Funderingar en måndag

Vilken aktivitet det blev efter förra inlägget. Det verkar som att många känner igen sig och framförallt så har vi många liknande upplevelser men också väldigt skilda upplevelser. Det både går ihop och isär. För min egen del så har jag ju fått fantastisk vård genom min läkare, jag kan berätta mer om det men jag har verkligen inget att klaga på hos vården. Det är snarare det som inte finns inom vården som jag vill klaga på. Att saker som går utöver vård är dyra och gör att alla inte har möjlighet – för till slut var det alla dessa delar tillsammans som läkte mig (resan pågår dock fortfarande). Tänk om alla inte får samma möjlighet?

Men jag ska hålla mig kortfattad idag, för nu ska middag fixas, och bara säga att jag funderar på vad som är rätt väg att gå. För mig skulle det viktigaste vara att vi alla på något sätt kan dela med oss av våra olika vägar till läkning så att andra kan få möjlighet att ta del av det och få inspiration och kunskap att läka med både vård och egenbehandling. Och för att det inte ska kosta skjortan så behövs någon typ av uppsamling av den informationen som blir lättillgänglig. Så ja, jag funderar. Hur man skulle kunna göra. Skulle ni vilja dela med er? Jag vet ju hur tufft det skulle vara för många av er är mitt i den akuta fasen av utmattning, och där finns inga reserver att ta av. Men ni som har lite mer ork och som kan titta tillbaka och se vilka faktorer det var som tog er framåt, skulle ni vilja dela med er om jag kommer upp med ett forum?

To be continued helt enkelt. Först middag!

Annonser

Är vården otillräcklig?

Tack för att ni gör den här bloggen levande. Utan er är den ingenting ❤️

Hur många är vi egentligen som upplever att den traditionella vården är otillräcklig vid utmattningssyndrom och utmattningsdepression? Jag vet ju mina erfarenheter men hör att många av er känner samma sak; att läkande av utmattning är en kombination av traditionell västerländsk vård och påfyllning av energier och balans genom annan typ av vård och egenbehandling. Tyvärr verkar det finnas för lite kunskap och dessutom, för många, blir alternativmedicin för dyrt (en blir inte rik av att vara utmattad, det ska man veta…). Vad tänker ni kring detta? Funderar för fullt på vad jag och vi kan göra för att lyfta våra erfarenheter. Till syvende och sist är det vi som är facit för det är vi som har gått igenom detta. Vi är framtidens kunskap samlad. Vad kan vi göra?

Bilder som jag tog på Liljevalchs vårsalong 2018. Blev träffad rakt i hjärtat.

En helg i februari

I helgen fick både jag och Stoffe ladda upp batterierna. Han efter en lång vecka på resande fot mellan olika länder, kontor, flygplatser, mötesrum. Jag efter en tuff vecka mentalt med jobberbjudande, tack men nej tack, nya möten, intervjuer, jobbsökning. Allt det ledde för mig upp till att huden runt bålen började brännas (som den gör för mig när jag är överansträngd, känns som att ha bältros runt hela bålen) (och ja, jag har haft bältros två gånger så jag vet hur det känns), kroppen kändes extremt sliten och trött. Det mentala tär helt enkelt på energin. Eller ja, det handlar ju också om att det tillslut kommer in extremt lite energi och att det går ut så väldigt mycket mer. Så en balanserande helg behövdes.

Vi firade alla hjärtans dag lite i efterhand genom att ta båten in till Östermalm och promenera runt och kika på gator vi gillar (flytten ligger och balanserar och jag manifesterar verkligen att orka flytta i år), lägen, hus och drömhus. Vi lunchade på Proviant och fikade en nostalgi-fika på Saturnus. Där hängde vi en del för sex år sedan när vi flyttade upp hit från Skåne, då var allt så nytt och spännande. Nu kanske kanelbullarna inte var exakt lika goda som vi mindes, och stället var rätt rörigt, men vi hade en mysig stund och kände oss som 25 igen. Oförstörda av sorg och utmattning. Ännu ej nådda av sårbarheten i att läka. Bara en sån sak. Och sen tog vi en taxi hem för ni minns väl den enkla vägen? Att göra det enkelt för sig. Den regeln hänger fortfarande kvar för mig.

Och sen har vi vilat, kollat ikapp avsnitt av Bron som vi missat, kikat på Husdrömmar på SVT och längtat ihjäl oss efter hus men förfärat oss över jobbet i renoveringar, ätit frallor, promenerat, druckit te och mest bara njutit av varandra. Stoffe spontanbokade en resa till Ajman i lördags men jag stannar hemma den här gången. Har mycket möten och grejer som händer i veckan som kommer och vill inte omboka allt det. Så blir det ibland.

