Imorse satt en uggla på vår balkong. En UGGLA. Den såg totalt bortkommen ut och vände och vred på huvudet för att försöka förstå om den borde flyga eller stanna, eller om det kanske fanns något ytterligare alternativ. Som den believer of universe man är så slog jag såklart upp (nåja knappade in på Google) vad ugglan kunde betyda. 

Gör bruk av din egen visdom, din gåva är att föra din egen visdom och tradition vidare. Här gäller det att föra visdom och tradition vidare genom t ex skrift, tal eller handlande.

Och kände att det jag och min psykolog var inne på tidigare i veckan, om att använda skriften som ett verktyg för läkning för både mig och andra, att det kanske ändå ligger något i det. 

Någon timme senare på min promenad ramlade en skogsmus nedför en slänt i skogen rakt framför mina fötter. Den verkade inte bry sig om mig något anmärkningsvärt utan bara rullade runt och fortsatte leta efter mat. Kollade lite på mig och skuffade vidare. Kollade, skuffade. Vad betyder musen då?

Du besitter all den styrka du behöver. Min gåva till dig är att känna dig tillräcklig i alla situationer. Här gäller det att hitta styrkan i dig själv genom att tro på dig själv och bekräfta dig själv. 

Även det exakt vad jag har gått igenom i veckan. Jobbat på min egen styrka, min förmåga att stå upp för mig själv och lita på att jag är tillräcklig precis som jag är. För det krävs en del påminnelse för sådant. Något så självklart som så enkelt glöms bort. 

Tack för att ni läser och kommenterar och för att ni finns med mig, och varandra, i det här. Jag trodde aldrig aldrig aldrig aldrig att något som är så genomträngande och intuitivt och avskalande och utvecklande kunde göra såhär ont. Men nu vet vi nog alla hur smärtsam utveckling kan vara. Att allt har ett pris och det gäller bara att bestämma sig för i vilken valuta man vill betala och hur dyrt det får vara. 

Hoppas ni alla mår så bra ni kan må i stunden. Jag jobbar med mig själv på så många plan just nu och har hamnat helt ifrån bloggen och allt som har med telefoner och datorer att göra. Det får vara så en stund. 

Och samtidigt är det så mycket jag vill berätta för er om mitt besök hos en ayurvedisk läkare, om hur jag börjat gå i terapi och att jag varje gång står vid ytterdörren och tänker stanna hemma för jag tror inte jag behöver samtalet och sen väl på plats gråter hysteriskt över små bagateller, jag har en oro och ett lugn i kroppen som pulserar sida vid sida och jag vet ingenting om vad tusan jag ska göra med mitt liv men just nu orkar jag inte tänka. Och jag orkar inte dammsuga och tvätta för kroppen spinner iväg i en obehaglig energi så jag låter dammet samlas på golvet och funderar istället på när jag ska hinna leta upp nya bågar till nya glasögon för jag ser så suddigt hela tiden och så funderar jag på hur min kropp egentligen mår och jag tror kanske den mår okej men jag vågar bara känna efter nån gång per dag och så har jag extremt ont i huvudet av hjärntrötthet ibland men alltmer sällan och jag tror det är ett bra tecken. Men jag blir spänd som en fiolsträng av skrikande barn och lastbilar och bussar eller hundar som skäller inomhus. Och jag tror ni alla vet. Den här känslan av total förvirring. Och ändå ett lugn. För jag känner mig så älskad och jag försöker känna mig trygg varje dag för jag vet att jag är hållen. Och jag hoppas att varje människa kan få känna den känslan.

