Kategori: Okategoriserade

Hjärntrötthet

När den värsta huvudvärken har lagt sig ska jag berätta om hjärntrötthet; vad det är och hur det påverkar vardagen. Idag orkar tyvärr inte huvudet sitta vid en skärm mer än ca fem minuter så det blir inget långt inlägg om det. Alla ni därute som lever med utmattningsdepression eller utmattningssyndrom vet vad jag menar. Huvudvärken from hell. Att inte kunna prata med människor, inte kunna gå in i matbutiken utan att tårarna rinner för huvudet gör så fruktansvärt ont av ljuset och alla intryck. Att inte kunna se på tv, läsa, vistas i dagsljus utan solglasögon, inte höra musik, ljud, prat och att inte ens kunna föna håret för det resulterar i en huvudvärk som gör att jag måste ligga i ett mörkt sovrum kanske ett helt dygn. Och då är ett dygn WAY BETTER än hur livet var för ett år sedan. Då var det VECKOR för att återhämta ett snedsteg. 

Så är livet hörreni. Upp och ner. Gräver inte ner mig för det utan gör det som faktiskt funkar just nu; som att fixa med lite plantor, odla nya avocados, ligga i famnen på S och känna hans hjärta dunka och pulsera in energi i min kropp. Vara lycklig och tacksam för allt som faktiskt ÄR bra. För det är så mycket. Jag är glad och lycklig och jag känner och det är ett så jävla stort steg. DET är viktigt. 

Helgen

Kroppar som arbetar för att skapa ett nytt kapitel. Rensa ut gammalt. Ta in nytt. Minnen som kommer upp till ytan. Håller hårt i dom. Släpper taget.

Sätter fötterna på mattor från min barndom. Nakna fötter som känner den stickiga, välbekanta ytan. Hittar föremål som minner om en svunnen tid. För alltid där. Men här nu. Känner mig hemma ändå. En välkommen känsla. Äntligen.
Hemma springer fötter på underlag som precis fryst till is. Varje steg krossar en yta och det känns som att krossa skare. Musik som fyller hela kroppen, topp till tå. Totalt närvarande. Andetag som blir tunga av ansträngning. Njuter. Älskar pulsen. Springer utan ansträngning och känner mig totalt fri. 
Lägger mig bredvid honom i sängen. Nakna kroppar som ligger tätt, tätt under det tjocka täcket. Bara håller om. Känner värmen och meningen pulsera. Somnar fast klockan är över middagstid. Vem bryr sig. Allt vi har är här och nu. Vaknar sent. Rullar fram mattorna. Sträcker ut kropparna. Andas. Hjärtan som dunkar i inversioner. Ben i luften. Sträcker, stärker. Doft av lavendel fyller hela kroppen och rummet. Närvaro. Allt vi har är här och nu. 
Vilken helg. För alltid ett minne. 

Perfekt eller bara människa?

Tänker så ofta på hur mycket jag jämförde mig med andra innan jag fick hjälp med min depression. Jag hade en förmåga att klassa allt hos mig själv som bättre eller sämre än andra och tyckte generellt att jag inte alls var lika bra som alla andra. När jag skriver detta nu så kommer tårarna för jag känner så mycket för den tjejen.

