Gatsbyfest 

I helgen var vi på Vår Gård ute i Saltsjöbaden på 50-års fest. Temat var Gatsby och 160 personer införlivade verkligen känslan av 20-tal; det vimlade av fjädrar och hattar och glitter och fransar. Väldigt vackert. Att vi inte var hemma förrän fyra på morgonen är ett bra betyg. Och en person i familjen är gaaanska stolt att hon orkade hela kvällen. Hur häftigt ändå?! 

Dock, innan festen fick jag tänka på följande:

  • Vila exakt hela dagen, inte ens en promenad fick påfresta kroppen
  • Lugna aktiviteter dagarna innan, se till  att ha en liten buffert med energi i ryggsäcken 
  • Äta ordentligt med mat så att kroppen har en energireserv
  • Inte titta på tv eller lyssna på musik eller annat störande under dagen, utan låta huvudet vila ordentligt
  • Inte dricka för mycket kaffe eller sånt som gör mig stirrig, lugna drycker och mysiga kläder hela dagen
  • Yoga en kort stund hemma med fokus på att komma ner i kroppen och fördjupa andningen 

Allt är individuellt såklart, vad man gillar och vad man mår bra av, men för mig blev ovan punkter en plan för hur min energi skulle kunna räcka så jag kunde ha en rolig kväll helt enkelt. Och det fungerade! 

Den där pyttelilla pricken i himlen är en drönare som filmade och tog bilder på oss hela kvällen. Drönare är lite läskiga och coola samtidigt, nästan som en levande varelse i sitt beteende. Jag var på en föreläsning med Kairos Future för ett par år sen och de berättade om hur man i framtiden kommer använda drönare för leveranser av paket direkt till bostäder. Häftig och kanske en gnutta obehagligt beroende på hur nära de ska komma… 

Ledsen för dålig bildkvalitet. Lämnade kameran hemma så jag tog bilderna med min mobilkamera, och jag har råkat lägga min telefon i olivolja så kameralinsen är helt suddig. Men utsikten är vacker ändå. 

Annonser

Tecken från budbärare 

Imorse satt en uggla på vår balkong. En UGGLA. Den såg totalt bortkommen ut och vände och vred på huvudet för att försöka förstå om den borde flyga eller stanna, eller om det kanske fanns något ytterligare alternativ. Som den believer of universe man är så slog jag såklart upp (nåja knappade in på Google) vad ugglan kunde betyda. 

Gör bruk av din egen visdom, din gåva är att föra din egen visdom och tradition vidare. Här gäller det att föra visdom och tradition vidare genom t ex skrift, tal eller handlande.

Och kände att det jag och min psykolog var inne på tidigare i veckan, om att använda skriften som ett verktyg för läkning för både mig och andra, att det kanske ändå ligger något i det. 

Någon timme senare på min promenad ramlade en skogsmus nedför en slänt i skogen rakt framför mina fötter. Den verkade inte bry sig om mig något anmärkningsvärt utan bara rullade runt och fortsatte leta efter mat. Kollade lite på mig och skuffade vidare. Kollade, skuffade. Vad betyder musen då?

Du besitter all den styrka du behöver. Min gåva till dig är att känna dig tillräcklig i alla situationer. Här gäller det att hitta styrkan i dig själv genom att tro på dig själv och bekräfta dig själv. 

Även det exakt vad jag har gått igenom i veckan. Jobbat på min egen styrka, min förmåga att stå upp för mig själv och lita på att jag är tillräcklig precis som jag är. För det krävs en del påminnelse för sådant. Något så självklart som så enkelt glöms bort. 

Tack för att ni läser och kommenterar och för att ni finns med mig, och varandra, i det här. Jag trodde aldrig aldrig aldrig aldrig att något som är så genomträngande och intuitivt och avskalande och utvecklande kunde göra såhär ont. Men nu vet vi nog alla hur smärtsam utveckling kan vara. Att allt har ett pris och det gäller bara att bestämma sig för i vilken valuta man vill betala och hur dyrt det får vara. 

Försöker lita på känslan av trygghet 

Hoppas ni alla mår så bra ni kan må i stunden. Jag jobbar med mig själv på så många plan just nu och har hamnat helt ifrån bloggen och allt som har med telefoner och datorer att göra. Det får vara så en stund. 