Nu har jag arbetstränat under lite mer än tre månader. Det har varit en berg och dalbana rent fysiskt för mig med panikångesten som kom tillbaka och såklart en hel del oro för saker och ting. Men jag måste ändå säga att jag på så många sätt är mer stabil nu än vad jag var innan jag började arbetsträna. Det är precis som att jag tvingar mig själv att hitta balans varje dag och varje vecka för att jag vet att jag ju måste hålla ihop dag efter dag. Det går inte att tömma batterierna och jag planerar noga, noga in tid för återhämtning varje dag. Kanske är det nu jag har insett hur mycket jag faktiskt har lärt mig under mina 2,5 år som sjukskriven för utmattning. Det blir så tydligt nu att jag har helt andra sätt att se på energi och jag handlar med min energi på ett helt annat sätt. Planerar och grejar och har mig för att orka. Ser ”energitopparna” som något jag måste skala bort och när de kommer så njuter jag inte av ruset utan lägger mig ner och väntar på att det ska gå över. För de där topparna alltså… dom gör mig utmattad. Nej jämn, fin, skön energi vill jag ha nu. Och försöker hitta det så bra jag kan. 

Mentalt har detta varit min absolut bästa period under hela sjukskrivningen. Jag känner mig så otroligt mycket gladare och starkare mentalt, och det finns en lycka som bubblar inom mig mer eller mindre varenda dag. Att ha något att prata om vid middagen som jag har gjort och upplevt under dagen är fantastiskt på ett sätt som jag hoppas att jag aldrig mer ska ta för givet. Varje dag jag får ha en vardag som fungerar är inget mindre än en välsignelse. Att vara frisk nog att ta sig till sitt jobb på morgonen är en gåva. Låt mig aldrig glömma det. 

Bilderna är mobilbilder från i lördags kväll när jag tog en kvällspromenad i kvarteret. Helt oredigerade. Den första är vyn direkt utanför vår port; chocken när man kliver utanför dörren och himlen visar upp sig som en vacker påfågel?! Den andra bilden är från bron på Lugnets Allé. Det brann den kvällen. Magiskt. 

Nu vill jag bara flagga för eventet nedan. Så. Jäkla. Bra. Bor ni i Stockholm eller har möjlighet att åka en sväng förbi, så kolla in Carols hemsida och läs mer. Jag var ju på ett av hennes endagsretreat i mars (här hittar ni det inlägget) och jag kan säga att det utlovas kvalitet! Rörd blir jag faktiskt. För att hon är så grym och för att hon lyfter upp ett ämne som jag ju, lixom många av er, känner med hela kroppen för. Det bränns och eldas och brinns och sprakar därinne. För att kroppen är så skakad av vad som hände. Och för att när man kliver längre och längre bort från den akuta utmattningen så inser man hur omtumlad man är. Vad tusan gör jag nu??! 

Inspirationskväll med Cecilia Duberg och Events by Carol

Vad är det som hänt med hjärnan och själen, när man inte längre orkar vara pigg och stark? Vad är det egentligen som saknas, när du verkar ha allt du behöver men upplever att det känns tomt? Hur gör man, om man vill förändra sitt liv till det bättre, men sitter fast i gamla mönster?

Syftet med den här kvällen är att skapa klarhet i hur du kan hitta livskraft och inre ro samt ta dig ur utmattande tillstånd. En kväll för dig som har funderingar och frågor kring utmattning och hur det påverkar hjärnan, kroppen, själen och livet, eller för dig som söker en rejäl dos höstinspiration och vill börja ta ett första steg i ny riktning.

Cecilia Duberg är psykolog och mental tränare, specialiserad i hälsopsykologi och prestation. I våras släppte hon sin uppskattade debutbok, LEJONAGENDAN, där hon på ett insiktsfullt och inspirerande sätt reder ut hur vi kan leda oss själva genom frustration och bygga inre styrka. Hur vi kan växa av motgångar istället för att bli överkörda av dem.

Carol Möllebo är grundare av Events by Carol och delar denna kväll också sin viktiga historia om vägen från näringslivet, genom utmattning och in i ett eget företagande starkt influerat av egna lärdomar, insikter och styrkor. Grunden till Events by Carol är en övertygelse om vad utrymme för reflektion, inspiration, omtanke och underbara matupplevelser kan ha för effekt på oss som människor.