Idag har jag fått ordning på depressionen och min serotoninnivå är på normalnivå, vilket har hjälpt mig att omvärdera mig själv och mitt liv. Det låter så överdrivet, så klyschigt, men det är alltså sanningen. Idag älskar jag mitt liv. Jag älskar också mig själv och det går inte en dag utan att jag sätter händerna framför bröstet och bara känner kärleken till MIG SJÄLV dra genom kroppen som ett varmt ljus. 
Insikten var det min läkare som hjälpte mig med under många månader. Ingen har ett perfekt liv. Den som ger en bild av att ha ett perfekt liv och enbart är glad och tacksam har en annan diagnos (så skön kommentar från en läkare <3). Ingen har enbart positiva känslor i sitt liv. Så. Klart. Bestämt. 
Livet innehåller både ljusa och mörka sidor. Vi går alla dagligen igenom känslospektran från glädje och lycka till oro, ångest eller kanske sorg. Vi har det inom oss. Utan jobbiga och mörka känslor hade de ljusa inte haft en dimension; då hade vi inte vetat om vad glädje är och hur det känns. Och så är det för ALLA. 
Personer du möter som du tror har ett perfekt, enbart lyckligt, liv… Har alltså inte det. Så enkelt är det. Poff, illusionen bortblåst. Den personen har också sina orosmoment – även om det i dina ögon kan tyckas vara ”en liten grej att oroa sig över” så är oro, ångest, rädsla och sorg kopplat till ens eget liv och vad som utspelat sig där. Det kan man aldrig jämföra över gränser. Allt står i relation till saker som just DU har upplevt i ditt liv. 
När någon säger till mig (eller om jag säger till mig själv?!)  ”Åh, önskar jag levde den personens liv” så brukar jag skratta lite. Jag säger: men du vet ju inte om den har problem med läckande ändtarm/depression/ångest/sorg/klåda i fiffi/en man som alltid kissar på toalettringen/en dålig relation till sina föräldrar/en dålig relation till sina barn/ett olyckligt äktenskap? Vi vet inte så mycket om vad som händer bakom stängda dörrar. 
Så. Jag jämför mig numera väldigt sällan med andra. Och varje gång jag gör det så för jag snällt tillbaka tankarna till sin rätta plats. Här och nu. Jag är jag. Och varje dag, på alla sätt, är jag precis så perfekt som jag ska vara. Med allt ljus och mörker som finns inom mig. 

En njutningens helg

Helgen var ju en alla hjärtans-helg. Det är härligt när det faller sig så att man kan få fira kärlek en hel helg. För mig handlade det om att fira kärleken till Stoffe såklart men också till våra vänner. Vi gjorde inget på tu man hand, jag och Stoffe. Istället var vi på Mancini i lördags kväll med vänner och åt en helt magiskt god italiensk middag. Oj vad jag vill rekommendera den restaurangen om ni är i Stockholm! 

Vi började kvällen med ett glas italienskt mousserande, iskallt, supergott vin. Såklart i deras vinkällare. Där kan man även sitta och äta två stycken, härligt avskilt och en speciell upplevelse. Men vi var ju ett gäng så middagen blev uppe i restaurangen; god buffelmozzarella och tomat, ravioli på karljohansvamp och svart tryffel och såklart en tiramisu. Alltid tiramisu. Det var min mammas favorit och finns det på menyn då tar jag alltid en sån för henne. Det blir några stycken per år… 

Söndagen fortsatte i goda vänner-anda på Sturebadet. Vi åt en brunch som hade så otroligt goda vegetariska alternativ (!), gott kaffe och härliga pannkakor med grädde. Allt såklart i spa-anda i vita, mjuka, fluffiga morgonrockar och tofflor. Jag och Stoffe var trötta så medan de andra gjorde sin grej i pooler, jacuzzis och aroma-rum på låg vi i varsin solsäng och bra stirrade ut i total tystnad. Så typiskt oss. Vi är ganska lättroade och behöver egentligen inte mycket mer än att den andra finns i närheten så när vi kommer på något vi vill säga så hojtar vi, och annars kan vi sitta tysta och bara njuta. 
Vi hittade yogamattor den stora salen och övade lite huvudstående ihop som en kul grej. Och såklart sträckte ut kropparna lite på mattorna. Sen tog vi båten hem igen till vår stadsdel. 
En hel dag på spa och vi doppade inte ens tårna. Japp, helt sant. Men vi njöt. Vi njöt av varandra, av att ha tid tillsammans hela helgen, att ha våra vänner runt oss, att alla kunde göra vad de ville, att vi hade möjligheten att äta god mat och att vi alla är som vi är. Ingen prestige. Bara vänner. I en härlig, konstig, rolig och knäpp konstellation. Med massor av kärlek och respekt. 

