Idag är det fem år sedan du försvann mamma. Fem år av totalt mörker, ett famlande för att hitta meningen med alltihop, glädje i att se ljuset, starka känslor av hopp och lycka, eufori, utmattning, krampande smärta i bröstet och en sorg som jag inte hade en aning om hur fysisk den är innan jag själv fick uppleva den. För jag visste så lite då mamma. Så lite om hur smärtsamt ont det gör att förlora någon så nära. Någon man lutar sig mot och älskar sådär villkorslöst som man bara gör med dom som står precis bredvid.

Och jag visste så lite om hur mycket man behöver sin mamma genom livet. Alla dom stunderna jag kommit att skrika ditt namn rakt ut i luften för jag har varit så förbannad på att du inte varit här. Att du inte kunde stanna kvar. Men jag visste inte heller hur stor plats ens pappa kunde ta därefter. Hur han växte och växte och nu har tagit rollen för er båda och axlar den med sån stolthet och kärlek att jag spricker lite inombords av glädje varje gång jag ser honom. Han är så jävla fin mamma. Tack för att du valde honom åt oss. Han är den finaste och mest betydelsefulla och genuina och snälla och omtänksamma person jag vet. Han var det då. Och han är det nu mer än någonsin. Du ser honom eller hur?

Men allt är lite enklare nu mamma. Saker går väl framåt tror jag och jag jobbar lite igen. Fyller upp dagarna mer och mer och fler dagar är bra numera. Men jag tror du vet. Även om jag ibland drabbas av en ledsamhet över allt som blev så ser jag mer och mer mening i det. En stålbad har det varit. Raktigenom. Inte en enkel väg att vandra och så svårt att förklara för den som aldrig varit där. Men det har gjort att jag har förstått mer om mig själv och framförallt mer om vad som är själva grejen.

Så nu ska jag sticka iväg på ett yogapass. Hela dagen har mitt inre darrat och vibrerat av sorg. Minsta ord och allt svämmar över. Jag grät under morgonpromenaden. Under frukosten. När jag skulle lägga mascaran. När jag cyklade till jobbet. På toaletten. När pappa ringde och berättade om hur fin minnesplatsen var idag, mamma. Men jag gjorde allt ändå. Jag genomförde dagen och tänkte att det är såhär det är idag. Och nu känner jag hur du stirrar på mig däruppifrån och vill att jag ska öppna hjärtat mot himlen så att klossen lossnar. För det är då jag mår som bäst. Så nu gör jag det, mamma. Jag ska öppna hjärtat och dansa med musiken och flöda genom mina vibrationer. Jag gör det för mig och jag gör det med dig i mitt hjärta.

Mamma, största av allt är kärleken. Jag älskar dig så.