När? 4 oktober 2017 kl 16-21

Plats: Bromma, Stockholm. 

Fullständig info på Events by Carols hemsida (finns ett detaljerat program om ni scrollar ned). Frågor och bokning: info@eventsbycarol.se.

Sista veckan var jag fått två frågor i kommentarsfältet som jag gärna skulle vilja svara på i ett inlägg eftersom båda frågorna är så intressanta, och jag tror att vi är många som behöver påminnas om att det inte finns en rätt väg till tillfrisknande i utmattning. Hela resan är så individuell och jagandet efter svaren gör en halvt utmattad på vägen i utmattningen. Ironiskt? Ja. Rimligt? Ja. Hur gärna vill man inte ha svaren? Jag svarar nedan efter mina förutsättningar och erfarenheter, men kom ihåg att dom riktiga svaren finns bara hos oss själva. Men ett litet erfarenhetsutbyte är aldrig fel, det gör oss alla mer rustade i vår resa. 

FRÅGA: Jag funderar på det här med vila. Vilan är något vi behöver dagligen. Men är inne i en sväng då jag är less på vilan. Känner att jag behöver lägga mig men ligger liksom inte ”bekvämt” utan det kan dra i gång lite stress. I början var vila att tvärsomna i sängen för mig. Idag kan vilan variera. Sitta å läsa i fåtöljen, spikmatta, stirra i taket eller bädda ner mig i sängen osv. Det jag funderade över är, hur ser din vila ut eller om det är någon annan som vill delge sitt sätt att vila? Min vila som behövs har oftare och oftare blivit en stressfaktor mer som ett måste fast att jag vet att jag behöver.

Vila. Ett så härligt ord som blivit något stundtals ångestladdat och beroendeframkallande. Hela utmattningen har på något sätt handlat om just vila känns det som. Stundtals har jag nästan varit besatt av kvalitativ vila eftersom jag annars inte fungerat överhuvudtaget. Mina första nio månader som utmattad bestod av enbart vila och sömn. Jag orkade absolut ingenting förutom det. Är man i den situationen så funderar man ju naturligtvis inte heller så mycket över om man behöver vila eller ej, den bara är där. Man somnar ätandes vid matbordet, på toaletten och i soffan till varenda film. Efter den ”akuta” (jag kallar i alla fall mina första nio månader av totalt sängläge för den akuta fasen) fasen så kom en tid då jag var mer på benen, starkare för varje dag, men jag behövde kopiösa mängder vila. Jag sov djupt 12 timmar per natt och vilade/sov ytterligare kanske 6-8 timmar per dag i sängen. Jag var så trött. Den dagliga tiden för vila minskades sedan efter hand och fram till ungefär årsskiftet i år (2 år som sjukskriven för utmattning) vilade jag 2-3 timmar per eftermiddag. Och då menar jag sov-vila. 

Efter årsskiftet har vilan skiftat om för min del. Jag har ibland behovet av att sova en timme på eftermiddagen. Ibland kanske jag istället kollar en serie eller läser en bok. Jag behöver alltså fortfarande stillheten men inte direkt sömn-vilan på samma sätt. Nu kommer säkert någon säga att det beror på att jag blir mer rastlös eftersom jag också gör mer saker på dagarna nuförtiden, och ja kanske är det sant. Däremot tänker jag att det är ganska normalt att inte behöva sova på eftermiddagen utan har man ett ”normalt” liv orkar man ju utan den sömnen. Så jag tillåter mig att skippa den. Men jag planerar alltid in några timmar efter lunch (ibland på förmiddagen istället) för oplanerad tid. Då har jag möjligheten att vila men kan också kolla serier, yoga, läsa eller rent av gå en promenad om energin finns. 