Världens bästa terapi – låna en hund

När jag var liten hade vi två helt fantastiska Flatcoated Retrievers, Sissi och Scilla. Inte samtidigt då utan först Sissi (som fanns innan jag föddes) och efter att Sissi hade passerat så skaffade vi Scilla. Båda två knippen av den största och vackraste kärleken jag upplevt. Jag blir än idag tårögd av känslan när jag i vårt hus i Trosa gick ner för trappan på väg mot mitt rum och på vägen passerade Scillas hundsäng som altid stod nere i hallen, och hon lixom låg där och sov alldeles varm och doftade som bara en sovande hund gör. Då brukade jag lägga mig bredvid henne och borra ner ansiktet i hennes päls. Det gjorde mig till världens lyckligaste människa. Hon vaknade ofta till och knorrade lite eller slött slickade med sin trötta tunga för att visa att hon också tyckte det var mysigt.  
Scilla i sin hundkorg på plats i hallen i Trosa. 

Scillas långa tunga som räckte långt nog för att slicka i sig det mesta; inklusive allt på matbordet när ingen såg. Foto: Bea Karlsson 
Första gången jag kraschade, innan den stora kraschen nu när jag brakade in i väggen 2014, så hade jag ibland en hund som jag passade på dagar som passade mig. Det gav mig glädje att få gosa och busa med en hund och dessutom var det skönt att ha sällskap. Sedan rann den grejen ut i sanden i takt med att jag blev bättre och ersatte all min tid med att jobba massor. 
När jag nu kraschade in i väggen rejält så tog det ungefär 12 månader av total depression och tillslut kom jag fram till att en hund kanske skulle kunna vara bra. Eftersom det är ett väldigt stort beslut att själv skaffa en hund med allt vad det innebär, och dessutom jobbar jag ju inte ens så det är svårt att veta hur det skulle fungera i vardagen, så bestämde jag mig för att fråga i en facebookgrupp om någon ville ha hjälp med hundpassing. Under året hade jag ofta drömt om vilken hund jag skulle vilja ha och lixom svävat iväg i de tankarna för att få lite avlastning från alla tunga saker som snurrade i mitt huvud. Så jag hade hittat den perfekta hundrasen för oss – Labradoodle.  
Labradoodle är precis som det låter – en blandning mellan Labrador och Pudel (ibland med vissa andra raser i sig beroende på om det är en Australian Labradoodle eller en Origin, men det är mer för alla doodle-nördar därute och inte så relevant här). Den fäller inte, är sådär gosigt social som labbar är och klok som pudel. Och pälsen, my friends! Den är magiskt mjuk! 
Som sagt så valde jag att då posta i en facebookgrupp för att jag var så säker på att det var just en Labradoodle jag ville passa. Man kan absolut vara lite picky tycker jag när man ställer upp helt frivilligt och gratis; jag gjorde ju detta för min egen skull. Och jag fick många svar faktiskt – gruppen var ganska aktiv insåg jag snabbt. Det var en sötnos fångade mitt intresse speciellt: dels för att hon var så otroligt söt och dessutom för att hennes matte verkade så trevlig och vi hade dessutom, visade det sig, flera saker gemensamt. 
Så nu har jag en vovve hos mig de dagar jag vill. detta var lite av ett krav för mig – det var tvunget att vara på mina villkor och aldrig ett tvång. Jag är fortfarande sjukskriven, långt ifrån redo att ta på mig ansvar eller uppgifter och därför kan jag inte åta mig att passa en hund några fasta dagar i veckan. Det fungerar inte för mig. Den här lila söta donnan har ett hunddagis hon brukar vara på men när jag vill så säger jag bara till så kommer hon till mig på dagarna istället. Det är helt perfekt. Vi har så mysigt tillsammans; promenerar, gosar, busar, sover… Hon är den snällaste och mest tillgivna hunden. 

Faktiskt så ger det mig mycket energi och glädje att umgås med en hund. Jag tror att det nästan skulle kunna vara vilket djur som helst för jag älskar verkligen djur, men just en hund passar bra för jag känner mig säker på att jag är bra på att hantera en hund och för mig är det väldigt nära kopplat till den där barnsliga kärleken att umgås med hundar.

Jag skulle verkligen rekommendera att låna en hund om du känner dig redo i din utmattningsdepression för att ta ett steg vidare och kanske ska gå från hyfsat inaktiv till lite mer aktiv. Känner du dig ensam på dagarna (lätt att göra det för alla andra har fullt upp i sina liv i veckorna) är det ett perfekt sällskap.

