Bestämde mig för att göra en utflykt med mig själv idag så jag cyklade helt utan mål ut mot Nacka. Tillslut hamnade jag i Saltsjö Duvnäs och hamnade nästan i eufori pga alla vackra hus! Dessutom hittade jag ett supermysigt Eco-fik som heter Koloni (samma som på Biblioteksgatan) och åt lunch på deras vackra innergård. Nu känner jag för att köpa hus om man säger så… *klirririrririirir* *ljudet av pengar som lämnar bankkontot* *och stressen som sedan stoppar upp hela maskineriet*
Alltså det knäppaste med mig och min utmattningsdepression (som numera ju är ett utmattningssyndrom för depressionen har läkt) är att jag trots diverse olika åkommor och hinder blir ganska rastlös. Alltså inte på ett dåligt sätt, som att sysselsätta sig för att fly från något, utan mer att jag ändå har mycket lust att göra massor av grejer. Huvudet är fullt av idéer och saker jag tänker att jag skulle vilja göra och även om det bara är ca 20 % av dem som blir gjorda pga extrem trötthet så finns de ändå där. Min läkare kallar det för kreativitet och kanske är det just vad det är, jag vet inte. Han menar att kreativitet inte går att stänga av (den sitter tydligen i främre delen av hjärnan vilket faktiskt nästan känns) och det är när kreativiteten går i 100 knyck som jag upplever det som rastlöshet eller orimlig energi. Känner ni igen er?
Just nu har jag ju ont i huvudet av hjärntröttheten så då blir det till att försöka hålla sig undan alla skärmar, och annat som gör att hjärntröttheten triggas, så på schemat står grejer som ofta är baserade på att vara ute i naturen, vila, yoga, fixa saker hemma… Idag tänkte jag ta en cykeltur bortåt Nacka om jag orkar, kanske med en termos med kaffe i cykelkorgen. Och jag måste orka duscha också. Det är faktiskt en halvdagsuppgift för en utbränd person. Även om det låter knäppt. Men jag är fortfarande glad att jag orkar duscha helt själv och kanske till och med ta en promenad – på samma dag!
Just nu är jag lite tyst. För jag har ju huvudvärk och hjärntrötthet och då måste man ha tyst runt sig. Så jag intalar mig det som läkaren säger till mig varenda gång jag är där och klagar över min trötta hjärna: Det tar tid! Hjärnan är som ett vinteräpple och vad du än gör kan du inte påskynda läkningen. Äpplet blir klart en viss vecka när… det är klart. Inte mer med det. Jahapp…
Den är här igen. Hjärntröttheten. Jag har ingen aning om vad det beror på faktiskt. Kanske är det en överansträngning som hänger kvar från förra veckan, kanske är det medicinen jag inte tål (igen), kanske bara ett naturligt förlopp… Jag vet inte. Men hjärnan känns svullen och det trycker i huvudet. Dessutom gör det så ont om jag inte ser till att hålla mig undan sånt som förvärrar hjärntröttheten. Så det försöker jag göra. För att i alla fall undvika den värsta smärtan. Ipren eller Alvedon hjälper lixom inte vid hjärntrötthet, inte heller de starka smärtstillande jag fick av läkaren. Hjärntrötthet är en obehaglig känsla som är svår att beskriva, men jag kan nog likna den vid ett tryck inuti huvudet. Som om hjärnan är överhettad. Obehagligt.
I alla fall. Detta blir ett kort hej eftersom jag försöker undvika alla typer av skärmar. Igår höststädade jag balkongen lite genom att plocka bort en hel del växer som hör sommaren till, cyklade och köpte nya höstblommor och även planterade dessa. En hel massa att göra på samma dag för mig. Men härligt var det och fint blev det. Glad att jag orkade!