Så, jag tror att kroppen vet om den behöver sömnen eller bara lite aktivitetsfri tid. Ibland känner jag att jag är så uppe i varv att jag inte kan somna, och jag blir då stressad av att jag inte kan koppla av, men övar mig på att tänka ”fasen vad bra, det finns ju energi här inne”. Jag försöker helt enkelt vända på det mentalt. Den riktiga vilan kommer alltid förr eller senare, oftast när jag skalat ner på alla måsten och aktiviteter och tillåter kroppen att leda mig fullt ut. Men min vila är alltså helt annorlunda idag mot tidigare, ett naturligt steg i resan mot att faktiskt bli friskare.

FRÅGA: Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och svår depression sedan 7 månader. Jag tycker det är så fruktansvärt svårt att veta hur jag ska läka. Jag vilar mest och sover , lite mediyoga ibland om jag orkar. Motion säger alla ska vara så himla bra… men när hela kroppen fortfarande skriker efter vila och blir ansträngd efter minsta lilla ska man ändå tvinga sig ut på en 10-minuters sakta promenad? Jag är så förvirrad och vet inte om det hjälper hjärnan att läka om man pressar sig ut i naturen en liten stund…trots att man blir ännu tröttare efteråt och rasar ihop. Det kanske helt enkelt är för tidigt med promenader. Jag förstår att det är olika för alla såklart och man måste hitta sitt eget sätt och sin egen balans och vad man klarar av osv. Men det är så svårt och jag blir så uppgiven. 

Denna ständiga press på vad man ska göra och inte göra, den höll på att ta kol på mig i början. Jag lyssnade, precis som många andra, på många olika råd och rön kring hur man blir frisk från utmattning. Så hur blir man frisk? Genom att lära sig lyssna på sin egen kropp. Ja, så tråkigt och jobbigt svar. 

För min egen del så pushade min läkare på mig också och menade att tio minuters promenad är bra. Det läker. Ja, om en orkar ta på sig skorna då. Jag orkade verkligen inte det. Jag blev, precis som du, totalt utslagen av att ens gå till kylskåpet och kolla efter mat. Hur ska man då orka gå utanför dörren? 

Jag tror verkligen på att inte pusha för hårt i början. Det som ledde oss in i utmattning var att vi är så grymma på att pusha våra kroppar lååååångt utanför dess gränser. Vi känner inte av spärrar och har ingen koll på våra egna signalsystem. Därav tror jag det är bättre att, om kroppen inte orkar gå ut, låta den slippa. I alla fall i den första fasen. Här hemma har vi t.ex. en balkong med en soffa på så jag bäddade ner mig där ibland när det var sol ute, men täcke och allt, för att få lite solljus. Det var det närmaste jag kom promenad för mig egen del just då. När man orkar mer så kan man lägga på korta, korta promenader efter hand. Men ingen stress.

Receptet för att läka; lyssna på vad just din kropp behöver. Meditera och vila och försök känna i varje cell av din kropp vad den frågar efter. Och ge den det. Det är mitt absolut bästa råd. Vila och sömn läker, speciellt i början. Sen kanske natur, yoga, bra mat, musik, ett nytt jobb eller det gamla jobbet, familj och vänner, te, skratt, morgonpromenader… ja, vad som helst som din kropp frågar efter. 

All kärlek till dig – fråga mer än gärna om du undrar fler saker ❤ Vi är många som har varit precis där du är just nu! 

Ibland hamnar jag utanför min egen balans. Utanför mitt fokus. Kanske har jag jämfört mig för mycket med någon annan, lyssnat på någons annans åsikt som inte stämmer överens med mina egna värderingar, tillåtit mig att tänka att jag inte duger för att jag inte är på ett visst sätt. Inte lika utåtriktad eller energisk eller karriärsdriven eller intressant. Kanske har jag låtit mitt sinne vandra iväg så långt att livet inte duger perfekt som det är just nu. Men mest av allt tror jag att jag har mist förmågan att stå upp för mig själv, att säga ifrån och hålla fast vid mina åsikter och tankar och beteenden. Då hamnar jag här ute. Så jag måste börja jobba inåt igen. 