Och samtidigt är det så mycket jag vill berätta för er om mitt besök hos en ayurvedisk läkare, om hur jag börjat gå i terapi och att jag varje gång står vid ytterdörren och tänker stanna hemma för jag tror inte jag behöver samtalet och sen väl på plats gråter hysteriskt över små bagateller, jag har en oro och ett lugn i kroppen som pulserar sida vid sida och jag vet ingenting om vad tusan jag ska göra med mitt liv men just nu orkar jag inte tänka. Och jag orkar inte dammsuga och tvätta för kroppen spinner iväg i en obehaglig energi så jag låter dammet samlas på golvet och funderar istället på när jag ska hinna leta upp nya bågar till nya glasögon för jag ser så suddigt hela tiden och så funderar jag på hur min kropp egentligen mår och jag tror kanske den mår okej men jag vågar bara känna efter nån gång per dag och så har jag extremt ont i huvudet av hjärntrötthet ibland men alltmer sällan och jag tror det är ett bra tecken. Men jag blir spänd som en fiolsträng av skrikande barn och lastbilar och bussar eller hundar som skäller inomhus. Och jag tror ni alla vet. Den här känslan av total förvirring. Och ändå ett lugn. För jag känner mig så älskad och jag försöker känna mig trygg varje dag för jag vet att jag är hållen. Och jag hoppas att varje människa kan få känna den känslan.

Uppdatering kring arbetsträningen 

Nu har jag arbetstränat under lite mer än tre månader. Det har varit en berg och dalbana rent fysiskt för mig med panikångesten som kom tillbaka och såklart en hel del oro för saker och ting. Men jag måste ändå säga att jag på så många sätt är mer stabil nu än vad jag var innan jag började arbetsträna. Det är precis som att jag tvingar mig själv att hitta balans varje dag och varje vecka för att jag vet att jag ju måste hålla ihop dag efter dag. Det går inte att tömma batterierna och jag planerar noga, noga in tid för återhämtning varje dag. Kanske är det nu jag har insett hur mycket jag faktiskt har lärt mig under mina 2,5 år som sjukskriven för utmattning. Det blir så tydligt nu att jag har helt andra sätt att se på energi och jag handlar med min energi på ett helt annat sätt. Planerar och grejar och har mig för att orka. Ser ”energitopparna” som något jag måste skala bort och när de kommer så njuter jag inte av ruset utan lägger mig ner och väntar på att det ska gå över. För de där topparna alltså… dom gör mig utmattad. Nej jämn, fin, skön energi vill jag ha nu. Och försöker hitta det så bra jag kan. 

Mentalt har detta varit min absolut bästa period under hela sjukskrivningen. Jag känner mig så otroligt mycket gladare och starkare mentalt, och det finns en lycka som bubblar inom mig mer eller mindre varenda dag. Att ha något att prata om vid middagen som jag har gjort och upplevt under dagen är fantastiskt på ett sätt som jag hoppas att jag aldrig mer ska ta för givet. Varje dag jag får ha en vardag som fungerar är inget mindre än en välsignelse. Att vara frisk nog att ta sig till sitt jobb på morgonen är en gåva. Låt mig aldrig glömma det. 

Bilderna är mobilbilder från i lördags kväll när jag tog en kvällspromenad i kvarteret. Helt oredigerade. Den första är vyn direkt utanför vår port; chocken när man kliver utanför dörren och himlen visar upp sig som en vacker påfågel?! Den andra bilden är från bron på Lugnets Allé. Det brann den kvällen. Magiskt. 

Duktig, fantastisk… och helt slut?

Nu vill jag bara flagga för eventet nedan. Så. Jäkla. Bra. Bor ni i Stockholm eller har möjlighet att åka en sväng förbi, så kolla in Carols hemsida och läs mer. Jag var ju på ett av hennes endagsretreat i mars (här hittar ni det inlägget) och jag kan säga att det utlovas kvalitet! Rörd blir jag faktiskt. För att hon är så grym och för att hon lyfter upp ett ämne som jag ju, lixom många av er, känner med hela kroppen för. Det bränns och eldas och brinns och sprakar därinne. För att kroppen är så skakad av vad som hände. Och för att när man kliver längre och längre bort från den akuta utmattningen så inser man hur omtumlad man är. Vad tusan gör jag nu??! 

Inspirationskväll med Cecilia Duberg och Events by Carol

Vad är det som hänt med hjärnan och själen, när man inte längre orkar vara pigg och stark? Vad är det egentligen som saknas, när du verkar ha allt du behöver men upplever att det känns tomt? Hur gör man, om man vill förändra sitt liv till det bättre, men sitter fast i gamla mönster?