Och så fotade jag de fina grejerna Emma kom med till mig häromdagen: hemgjord blåbärssylt på egenplockade blåbär och en flaska med hemgjord hälsoshot gjord på citron, ingefära och honung. För fixig alltså, den där tjejen ❤
De senaste dagarna har jag vilat. Förra veckans överansträngning satte sina spår och det enda receptet är sömn, meditation och vila så det är väl lika bra att göra som man ska? Dessutom har jag träffat en barndomskompis från Trosa som jag inte träffat på 15 (!) år. Vi tog en promenad här i Hammarby Sjöstad och pratade om allt som hänt och inte hänt och jag ler fortfarande åt att hennes skratt är precis nu som då: rättfram och äkta. Sånt gör mig glad på riktigt. Jag har rensat avloppet jätterent i badrummet men glömde visst att skruva tillbaka rören så när Stoffe kom hem och spolade i kranen sprutade vattnet över hela badrummet och det blev kaos. Hoppsan *tralallallaaaa* *hjärntrött* Emma och Calle kom över spontant igår kväll och vi hade årets mest oförglömliga sommarkväll här hemma. Det var god mat på balkongen, ljusslingor som lyste upp augustikvällen, höstvindar i luften, champagne och öl och vin och ingefärsshots i en salig blandning, dubbeldörrar öppna överallt och ljus tända. Och musik. Och vi pratade om resor vi vill göra ihop, om minnen, om välgörenhetsgalan som kommer snart, om hur vi har varandra och hur framtiden kanske kommer se ut. Och skrattade åt alla skånska missförstånd från han som jag bor med. Det blir alltid lika tokigt. Och jag fick den mest kryptiska kommentaren av min lillasyster på det här inlägget så jag blev helt till mig och grinade av lycka för vad jag tror att det betyder och kunde inte sova en blund på hela natten. För jag var så glad. Jag ville hoppa upp ut sängen och springa en mil direkt, göra världens yogapass, dansa vilt och skratta högt. Och det är ju inte så vanligt direkt. För en utbränd menar jag. Höstvindarna har kommit till Stockholm. Och jag njuter. Jag tror faktiskt jag njuter lika mycket av kylan som andra njuter av solen på våren och sommaren. För jag älskar hösten. Men det påminner mig också om att träden snart skiftar till brinnande rött och det väcker kroppen till liv med samma skärande smärta jag kände den där tidiga hösten, 2012. Då när mamma gick bort. Det var såna här dagar då. Men den röda smärtan är nu borta och inom mig bor ett grönt lugn och en glittrande gul glädje. Och så har jag haft tre lediga dagar med Stoffe och vi har som alltid vilat, läst, promenerat, kollat på serier, fuldansat i vardagsrummet och pratat så mycket när vi ska sova att vi inte kunnat sova. Blivit för uppspelta. Och sen fnittrat halva natten.
Plötsligt blev jag lite nojjig över att publicera detta inlägget. Jag är ofta av typen ”säg inte dina mål högt så vet ingen att du har misslyckats” eller ”inte värt att jinxa”. Men så fick jag rätta till den där nedvärderande rösten i huvudet. Klart jag ska säga mina mål högt! Det är blottande och det är väldigt nervöst att lägga upp 100 saker jag vill uppnå; det definierar ju… mig.
Får man ens lägga upp såna ytliga saker när man är mitt i en utbrändhet? Ja, det tycker jag. Det är ett sätt för mig att blicka framåt. Se att det finns en framtid. Även om det enda jag egentligen önskar såklart är att leva ett friskt och hälsosamt och lyckligt liv. Men det blir ju lite futtigt att bara skriva det? Så, döm mig om ni vill. Här kommer i alla fall mina mål i #100målattnå
1. Vara närvarande
2. Alltid prioritera att må bra
3. Inte stressa! Få saker är värda att stressa över. Punkt.
4. Alltid vara trygg i mig själv och stå för det jag tycker samt stå upp för mig själv
5. Förlova mig med Stoffe
6. Gifta mig med Stoffe; i Italien med familj och vänner
7. Fortsätta ha en fantastisk relation med Stoffe där vi stöttar varandra, uppmuntrar varandra att utvecklas och skrattar och älskar varandra varenda dag
8. Få två fina, friska barn med Stoffe när vi båda känner att tiden är inne och vi kan ge all vår tid och kärlek till de små liven
9. Ha en stor lägenhet högst upp i ett hus i Hammarby Sjöstad med enorm terass och utsikt över hela Södermalm
10. Ha ett vackert hus vid vattnet i Nacka eller Bromma
11. Köpa en lägenhet i Stockholms innerstad som investering och som övernattningslägenhet om vi bor i hus
12. Jobba med något som är viktigt på riktigt
13. Jobba med skrivande
14. Jobba för att uppmärksamma ämnet utbrändhet i Sverige och hjälpa näringsliv, skolor, offentlig sektor och politik att förstå allvaret i att så många unga bränns ut idag
15. Fortsätta praktisera yoga och låta den utveckla mig vidare genom livet för att alltid vara den bästa versionen av mig själv
16. Fortsätta meditera för att det ger mig tystnad och kontroll över tankarna
17. Fortsätta nära min kreativitet i livet genom text, färg, form, yoga, musik
18. Resa till Island och bada i varma källor, rida och uppleva naturen
19. Göra en lång resa ihop med Stoffe och båda våra familjer
20. Resa till Sydafrika med Stoffe, Pappa, Anette, Bea och Victoria
21. Göra en resa ihop med Emma och Calle
22. Utbilda mig till yogalärare
23. Åka till Indien och praktisera yoga
24. Åka till Mexico och äta Taco från gatustånd
25. Starta ett retreatcenter med fokus kring unga i utmattning för att hjälpa andra i samma situation som mig; fokus på yoga och meditation. Ska gå att söka via landstinget.