Några dagar i Piemonte alltså. Viner, vinrankor och gröna kullar så långt ögat kan nå. Calle fyllde 30 så resan var en överraskning för honom. Emma hade fixat så fint och såklart, med dom skådespelarskillsen, även kunnat hålla det hela totalt hemligt för Calle. Det blev en rätt rolig scen på Arlanda kan jag tala om. 

Vi har bott på en vingård som heter Villa La Madonna; litet och familjärt i ett helt fantastiskt landskap. Dagarna har väl mest bestått av sol och bad och såklart det viktigaste – mat. Kan man tänka på något annat i Italien? Pasta och olivolja och tomater och gott bröd… vad mer behövs i livet? 

Vi flög till Milano och hyrde en bil för att ta oss till gården. Det tog cirka två timmar att köra från flygplatsen vilket kändes rätt smidigt. Resten av gänget använde bilen för utflykt en dag också, då till Barolo och Alba. Jag behövde egentid och stannade kvar på hotellet den dagen. Ja ni vet ju hur det är, inte alltid de roligaste valen man gör men man måste ju som utmattad alltid tänka på den begränsade energiresurs man utgår ifrån. För mig innebär det att om jag ska orka äta femrätters till middag varje kväll så är det endast avkoppling på dagen som gäller. Inte så mycket att fundera över. 

En av dagarna hade Emma och Calle köpt en privatlektion i yoga till mig – lyckan! Jag fick använda klassen hur jag ville och valde yin med fokus på höfter. Det känns som om all känslomässig stress sätter sig i mitt rotchakra så det fick sig en rejäl omgång i form av höftöppnare. Underbart att få välja helt själv och ett program anpassat efter mig. Hur härligt är det att yoga är samma i hela världen så man alltid känner sig som hemma så fort man kliver in i en studio? Älskar. 

På vägen tillbaka till Milano igår så körde vi bort till Barbaresco. Gullig by och jag blev såklart tagen av den vackra arkitekturen. Värt ett besök om ni är i krokarna. Speciellt om ni gillar utsikt över vinodlingar tills man inte förstår om det är på riktigt eller i en film. Så mycket vinrankor och kullar. Och mat. Här finns god mat. Om man kollar öppettider dårå. Det gjorde inte vi. 

Så, till den stora frågan: går det att åka på semester med andra på det här sättet? Det gick så bra! Mitt bästa tips om ni ska resa med andra är att inte tveka på att köra ert eget race med vila och lagom aktivitet för just er situation. I alla fall våra fina vänner förstår precis när jag säger att jag inte orkar vissa saker, jag måste gå och lägga mig senast klockan 23 för efter det är jag ett vrak, jag är noga med att äta mycket för att fylla på energi vid rätt klockslag, jag kan inte köra runt halva Italien för att kolla på sevärdheter eller testa olika restauranger och jag kan definitivt inte dricka lika mycket vin som alla andra för då skulle min kropp behöva lägga 50 % av energin på att rena systemet och inte på att bygga sig starkare. Det är helt enkelt en resa med modifikation utifrån min egen situation som den ser ut just nu. 

Vi har haft helt fantastiska dagar med så mycket god mat, vin, sol, bad, skratt, picknick, planer, diskussioner, böcker i solstolar, litervis med vatten, hundraelva caprese och så mycket kärlek. Våra fina, fina vänner. Såna här helger minns man livet ut. I höst sker lite förändringar så jag njuter av att ha haft den här upplevelsen tillsammans alla fyra ❤️ Dom är bäst, dom där två alltså. Så jäkla fina. 

Inte så tätt med inlägg den här veckan. Jag har haft fullt upp med arbetsträning (är uppe i fyra dagar nu, tre timmar per dag), besök hos läkare och psykolog. Och så nu är vi i Piemonte med Emma och Calle. Jag ska såklart ladda upp lite bilder men jag har helt enkelt prioriterat vila alla stunder jag fått till och därav ligger alla bilderna kvar på kameran än så länge. Två ynka mobilbilder har jag i telefonen så de bjussar jag på. Den ena är Stoffe i poolen och den andra tog jag på terassen till vårt rum när jag yogade en kväll. Bra vackra, gröna vinodlingar precis överallt. 