Syftet med den här kvällen är att skapa klarhet i hur du kan hitta livskraft och inre ro samt ta dig ur utmattande tillstånd. En kväll för dig som har funderingar och frågor kring utmattning och hur det påverkar hjärnan, kroppen, själen och livet, eller för dig som söker en rejäl dos höstinspiration och vill börja ta ett första steg i ny riktning.

Cecilia Duberg är psykolog och mental tränare, specialiserad i hälsopsykologi och prestation. I våras släppte hon sin uppskattade debutbok, LEJONAGENDAN, där hon på ett insiktsfullt och inspirerande sätt reder ut hur vi kan leda oss själva genom frustration och bygga inre styrka. Hur vi kan växa av motgångar istället för att bli överkörda av dem.

Carol Möllebo är grundare av Events by Carol och delar denna kväll också sin viktiga historia om vägen från näringslivet, genom utmattning och in i ett eget företagande starkt influerat av egna lärdomar, insikter och styrkor. Grunden till Events by Carol är en övertygelse om vad utrymme för reflektion, inspiration, omtanke och underbara matupplevelser kan ha för effekt på oss som människor.

När? 4 oktober 2017 kl 16-21

Plats: Bromma, Stockholm. 

Fullständig info på Events by Carols hemsida (finns ett detaljerat program om ni scrollar ned). Frågor och bokning: info@eventsbycarol.se.

Svarar på frågor 

Sista veckan var jag fått två frågor i kommentarsfältet som jag gärna skulle vilja svara på i ett inlägg eftersom båda frågorna är så intressanta, och jag tror att vi är många som behöver påminnas om att det inte finns en rätt väg till tillfrisknande i utmattning. Hela resan är så individuell och jagandet efter svaren gör en halvt utmattad på vägen i utmattningen. Ironiskt? Ja. Rimligt? Ja. Hur gärna vill man inte ha svaren? Jag svarar nedan efter mina förutsättningar och erfarenheter, men kom ihåg att dom riktiga svaren finns bara hos oss själva. Men ett litet erfarenhetsutbyte är aldrig fel, det gör oss alla mer rustade i vår resa. 


FRÅGA: Jag funderar på det här med vila. Vilan är något vi behöver dagligen. Men är inne i en sväng då jag är less på vilan. Känner att jag behöver lägga mig men ligger liksom inte ”bekvämt” utan det kan dra i gång lite stress. I början var vila att tvärsomna i sängen för mig. Idag kan vilan variera. Sitta å läsa i fåtöljen, spikmatta, stirra i taket eller bädda ner mig i sängen osv. Det jag funderade över är, hur ser din vila ut eller om det är någon annan som vill delge sitt sätt att vila? Min vila som behövs har oftare och oftare blivit en stressfaktor mer som ett måste fast att jag vet att jag behöver.

Vila. Ett så härligt ord som blivit något stundtals ångestladdat och beroendeframkallande. Hela utmattningen har på något sätt handlat om just vila känns det som. Stundtals har jag nästan varit besatt av kvalitativ vila eftersom jag annars inte fungerat överhuvudtaget. Mina första nio månader som utmattad bestod av enbart vila och sömn. Jag orkade absolut ingenting förutom det. Är man i den situationen så funderar man ju naturligtvis inte heller så mycket över om man behöver vila eller ej, den bara är där. Man somnar ätandes vid matbordet, på toaletten och i soffan till varenda film. Efter den ”akuta” (jag kallar i alla fall mina första nio månader av totalt sängläge för den akuta fasen) fasen så kom en tid då jag var mer på benen, starkare för varje dag, men jag behövde kopiösa mängder vila. Jag sov djupt 12 timmar per natt och vilade/sov ytterligare kanske 6-8 timmar per dag i sängen. Jag var trött. Den dagliga tiden för vila minskades sedan efter hand och fram till ungefär årsskiftet i år (2 år som sjukskriven för utmattning) vilade jag 2-3 timmar per eftermiddag. Och då menar jag sov-vila. 

Efter årsskiftet har vilan skiftat om för min del. Jag har ibland behovet av att sova en timme på eftermiddagen. Ibland kanske jag istället kollar en serie eller läser en bok. Jag behöver alltså fortfarande stillheten men inte direkt sömn-vilan på samma sätt. Nu kommer säkert någon säga att det beror på att jag blir mer rastlös eftersom jag också gör mer saker på dagarna nuförtiden, och ja kanske är det sant. Däremot tänker jag att det är ganska normalt att inte behöva sova på eftermiddagen utan har man ett ”normalt” liv orkar man ju utan den sömnen. Så jag tillåter mig att skippa den. Men jag planerar alltid in några timmar efter lunch (ibland på förmiddagen istället) för oplanerad tid. Då har jag möjligheten att vila men kan också kolla serier, yoga, läsa eller rent av gå en promenad om energin finns. 