26. Se mina barn få en fantastisk relation med min pappa och med Stoffes föräldrar
27. Berätta för mina barn om deras tokiga, roliga, vackra, festglada och alldeles fantastiska mormor
28. Fjällvandra
29. Åka luftballong
30. Ha en labradoodle
31. Fortsätta älska att umgås med mig själv
32. Fortsätta ha en sund inställning till min kropp – den är fantastisk
33. Fortsätta med vegetarisk kosthållning för jag mår så bra av det och för att vår planet mår bra av det
34. Äta massor av god mat så ofta jag kan och oavsett dag i veckan; ost, efterrätter, goda middagar. Allt. Älskar mat så detta måste få hålla i sig.
35. Ha balans i livet mellan jobb och fritid
36. Uppfostra våra barn till att stå upp för sig själva och för andra som behöver det. De ska våga säga ifrån till saker det tycker är fel.
37. Låta våra barn själva välja hur de vill leva sitt liv; med vilken partner, om de vill ha barn eller inte, vart de vill bo och leva och alla hur är deras egna val
38. Se våra barn omge sig med personer de älskar
39. Inte behöva jobba så mycket efter 55
40. Driva bolag ihop med Stoffe
41. Driva eget bolag. Kunna leva på mitt eget jobb!
42. Bada massor i livet; när tillfälle ges, i ur och skur, njuta av vattnet och friheten
43. Tillbringa mycket tid i naturen
44. Unna mig att känna mig fin varje dag, oavsett om det är lite rouge och läppstift i myskläder, rent hår som doftar gott, en god parfym, en lyxig hemmatröja i cashmere eller en hel snygg outfit
45. Äga en Rolexklocka (helst få den av min man som kärleksgåva, hint hint!)
46. Fortsätta ta hand om min hud och mitt hår och fortsätta investera i bra produkter som faktiskt kommer göra skillnad när jag blir äldre
47. Aldrig färga mitt hår för mörkt eller för ljust, hålla det så nära naturligt som möjligt
48. Spendera tid med mina vänner och skapa minnen tillsammans
49. Alltid tillåta alla känslor att vara lika viktiga; glädje, sorg, ledsamhet, ilska, frustration, lycka
50. Skriva en bok
51. Skriva en artikel som publiceras
52. Bo en helg på ett chict Boutique Hotel med Stoffe i Paris
53. Rida kamel i öknen igen
54. Leva med ett öppet hjärta
55. Läsa massor av böcker. Inom allt; skönlitteratur, facklitteratur, deckare. Aldrig sluta läsa och fantisera och lära mig nya saker genom litteratur.
56. Se många bra serier
57. Besöka Berlin och fota alla fantastiska byggnader och graffiti
58. Laga massor av mat
59. Lära mig mer om rawfood och laga det hemma. Måste köpa en Vitamix så ska det gå bra.
60. Vara en kärleksfull och cool mamma till våra barn
61. Bo utomlands någon gång i livet
62. Åka till Skottland och se den fantastiska naturen
63. Vårda en växt så väl att den blir en del av vår familj i minst 15 år
64. Hitta en ny signaturdoft eftersom min Max Mara Le Parfum har slutat tillverkas
65. Sommarprata om något som är viktigt och som jag kan belysa på ett bra sätt
66. Ha ett jobb som jag verkligen älskar
67. Träna på det sätt som passar mig; ute i naturen och med kroppen som redskap i yoga, simning, promenader och löpning
68. Lära mig göra fina uppsättningar med flätor
69. Bli ännu bättre på SUP yoga
70. Vara jourhem åt hundar som vanvårdats och ska omplaceras
71. Ta över vårdnaden av en vanvårdad hund och ge den all min kärlek
72. Åka till Aruba och yoga, sola, bada, simma och cykla i bergen
73. Semestra i Montenegro
74. Volontärjobba på ett hittehundcenter
75. Inte anpassa mig så förbannat mycket
76. Alltid vara duktig på att ge komplimanger
77. Läsa en till universitetsutbildning eller forska vidare inom min masterinrikting
78. Tala flytande franska
79. Sätta tydliga gränser
80. Åka skidor i franska alperna
81. Alltid lyfta människor i min omgivning både privat och i jobbet
82. Alltid ha bra träningsskor för att undvika skador
83. Aldrig vara rädd för att misslyckas
84. Ta dykcertifikat
85. Åka på valsafari
86. Se pingviner på Antarktis
87. Betala för våra barn under deras utbildningstid så de slipper studielån
88. Ge våra barn varsin kontantinsats till deras första lägenhet så de kommer in på bostadsmarknaden
89. Gå en fotokurs
90. Lära mig mer om bildredigering
91. Aldrig skämmas för att jag gick in i väggen
92. Lära mig mer om rymden
93. Umgås mycket med min syster; hon ger mig så bra perspektiv i livet
94. Fortsätta min underbara relation med pappa, han står mig absolut närmast ❤️
95. Tapetsera ett helt rum själv