Några saker man kan tänka på om man ska låna en hund när man är utbränd:

  • Se till att du inte tar på dig ett måste – det ska vara på dina villkor. Det är bättre att säga att man inte vill ha något betalt men att man heller inte kan ställa upp som en dagmatte skulle gjort, vissa veckor kanske du inte alls orkar med en hund och ibland kanske till och med två dagar per vecka? Toppen är då om hunden har ett dagis eller en annan lösning på dagarna så inte husse/matte är beroende av din hjälp. 
  • Välj en hundras som du tycker om. Återigen är detta på dina villkor så fundera på vilken typ av hund som passar dig, ditt liv, boende, humör och aktivitetsnivå. Jag ville ha en lugn hund och just en Labradoodle som jag ju fallit för. Lugn var ett måste för jag hade blivit stressad av en stissig hund inomhus när jag behöver vila. 
  • Istället för att lägga ut en annons på Blocket så kan jag verkligen rekommendera att posta i en Facebookgrupp för just den rasen du vill ha. Det finns också en grupp för hundtjänster på Facebook som är bra; där kan man svara på den/de raser man är intresserad av. Var noga med att beskriva vem du är, varför du gör detta och vilka dina villkor är. Självklart på ett vänligt sätt men det är viktigt att vara tydlig så förväntningarna hamnar på rätt nivå. 
  • Kolla att hunden är försäkrad. Viktigt om det händer något. Better safe than sorry. 
  • Enjoy – njut av att vara med din lånehund och se det som en del i din rehabilitering. Jag pratade med min läkare om det innan och han tyckte det var en bra idé. De ska ge dig energi, inte ta energi – så lägg det på en nivå som passar dig. Ta emot den villkorslösa kärlek du får av din hund och låt energin vibrera i din kropp. Det läker själen!

Lunch med en kollega och Handelsdagarna

Lunchade med Monica idag, min fina gamla kollega från konsultbolaget jag jobbade på när jag gick in i väggen. Hon är 65 och jag är 28, och vi möter varandra på ett så fint plan som vänner. Tänk att åldern spelar så liten roll för huruvida man klickar med människor eller inte. Hon är klok, erfaren, ödmjuk och har länge fungerat som ett bollplank för mig. Att hon jobbar som coach går lixom inte att missa – hon får mig alltid att komma fram till så kloka saker bara genom att ställa effektiva frågor. Smart det där.

Stoffe föreläser idag på Handelsdagarna idag om stil. Hans passion och levebröd. Tänk att kläder kan vara så intressant på detaljnivå… Han får aldrig nog av handsydda kavajer, mjuka axlar, rynkade skjortaxlar (??!)… Jag vet inte så mycket om ämnet egentligen mer än det han berättar för mig och av det jag får se i hans garderob som är maniskt välordnad med kostymer, kavajer, skjortor och slipsar. Som han nördar i konfektion nördar jag i yoga, fin balans i alla fall under taket här hemma!

Snapshot direkt från soffan. Ikväll blir det Strong Flow på Yogayama. Btw är inte det ett konstigt namn på ett yogapass? Yoga är ju yoga och eventuellt något typ (ex vinyasa, flow, hatha, yin etc) men strong är en rolig (knäpp?) benämning tycker jag! Jag kör yoga utefter min dagsform så vi får väl se hur strong den känns idag 🙂 

Dermalogica Ultracalming Serum Concentrate

Lite ytligheter såhär en torsdag, eller vad sägs? Jag har många, många år varit något av en skönhetsjunkie och då inte för att jag tycker det egentligen är särkilt viktigt med smink och sånt, utan för att jag har haft såna enorma problem med min hy så jag har mer eller mindre varit tvungen att lära mig massor om hur produkter fungerar ihop med min hy. Det har lett till att jag genom åren testat så mycket olika produkter; många mindre bra och många helt fantastiska. Det är ganska självklart att jag tänkte presentera de jag anser fantastiska 🙂 

Lite bakgrund är att jag har acnehy. Ända sedan tonåren, och fortfarande, har jag problem med acne och jag har verkligen testat allt i produktväg (hjälper inte mycket men kan lugna huden i alla fall) och även ätit ett antal omgångar Tetralysal och tillhörande läkemedelskrämer. Det finns dock ett antal produkter som alltså hjälpt min hu att lugna sig och framförallt att inte reagera med att producera ytterligare finnar. En av dem är Dermalogica Ultracalming serien. Alltså, världens bästa produkter!! Har hållit fast vid dessa i ca 10 år och även om jag ibland testat nya uppstickare så kommer jag alltid tillbaka till Dermalogica. 
Den produkt som imponerat överlägset bäst är deras Ultrcalming Serum Concentrate. Det är som en flytande gel-aktig formula som man har under sin ansiktskräm. Jag använder ofta enbart den istället för ansiktskräm för min hy är ganska fet och därför är det tillräckligt. Den lugnar huden helt enastående och tar bort röda tendenser. 

