. Idag är Stoffe också hemma och han har jobbat 15-timmars dagar hela veckan så jag är inte den enda tröttmössan under vårt tak. Ibland njuter jag lite av att inte alltid vara den tröttaste 🙂 

Off to Yoga

Ska cykla till studion för ett lunchpass med Luke Bache. Detta är mitt första vinyasa sedan innan sommaren. Jag hade ju en rejäl dipp innan sommaren och sedan dess har min kropp inte tolererat ens en droppe svett. Trots att jag numera känner att jag verkligen orkar mer och mer så har fysiskt påfrestande aktiviteter helt gått bort. Promenader och lugn yoga har fungerat bra men minsta ökning av puls eller hetta i kroppen och allt stängs ner och jag har blivit helt sängliggandes. 

Därför tog jag en paus från alla typer av vinyasa och flow och satsade på enbart yin, mjuk hatha, restorative och meditation. Letade också upp en uppsättning övningar som motverkar depression eftersom jag kände att den smög sig på där i maj. Nu har jag gjort dessa övningar under några månader, känt att det givit effekt och varit bra för min kropp och vill helt enkelt testa något annat. Kanske går det käpprätt åt skogen idag och jag vinglar hem helt slutkörd i kroppen, eller så känns det energigivande och roligt. Vi får se.

Min intention inför klassen är att hela tiden lyssna av minsta signal från kroppen och lägga mig i barnets position återkommande för att hämta upp balansen. Yogan finns där för mig, inte för att jag ska prestera inför den eller någon annan. 

Inför möte med nya lärare brukar jag alltid tala om att jag är utbränd och att min kropp är svag. Inte alls för att de skulle döma mig på något sätt annars eller för att få ett okej på att vara svag (det är alltid okej!) men mest för att jag ibland kan behöva en klapp på ryggen som visar att de ser och stöttar. Och för att det är stor skillnad på att vara frisk men inte så stark i kroppen och att vara utmattad och svag i kroppen; i mitt fall får jag absolut aldrig pusha för mycket för att bygga upp mig kropp snabbast möjligt, det skulle slå bakut totalt, och detta har lärarna alltid bra koll på och ger mig bra variationer att jobba med för min långsamma uppbyggningstakt. Också så viktigt att alltid minnas att jag kan ligga kvar i vila även om alla andra rör sig fritt vid sidan om mig, jag gör ju min praktik. Yogan är så bra för den anpassas ju varje dag efter dagsform så ingen alls tycker detta är konstigt, men jag brukar alltid säga till läraren innan för det ger mig mer lugn. Jag är hyfsat prestationsinriktad och måste påminnas om att släppa på det hela, hela tiden. 

Dessutom skulle jag faktiskt vilja slå ett slag för att ibland strössla ut med just det: jag är utbränd. Ofta får man en del obekväma reaktioner men ännu oftare får man så kloka ord och kramar och förståelse. Mina yogalärare har sett mig gråta under varje pass i flera månader när min depression var som värst och min kropp så slut, men de har också sett mig göra stora framsteg i mig själv. Något de gärna berättar för mig och stöttar längs vägen. Så värt måste jag säga. Så var inte rädd att säga det där obekväma och lite personliga till personer du känner förtroende för eller som du tror skulle kunna vara skönt om de visste. Du kommer få så mycket mer kärlek tillbaka än du kan ana! 

One Day It Will All Make Perfect Sense

”Absolutely everything is a preparation. Life is a collection of perfectly orchestrated moments, each one getting you ready for what’s yet to come. And though it’s hard for us to see in the midst of it, most of this preparation lies in the difficult experiences. It’s in death. In divorce. In sickness. In loss. In sadness. In confusion. Endless summer days are wonderful but they don’t do much for the evolution of your soul. It’s the heavy shit, the heartache and the pain, that gets you where you need to go. So know that whatever you are moving through right now, or whatever difficulties you’ve been through in your past, however painful, are the most valuable moments of them all. It’s through the cracks, through the pain, that the light gets in. Some of us are just blessed with a lot of it. 
So trust. Believe in the bigger picture. Keep moving forward and through and up, up, up. One day soon… It will all make perfect sense.”

Rachel Brathen

Mörkret

Idag har jag pillat lite med bloggen för att få till ett arkiv. Jag vill ju att ni ska kunna navigera enkelt bland äldre inlägg men detta var lättare sagt än gjort. Nu har jag eventuellt fått till ett arkiv, men då endast på dator-versionen av bloggen (?!). Ja ni hör ju. Tyvärr tror jag inte ens det är att jag inte vet hur man gör utan att det faktiskt inte går att få ett arkiv på padda och telefon. Men, men. Hojta om ni vet. Eller om ni ser det?

Jag satte också upp en meny högst upp till höger med några kategorier och en om mig-sida. Dessa ska självklart fyllas på och fixas till men nu har jag i alla fall skalet klart. Klapp på axeln till mig själv ändå.

När jag letade igenom arkivet själv hittade jag det här inlägget. Det skrev jag för ett år sedan. Just i september. Och blev både ledsen och lite glad. Ledsen för att jag vid den tiden hade en så lång bit kvar att gå. Allt var så mörkt då. Och glad för att jag tagit mig såhär långt idag. Att dimman har lättat. Att jag ler igen. Den tacksamheten.

”Det totala mörker som omsluter mig när jag faller. Här nere är jag ensam. Ingen hör mitt skrik. Kanske skriker jag inte ens… Vet plötsligt inte. Inser att många av mina känslor surrar, maler och eploderar inombords; men på utsidan syns ingenting. Likgiltighet. Stabilitet. Lugn.

Panik, ångest och trötthet. Känner mig missförstådd idag och många andra dagar. Har börjat förstå mig själv mer men har svårt att uttrycka det. Att tala utan att veta vad ska ska säga och hur det ska uppfattas ligger inte i min natur. Tiger istället. Men då ligger också ansvaret på mig att ingen annan vet.”