96. Göra något för mig själv varje dag, stort eller litet, och varje gång tänka att jag verkligen är värd det
97. Varje gång det finns Titamisu på menyn ska jag ta det; varje tiramisu är för mamma
98. Lära mig ännu mer om odling och växter, praktisera på en handelsträdgård
99. Lära mig vågsurfa
100. Våga vara lycklig
Hela eftermiddagen igår och den här förmiddagen har jag försökt skriva något här. Men varje gång suddat ut allt. Skrivit, suddat, skrivit, suddat, skrivit, suddat. Ett tag trodde jag inspirationen var slut, men sen insåg jag att jag försökte skriva något som inte kom inifrån. För det var egentligen en helt annan sak som låg och värkte i bröstet. Så här kommer istället sanningen för nu.
Om 11 dagar är det mammas årsdag. Då är det fyra år sedan hon gick bort. Och oavsett hur lite eller mycket jag försöker förtränga det just nu så är årsdagen alltid ett rent kroppsligt minne. Det kommer till mig i form av en oro och en gnagande känsla som jag aldrig kan sätta fingret på förrän jag minns: mammas årsdag. Det är därför.
De senaste dagarna har varit så. Jag har tänkt och förträngt och drömt och gråtit och haft ett leende på läpparna vid tanken på mamma. Sorgen ändras år för år och det blir så tydligt när jag ser tillbaka på året vi just gått igenom och jämför det med de andra åren. Sorgen efter mamma är nu mer som ett rum jag har inuti mig och som jag kan glänta på när jag orkar eller vill. Det kommer inte över mig lika panikartat längre, även om det händer det också. Sorgen har också skiftat från att vara en direkt sorg över att hon är borta till en saknad och en längtan; jag vill ha henne här. Jag har accepterat att hon inte längre finns, men jag kan inte acceptera att hon inte kommer finnas här mer. Det är skillnad.
Sorgen över att hon inte kommer att finnas vid min sida är uthärdlig, men inte mindre. När jag ser mammor sällskapa med sina vuxna döttrar på ett café hugger det till i bröstet på mig. När jag ser en äldre kvinna dra på en barnvagn blixtrar det i maggropen. När jag läser på sociala medier om döttrar som upplevt saker med sina mammor bränner tårarna innanför ögonlocken på mig. När vänner berättar om gårdagens middag med mamma eller om det där samtalet de hade förra veckan, så får jag en klump i halsen. För jag vet att det aldrig kommer att vara vi. Mamma kommer aldrig känna mig som vuxen och det gör fruktansvärt ont.
Det är så mycket jag vill visa henne. När jag gjorde listan med 100 mål att uppnå så ville jag ringa henne och läsa upp varenda punkt. Få hennes input och berätta om allt jag vill göra. När vi var i Kroatien grät jag hysteriskt för att jag inte kunde berätta för mamma om allt det fantastiska vi upplevde. När vi såg på en serie häromdagen och en begravningsceremoni visades hulkade jag och sjönk ihop till en pöl i Stoffes famn för hennes begravning kom över mig alldeles för tydligt. Och hon fick inte ens se sin begravning, tänkte jag då. Så orimlig tanke, men precis det tänkte jag.
Så i samband med mammas årsdag slås jag av så mycket saker. Sådant vi upplevt och sådant vi aldrig kommer få uppleva. Minnen från den där hemska dagen då hon gick bort, som tydliga bilder som min hjärna repeterar om och om igen, och blackouten som kom veckorna efteråt. Inte ett enda minne finns i den luckan. Så mycket jag vill visa mamma. Jag vill ha henne nära när jag blir gravid. Jag vill fråga henne om saker när våra små mirakel kommer till världen. Jag vill att hon ska ringa och fråga hur det är med knatte, fnatte och tjatte och jag ska säga att allt är bra och de ska skrika i bakgrunden att de vill prata med mormor. Jag vill att hon ska hålla ett sånt där galet, roligt och pinsamt tal på mitt bröllop. Jag vill att hon ska dansa på bordet på bröllopsfesten. Jag vill att hon ska ringa mig och berätta om något av hennes alltid galna upptåg. Jag vill hålla hennes hand när jag känner mig ynklig och svag. Jag vill ringa henne och be henne säga att allt kommer bli bra när jag själv inte kan hitta ett enda tecken på att det kommer bli det. Jag vill krama henne och dofta på henne och ligga med huvudet i hennes knä så hon kan pilla i mitt hår. Jag vill ha min mamma här. Så enkelt är det. Och alla ni som har det, snälla krama henne lite extra nästa gång. För det minnet av hennes kramar kommer vara ett av dina starkaste när hon inte längre finns.
