God fortsättning på 2018! Nu skriver jag i ren och skär… upplysning! Detta eftersom Fröken Duktig kommenterade ett tidigare inlägg och gav mig svar på något jag har funderat över sedan jag gick in i väggen. Jag trodde att ett av mina sista stressignaler eller urspårningsbeteenden är att jag blir extrovert (är ju naturligt introvert i grunden). För i mitt huvud har jag satt samman sambandet att jag precis innan min stora krasch, cirka ett par veckor innan, samt inför alla mindre krascher under de senaste tre åren som utmattad, har haft tydliga extroverta drag som jag inte känner igen i mig själv. Plötsligt har jag tagit för mig betydligt med socialt än vad som är naturligt för mig, jag har hållit låda länge på kvällarna och jag har känt mig extremt energisk. Det låter ju såklart som väldigt härliga grejer alltihop men för mig är det konstigt eftersom jag inte är sån tjej som håller låda sent på kvällar i vanliga fall, jag är social men jag tar inte mest plats socialt i sammanhang, och jag har energi men inte en rusig energi där jag är stirrig utan mer en bestämd energi som gör att jag får saker gjorda; så alla dessa beteenden var ovana för mig och jag kände innerst inne att det inte riktigt var naturligt. Så jag har lixom funderat rätt mycket på detta.
Men så kom svaret! Läs Fröken Duktigs kommentar (och läs hennes blogg!) : ”Ja men ibland är det som att man inte fattar att det håller på att gå över styr. Kanske för att adrenalinet sätter in ett tag innan en krasch och då tror man att allt är bra och att man har energi och balans. Sen tar adrenalinet slut väldigt plötsligt och kraschen är ett faktum.”
Det var en pollett som föll ner här för mig, tack för den kommentaren. Det är alltså adrenalinet som gör att man spårar ur sista tiden och kör rakt in i kaklet. Det förklarar så mycket. Kanske behöver man inte heller anklaga sig själv så mycket för att inte kunna bromsa då heller, signalsubstanser är otroligt kraftfulla och att stå emot ruset är svårt.
Så även om det inte förändrar något så är det skönt att veta varför kroppen beter sig på vissa sätt. För mig hjälper det att se beteenden och signaler för att kunna bromsa in.
alldamnstories 
Jag tror du har väldigt rätt i dina tankar kring adrenalinpåslag i samband med utmattning.
Adrenalinet gör att man inte känner mattheten,värken eller andra symtom just i stunden.
Efteråt i kraschen blir det väldigt tydligt att adrenalinet på sätt och vis gör en lite blind.
Man uppfattar inte signalerna i stunden.
Jag tror man måste lära sig att avgränsa och inse sina begränsningar i nuet.
Det svåra är ju att utöka aktiviteter successivt i en utmattning för man känner inte riktigt sina gränser.
Det tar tid att hitta dem och de flyttar sig framåt och bakåt mest hela tiden.
Men det viktigaste av allt att inte skuldbelägga sig för de krascher man hamnar i.
Det här med utmattning är verkligen inte lätt.
Jag tror vi som blir sjuka just med viljans och adrenalitets hjälp kunnat pressa oss ändå in i kaklet.
Funderar ibland på om vi som blivit sjuka har tillgång till ett större adrenalinpåslag i stunden.
Ett adrenalinpåslag som gjorde att vi var överlevarna på savannen men har gjort oss mer känsliga och utsatta i dagens hetsiga tempo.
Jag tror att man hjälper sig själv med att försöka pausa ofta eller efter varje aktivitet
om man har möjlighet.
Det är i vila och stillhet man fullt ut kan uppfatta både kroppen och själens signaler.
Allt gott!
Var rädd om dig.
❤❤❤
Kram från
Annica
GillaGilla
Ja, så sant, vi ska inte skuldbelägga oss. Vi gör så gott vi kan. Every damm day 🤷♀️ Hoppas du mår bra! KRAM ❤️❤️❤️
GillaGilla
Tack för detta inlägg! Skönt med lite konkret förståelse för varför jag missar vissa signaler om och om igen. Jag är igång och har ibland svårt att ”komma ner” efter aktivering. Nedvarvningen tar lång tid och jag har varit väldigt irriterad på det. Men adrenalinet har nog ett finger med i spelet där… Tack för att du skriver!
GillaGilla
Samma här! Tack 💜💜💜
GillaGilla
Absolut rätt! Jag har länge observerat att innnan krasch ökar jag farten ofrivilligt. Det är adrenalinet som sätter in när orken sinar och så blir man som en disktrasa när det går ur kroppen. Fruktansvärt svårt att tvinga sig att vila och ta det lugnt när adrenalinet rusar runt i kroppen, men det är det enda som hjälper.
Kram Sofia
GillaGilla
Ja vilan alltså… trodde aldrig det kunde vara så svårt. Men klokare blir man 🤦♀️ KRAM 💜
GillaGilla
Adrenalinet är nog farligt för dem som har eller haft stressrelaterade problem precis som Frk Duktig säger man känner inte av utan lägger in den sista överväxeln och allt går utav helsike. Man tycker att man har värsta flytet och glömmer både äta, sova och leva sitt liv. Precis så var det för mig denna gången. Rakt in i kaklet ligger det verkligen något i. Kram Kamilla
GillaGilla
Puh ja… man lär sig lite varje dag 💜 KRAM
GillaGilla
💖
GillaGilla
❤️
GillaGilla