Ville i alla fall önska er en trevlig helg och hoppas att ni tar hand om er ordentligt ❤️  

Idag har vi varit inne i stan för att kolla lite lägenheter. Vi funderar på att flytta. Ganska orimligt med tanke på utmattningen men ändå så känns det som en rolig förändring. Något positivt. Jag har redan haft några stressattacker på grund av detta, en mitt i natten och ett par idag i visningsstressen, men jag försöker hålla tillit till att det ska gå bra. 

Vi överger faktiskt att röra på oss ända in till Östermalm efter sex år i Hammarby Sjöstad. Nu får vi se om det blir så för efter den här dagen är jag nåååågot mer skeptisk till det snabba tempot. Jag är verkligen en Ferdinand in soul and spirit. Älskar lugn och ro. Så vi får väl se. Må bästa lägenhet vinna (och störst plånbok tydligen!). 

Alla bilder från Notar; objekt Riddargatan 36 

Idag är det fem år sedan du försvann mamma. Fem år av totalt mörker, ett famlande för att hitta meningen med alltihop, glädje i att se ljuset, starka känslor av hopp och lycka, eufori, utmattning, krampande smärta i bröstet och en sorg som jag inte hade en aning om hur fysisk den är innan jag själv fick uppleva den. För jag visste så lite då mamma. Så lite om hur smärtsamt ont det gör att förlora någon så nära. Någon man lutar sig mot och älskar sådär villkorslöst som man bara gör med dom som står precis bredvid.

Och jag visste så lite om hur mycket man behöver sin mamma genom livet. Alla dom stunderna jag kommit att skrika ditt namn rakt ut i luften för jag har varit så förbannad på att du inte varit här. Att du inte kunde stanna kvar. Men jag visste inte heller hur stor plats ens pappa kunde ta därefter. Hur han växte och växte och nu har tagit rollen för er båda och axlar den med sån stolthet och kärlek att jag spricker lite inombords av glädje varje gång jag ser honom. Han är så jävla fin mamma. Tack för att du valde honom åt oss. Han är den finaste och mest betydelsefulla och genuina och snälla och omtänksamma person jag vet. Han var det då. Och han är det nu mer än någonsin. Du ser honom eller hur?

Men allt är lite enklare nu mamma. Saker går väl framåt tror jag och jag jobbar lite igen. Fyller upp dagarna mer och mer och fler dagar är bra numera. Men jag tror du vet. Även om jag ibland drabbas av en ledsamhet över allt som blev så ser jag mer och mer mening i det. En stålbad har det varit. Raktigenom. Inte en enkel väg att vandra och så svårt att förklara för den som aldrig varit där. Men det har gjort att jag har förstått mer om mig själv och framförallt mer om vad som är själva grejen.

Så nu ska jag sticka iväg på ett yogapass. Hela dagen har mitt inre darrat och vibrerat av sorg. Minsta ord och allt svämmar över. Jag grät under morgonpromenaden. Under frukosten. När jag skulle lägga mascaran. När jag cyklade till jobbet. På toaletten. När pappa ringde och berättade om hur fin minnesplatsen var idag, mamma. Men jag gjorde allt ändå. Jag genomförde dagen och tänkte att det är såhär det är idag. Och nu känner jag hur du stirrar på mig däruppifrån och vill att jag ska öppna hjärtat mot himlen så att klossen lossnar. För det är då jag mår som bäst. Så nu gör jag det, mamma. Jag ska öppna hjärtat och dansa med musiken och flöda genom mina vibrationer. Jag gör det för mig och jag gör det med dig i mitt hjärta.

Mamma, största av allt är kärleken. Jag älskar dig så.