Det är ett bra tecken att jag återhämtar mig snabbare nu än för några månader sedan. Det är nästan det bästa framgångstecknet faktiskt. Dippar och svackor kommer jag troligtvis ha under lång tid framöver, alltid i samband med överansträngning och press. Men ju snabbare jag kan återhämta mig efter en dipp desto bättre är det.
För ett år sedan hade jag en återhämtningsperiod på 5-6 veckor efter en överansträngning. En dag med för mycket press och jag låg sängliggandes i 5-6 veckor. Sakta, sakta har den tiden kortats ned och i julas var den runt tre veckor minns jag. Nu är det kanske max en vecka eller ännu mindre.
Detta skriver jag till mig själv. Som påminnelse för att det faktiskt ändå går framåt. Även om mina dippar duggar tätt ibland så har min kropp byggt upp förmågan att hämta upp sig igen. Det är så stort! Blir så glad av den tanken. För det är ju jag som har gjort det. Byggt upp den. Jag har närt, vilat, skyddat och vårdat min kropp med näbb och klor i 20 månader. Inget har fått komma emellan oss och jag har i alla stunder prioriterat min läkning framför allt annat. Klapp på axeln!
Det ska jag låta sjunka in idag. Fundera över. Vara nöjd och stolt över. Det är lika bra för man vet aldrig när nästa utmaning ligger för fötterna…
Nä men detta gick ju inte så bra. Igår dippade det rejält. Redan natten till igår så vaknade jag med helt extrem ångest; hjärtat slog, kroppen domnade, svetten rann. Ångest har jag ju haft mycket av genom åren men det har jag nu kunnat jobba bort och styra bort själv väldigt bra. Därför var detta inte en så rolig upplevelse när jag inte ens klarade att andas mig igenom attacken. Men jag insåg att det var för att jag helt enkelt tagit på mig för mycket för många dagar i rad. Det fungerar inte. Läxan lärd.
När jag kom hem efter lunch kopplade kroppen mer helt. Då var det bara marsch in i sängen och sen låg jag där och stirrade upp i taket hela eftermiddagen och kvällen. Orkade knappt resa mig och hämta vatten. Inte en härlig påminnelse.
Så nu är det vila på schemat. Utanför fönstret börjar hösten komma och jag älskar det. Försöker njuta av det. Och jag ska lyssna igenom några av poddarna ni tipsade mig om; tack! Perfekt nu när det är sängläge och jag varken orkar läsa eller se på TV. Allt som flimrar framför ögonen är för mycket. Att lyssna är så mycket bättre.
Inte kul detta ju. Men såhär är det med utmattning. Den gör sig ständigt påmind när man försöker glömma den. Tackar för det. Inte en kär vän direkt. Men ingen idé att bli frustrerad; det gör mig absolut ingen tjänst alls.
De senaste dagarna verkar det som att det är fler än jag som är förvirrade därute. Över framtiden och sånt. Det är så lätt att hamna i en nedvärderande ton mot sig själv och framförallt är det lätt att missta framtiden för att bara handla om jobb. Jobbet är ju bara en del av livet. Så igår när jag såg på Isabella Löwengrips blogg att hon uppmanar sina läsare att skriva ner 100 mål de vill uppnå i livet så tänkte jag: ja! Det ska jag göra. Det blir en perfekt kick-start för att få igång kreativiteten och för att se att det sannolikt är väldigt få mål som handlar om jobbet. Och för att få mer svart på vitt åt vilket håll jag vill gå; då kanske steg ett klarnar för mig.
De närmaste dagarna ska jag jobba på min lista som jag ska publicera här inne när den är klar. Inte det enklaste ju; 100 mål är mycket! Men banne mig inte för mycket om man har ett helt liv på sig att uppnå dem 🙂
Nu: fixa det trassliga håret som slitits rejält av sol och salta bad i sommar. Ska bara ta mig in till Norra Bantorget… Hua!
alldamnstories 