Det här med ångest alltså. Det kan ju vara bra snurrigt ibland. En bra grej som en av mina yogalärare, Luke Brache, har lärt mig är att säga hej tre gånger i huvudet. Alltså när man upplever att den där ångesten och rösten i huvudet som stegrar så kan det bli rejält surrigt om man då dessutom får för sig att alla tankar därinne är sanna. Verkliga. Realistiska. För det är dom inte. Då sa Luke, som berättade att han har samma problem, att han brukar säga hej inne i huvudet tre gånger. Då gör han klart för sig själv att rösten han hör som ältar runt saker därinne faktiskt inte är hans röst. Den är en fiktiv röst. Som en rumskamrat (ibland hyfsat otrevlig runskamrat dessutom).

Jag har gjort detta i några veckor nu och tycker faktiskt att det fungerar. Det tar ut fokuset från huvudet och mitt medvetande kan enklare placeras längre ner i kroppen. Väldigt skönt. Så fort jag förstår att det inte är min egen röst därinne så blir jag lugnare.

Och som Luke sa så om den där rösten i ditt huvud vore en fysisk person som du skulle hänga med en hel dag så skulle du inte stå ut. Det skulle vara den mest neurotiska och ältande människa du någonsin träffat. Hua! Rösten är inte på riktigt och vi behöver inte bemöda oss med att försöka lita på rösten heller. Eller i alla fall långt ifrån alltid. Den är ofta en så pass kraftig förenkling av våra hjärnbanor, och ärligt talat en riktig liten jävel som alltid bara tar genvägar förbi alla logiska och resonabla portar, och är därmed inte en pålitlig källa. Det är bättre att ignorera surret och istället ge oss själva tid att tänka igenom saker klarare.

Vi är inte våra känslor och vårt sinne.

Processed with VSCO with s2 preset

Och just det! Jag har bakat ett pepparkakshus. Eller ja alltså en färdig grund men jag satte ihop det och dekorerade det färgglatt och fint. Nu står det och doftar gott och gör mig glad här hemma. Vi får väl se hur länge det får stå kvar. Några av takpannorna försvann ner i magen redan igår…