Men annars är allt bra tror jag. Försöker att tänka positivt varje dag och inte låta allt som händer kring jobb, eller inte jobb, att definiera mig. Jag är så mycket mer än det. Det är vi alla. Även om samhällets strukturer ibland vill pusha en att tro något annat.

Att fokusera på tacksamheten hjälper faktiskt. Men det vet ni säkert redan ❤

Lite tankar en vardagskväll – jobbsökning efter sjukskrivning och känslovågorna

Glad alla hjärtans alla ni. Hoppas ni ser sarkasmen i mina ord… Stoffe är i Köpenhamn eller London eller nåt (han reser så mycket i jobbet så jag har sällan koll på vart han är, men vet att det nog var dessa två denna veckan) (*bra flickvän*) och min kväll såg ut såhär:

För så kan det ju också vara! Oavsett om man är gift, ihop, singel, inte ihop, poly, skild… ja så är det inget jäkla rosa skimmer över den här dagen. Inte varje år. Jag är ju rätt obrydd om sånt så jag äter gladeligen thai och kollar serie. Hoppas ni också gör det ni känner för idag ❤

Och i övrigt alltså. Livet. Så upp och ner. Har idag tackat nej till ett erbjudande om en tjänst för att magkänslan sa nej. Borde få stående ovationer för det typ. Men känner mig lite rädd för vem vet vad jag nu ska hitta på? Och samtidigt känner jag mig fri. För att jag vågade lita på magen och lyssna inåt och ta beslut efter det, och sånt gör att jag känner mig fri och modig och levande. Men just idag mest rädd, ledsen, ynklig, needy och ganska fri. Inte jättekul kombo men helt okej med tanke på sistnämnda.

Det är ju inte en dans på rosor det här med att hitta jobb efter en sjukskrivning. Många intervjuer blir det. Många nej. Många kanske. En del ja som jag får dålig känsla för och säger nej. En del glidningar när de vägrar betala ens en rimlig lön och jag blir sur över skamliga förslag. Och trött och sliten känner jag mig. Men ändå lite spänd på livet just nu. Allt är en enda röra och ändå känner jag mig nyfiken och hyfsat lugn, emellanåt i alla fall. Kanske kommer ett ja tillslut från både mig och dom.

Tänkte bara säga det egentligen i det här inlägget; att det inte är så enkelt. Men att det är helt okej ändå.

Söker jobb och drömmer stort

Fina ni. Total tystnad. För en gångs skull beror den inte på att jag mår dåligt eller känner mig trött (så trött på ordet trött, kommer nog aldrig mer kunna ha en normal relation till det ordet) utan på att jag har fullt upp i livet.

Jag slutade ju min arbetsträning i mitten av december och valde att gå vidare. Smart beslut för då kom energin tillbaka och jag kan tydligare se vad jag behöver framåt. Nu söker jag jobb på halvtid och går på intervjuer och mailar företag och sånt. Och mest av allt jobbar jag med att göra det på ett hållbart sätt för mig själv och framförallt att inte låta det definiera mig, för man kan bli rätt sänkt av själva jobbsökandet. Mycket energi ut och nästan ingen alls tillbaka vissa dagar. Mailkorgen ekar tom. Men sen plötsligt så hör flera företag av sig och energin kommer tillbaka. Men jag är lite mer kräsen nu, noga med att välja ett företag som kan hålla liknande värderingar som jag vad gäller balans mellan jobb och fritid. Och bäst av allt? Såna företag finns! Har träffat på flera stycken så känner mig ändå hoppfull och glad till mods. Så vi får se hur detta slutar men ingen stress, bättre att det blir rätt och att jag får en bra start in i den sista fasen i min utmattning; den som ska ta mig från sjukskriven till halvtidsjobb till förhoppningvis heltidsjobb. En viktig pusselbit för framtiden och för hållbarheten i min egen återgång. Men hit me om ni vet företag som är bra eller om ni hör någon som söker en halvtid marknadskoordinator eller liknande. Ni sitter på samma erfarenhet som jag så jag vet att ni har bra öga för goa arbetsgivare.

Och förutom jobb så känns det som att livet snurrar på. Jag har lättare nu att lyfta blicken och våga se framåt, våga drömma och våga planera. Ibland ilar det till i magen när jag tänker på våra planer och jag kan bli lite darrig av stresskänslor som väller över mig. Men stresskänsligheten är en svag länk och bara för att jag blir rädd så betyder inte det att känslan är sann. För nu gäller det samtidigt att våga drömma. Det är en av sakerna jag tror kommer putta mig framåt den sista biten. Att visualisera och drömma och vara pirrig av förväntan. För bakslagen kommer lixom ändå. Dom behöver jag inte tänka så mycket på. Dom kommer med jämna mellanrum i veckorna och jag kliver emellanåt rätt in i total trötthet som gör att benen viker sig, eller så slutar hjärnan att koppla så att jag knappt får fram orden. Men jag blir inte riktigt lika rädd längre, för nu har jag verktygen som kan ta mig ur det. Återhämtning. Våga ta bort stressorer. Våga säga nej. Går det inte så går det inte. Ingen big deal.

