Att våga möta kroppens behov

På måndagskvällar brukar jag gå på Lukes yinklass på Yogayama. Det är ett sånt där lugnt mysyoga-pass som är välgörande för hela kroppen. Även ikväll hade jag dessa planer och jag styrde upp prick hela dagen efter att jag skulle orka med den här klassen: ut på kort promenad tidigt på morgonen, vila, lunch, vila, börja med middag redan kl 16, vila, äta, vila… Och sen när väl tiden började dra ihop sig så kände jag hur hela kroppen skrek: JAG VILL VILA! För två år sedan hade jag totalt nonchalerat den känslan och tänkt ”det är bara lathet” eller ”jag har ju planerat att gå så nu bara gör jag det”. För så fungerade jag. Jag gjorde allt jag hade planerat och lite till. Alltid lika målinriktad. Att detta innebar att jag körde över min egen kropp och totalt nonchalerade dess signaler, det struntade jag i. Jag förstod helt enkelt inte hur viktigt det är att lyssna. Att dom signalerna kan vara de enda vi får.

För faktiskt, om jag ska säga något om det här med att gå in i väggen, så är det att jag trodde att jag skulle få ännu fler signaler. Tydligare. Starkare. När jag väl hade kraschat kunde jag ju se signalerna tydligare än tydligast, men innan dess nonchalerade jag det mesta kroppen sa som gnäll. Idag vet jag bättre. Signalerna är allt vi har att utgå ifrån. Så nu tar jag dem på allvar, varenda en.

Så, ikväll då; det som först i min hjärna registrerades som misslyckat (att jag aldrig gick på yogan som jag ju planerat) vände jag snabbt om: vad långt jag har kommit! Att jag hoppar över en planerad aktivitet, hur mysig och bra för kroppen den än må vara, tyder på att jag tagit många kliv framåt sedan innan min krasch.

Jag ska inte sticka under stolen med att det fortfarande tar emot för mig att helt vika mig för kroppens alla signaler; men jag gör det. Oftast i alla fall. Mest av rädsla tror jag. Att jag blivit så jäklarns bränd och är så rädd att utsätta min kropp för saker den inte orkar… Jag drömmer mardrömmar om att den ska börja göra såna konstiga utspel som den gör jag jag ignorerar den. Men, oavsett om det är av rädsla eller vilken annan anledning som helst, så lyssnade jag ikväll. Och vissa andra kvällar. Och dagar. Och morgnar. Och varenda gång är en stor, lycklig vinst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s