Så, jag tror att kroppen vet om den behöver sömnen eller bara lite aktivitetsfri tid. Ibland känner jag att jag är så uppe i varv att jag inte kan somna, och jag blir då stressad av att jag inte kan koppla av, men övar mig på att tänka ”fasen vad bra, det finns ju energi här inne”. Jag försöker helt enkelt vända på det mentalt. Den riktiga vilan kommer alltid förr eller senare, oftast när jag skalat ner på alla måsten och aktiviteter och tillåter kroppen att leda mig fullt ut. Men min vila är alltså helt annorlunda idag mot tidigare, ett naturligt steg i resan mot att faktiskt bli friskare.


FRÅGA: Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och svår depression sedan 7 månader. Jag tycker det är så fruktansvärt svårt att veta hur jag ska läka. Jag vilar mest och sover , lite mediyoga ibland om jag orkar. Motion säger alla ska vara så himla bra… men när hela kroppen fortfarande skriker efter vila och blir ansträngd efter minsta lilla ska man ändå tvinga sig ut på en 10-minuters sakta promenad? Jag är så förvirrad och vet inte om det hjälper hjärnan att läka om man pressar sig ut i naturen en liten stund…trots att man blir ännu tröttare efteråt och rasar ihop. Det kanske helt enkelt är för tidigt med promenader. Jag förstår att det är olika för alla såklart och man måste hitta sitt eget sätt och sin egen balans och vad man klarar av osv. Men det är så svårt och jag blir så uppgiven. 

Denna ständiga press på vad man ska göra och inte göra, den höll på att ta kol på mig i början. Jag lyssnade, precis som många andra, på många olika råd och rön kring hur man blir frisk från utmattning. Så hur blir man frisk? Genom att lära sig lyssna på sin egen kropp. Ja, så tråkigt och jobbigt svar. 

För min egen del så pushade min läkare på mig också och menade att tio minuters promenad är bra. Det läker. Ja, om en orkar ta på sig skorna då. Jag orkade verkligen inte det. Jag blev, precis som du, totalt utslagen av att ens gå till kylskåpet och kolla efter mat. Hur ska man då orka gå utanför dörren? 

Jag tror verkligen på att inte pusha för hårt i början. Det som ledde oss in i utmattning var att vi är så grymma på att pusha våra kroppar lååååångt utanför dess gränser. Vi känner inte av spärrar och har ingen koll på våra egna signalsystem. Därav tror jag det är bättre att, om kroppen inte orkar gå ut, låta den slippa. I alla fall i den första fasen. Här hemma har vi t.ex. en balkong med en soffa på så jag bäddade ner mig där ibland när det var sol ute, men täcke och allt, för att få lite solljus. Det var det närmaste jag kom promenad för mig egen del just då. När man orkar mer så kan man lägga på korta, korta promenader efter hand. Men ingen stress.

Receptet för att läka; lyssna på vad just din kropp behöver. Meditera och vila och försök känna i varje cell av din kropp vad den frågar efter. Och ge den det. Det är mitt absolut bästa råd. Vila och sömn läker, speciellt i början. Sen kanske natur, yoga, bra mat, musik, ett nytt jobb eller det gamla jobbet, familj och vänner, te, skratt, morgonpromenader… ja, vad som helst som din kropp frågar efter. 

All kärlek till dig – fråga mer än gärna om du undrar fler saker ❤ Vi är många som har varit precis där du är just nu! 

Utanför min egen balans

Ibland hamnar jag utanför min egen balans. Utanför mitt fokus. Kanske har jag jämfört mig för mycket med någon annan, lyssnat på någons annans åsikt som inte stämmer överens med mina egna värderingar, tillåtit mig att tänka att jag inte duger för att jag inte är på ett visst sätt. Inte lika utåtriktad eller energisk eller karriärsdriven eller intressant. Kanske har jag låtit mitt sinne vandra iväg så långt att livet inte duger perfekt som det är just nu. Men mest av allt tror jag att jag har mist förmågan att stå upp för mig själv, att säga ifrån och hålla fast vid mina åsikter och tankar och beteenden. Då hamnar jag här ute. Så jag måste börja jobba inåt igen.