Häromdagen var jag ute på Lidingö på Göran Adléns nya föreläsning Framgångsbedägeriet – revolten mot prestationssamhället. Göran är ju trendspanare och han var även faktiskt rådgivare åt oss när jag och min kompis Sarah skrev vår masteruppsats om just trender för affärsmodeller inom retailbranchen, så lite extra kul att följa hans olika uppdrag nu. Och ja. Framgångsbedrägeriet. Behövs det sägas något mer? Vem är egentligen lycklig?

Och lite träning blir det också. Och en del tid på caféer med datorn. Eller en bok. Läste nyss Tid och blev helt tagen. Och nu läser jag Mod att vara sårbar av Brené Brown; ganska passande för mig just nu känner jag.

Och så lyssnar jag på musik. Och njuter av februariljuset som strålar in genom våra fönster och ger mig hopp och lust att ta en tur till Zetas med pappa och köpa vårblommor. Och att förodla årets grönsaker. Och jag struntar i att städa så ofta för att orken inte riktigt finns, så då blir det sex säsonger av Sex and the City istället. Bättre prioritering. Och framförallt känner jag mig väldigt pirrig. Antalet koltrastar jag sett senaste tiden har jag slutat räkna, jag förstod snabbt att det var ett tecken. Förändring är påväg. Och sen såg jag bävern två gånger uppe på land nedanför oss. En meter ifrån mig. Ett tecken. Våga bygga nytt. Nya projekt på gång. Pirret alltså. Många tårar och mycket frustration. Men värt. Ljuset är så mycket större nu när jag vågat möta mörkret inom mig.

The Invitation

It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the centre of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shrivelled and closed from fear of further pain.

I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it,
or fade it,
or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own; if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, be realistic, remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself. If you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul. If you can be faithless and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty even when it is not pretty every day. And if you can source your own life from its presence. I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand at the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, ‘Yes.’

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone and do what needs to be done to feed the children.

It doesn’t interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the centre of the fire with me and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you from the inside when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

Oriah Mountain Dreamer. The invitation.

Adrenalinet innan en krasch gör att man missar signalerna

God fortsättning på 2018! Nu skriver jag i ren och skär… upplysning! Detta eftersom Fröken Duktig kommenterade ett tidigare inlägg och gav mig svar på något jag har funderat över sedan jag gick in i väggen. Jag trodde att ett av mina sista stressignaler eller urspårningsbeteenden är att jag blir extrovert (är ju naturligt introvert i grunden). För i mitt huvud har jag satt samman sambandet att jag precis innan min stora krasch, cirka ett par veckor innan, samt inför alla mindre krascher under de senaste tre åren som utmattad, har haft tydliga extroverta drag som jag inte känner igen i mig själv. Plötsligt har jag tagit för mig betydligt med socialt än vad som är naturligt för mig, jag har hållit låda länge på kvällarna och jag har känt mig extremt energisk. Det låter ju såklart som väldigt härliga grejer alltihop men för mig är det konstigt eftersom jag inte är sån tjej som håller låda sent på kvällar i vanliga fall, jag är social men jag tar inte mest plats socialt i sammanhang, och jag har energi men inte en rusig energi där jag är stirrig utan mer en bestämd energi som gör att jag får saker gjorda; så alla dessa beteenden var ovana för mig och jag kände innerst inne att det inte riktigt var naturligt. Så jag har lixom funderat rätt mycket på detta.

Men så kom svaret! Läs Fröken Duktigs kommentar (och läs hennes blogg!) : ”Ja men ibland är det som att man inte fattar att det håller på att gå över styr. Kanske för att adrenalinet sätter in ett tag innan en krasch och då tror man att allt är bra och att man har energi och balans. Sen tar adrenalinet slut väldigt plötsligt och kraschen är ett faktum.”

Det var en pollett som föll ner här för mig, tack för den kommentaren. Det är alltså adrenalinet som gör att man spårar ur sista tiden och kör rakt in i kaklet. Det förklarar så mycket. Kanske behöver man inte heller anklaga sig själv så mycket för att inte kunna bromsa då heller, signalsubstanser är otroligt kraftfulla och att stå emot ruset är svårt.

Så även om det inte förändrar något så är det skönt att veta varför kroppen beter sig på vissa sätt. För mig hjälper det att se beteenden och signaler för att kunna bromsa in.