+ Lugnar huden rejält
+ Ger inga nya acneutbrott och täpper inte till porerna
+ Behaglig doft utan att kännas parfymerad
+ Läker huden 
+ Perfekt återfuktande
– Ganska dyr (men så extremt värd varenda krona!) 

Ångestpodden

I min pojkväns släkt finns Ida, hon är en av de två tjejerna som grundat Ångestpodden. Även om jag inte kände henne skulle jag lyssna på podden – men nu råkar jag också veta hur driftig och härlig tjej hon är. Allt det engagemang hon och Sofie lägger ner för att hjälpa unga därute att våga prata om ångest… Det är så träffande och fint. Deras engagemang går inte att missa. När man pratar med Ida om detta ser man hur hon vill hjälpa hela världen, hennes kropp talar så tydligt. Mer sånt tack. Öppenhet och driv. Inga skämskuddar och falska leenden. Nu gör vi det på riktigt gott folk! Vi pratar om ångesten!

2015

Inga ord på flera månader. Text som inte kunnat skapas. Inget att säga. Allt i mitt huvud går snabb och långsamt på en och samma gång. Glädje och sorg vandrar sida vid sida varje dag. Ändå är jag lyckligare än någonsin. 

Det här året har varit så jävla tufft rent ut sagt. Det har inte funnits något skydd längre och jag har inte kunnat värja mig mot alla känslor som stormat genom min kropp. Det känns som att jag har rivit bort lager efter lager runt min kropp och det enda som finns kvar nu är sanningen. Det här är jag. Min personliga utveckling har verkligen pekat rakt uppåt 2015, det känns som det var året då jag verkligen hittade mig själv. Min karriärkurva däremot är obefintlig, jag har inte arbetat en enda dag på hela året. När jag skriver det så gör det lite ont, men inte för att jag är ledsen över det utan snarare att jag är rädd att jag inte varit tillräckligt tacksam. Men kanske har inte tacksamheten fått plats eftersom jag varit så fruktansvärt sjuk hela året. Hallå, hade jag vetat hur sjuk man är när man gått in i väggen… Fy fasen! Ja då vete sjutton hur mycket panik jag hade haft för ett år sedan när jag kraschade. Då hade jag aldrig trott att jag skulle klara det. Men det gjorde jag ju. So far i alla fall. 
Prövningen för 2016 är nästa fas; när jag ska klara övergången från sjukskriven till att börja jobba. En dag i taget. Jag måste hela tiden påminna mig om att leva efter allt det jag har lärt mig och att inte glömma. Glöm inte Tess! Använd allt du lärt dig, var närvarande i allt du gör och känn dina signaler så kommer det gå. 
Idag känner jag mig verkligen nedstämd. Egentligen vet jag inte varför men kanske är det vemodet att avsluta detta året som kommer över mig. Eller så är det bara att jag fått mens. Haha. Allt är faktiskt inte så konstigt egentligen… Men jag gillar inte känslan av nedstämdhet för den påminner mig så mycket om hur jag mådde varje dag innan utmattningsdepressionen. Den där tomheten som alltid fanns där; låg i bakgrunden och malde vad jag än gjorde. Nu är den borta, oftast. Livet går upp och ner men jag känner mig så mycket gladare och mer genuint närvarande i allt jag gör. Jag kan skratta och verkligen vara glad. Det är nog den största vinsten. Att kunna känna glädje och skratta. Lyckan alltså.
Så många ord finns i min kropp, saker jag vill säga till alla därute som lider av utmattningsdepression och till alla er som inte gör eller gjort det. Så många saker jag upptäckt längs min resa och så mycket ödmjukhet jag har fått inför livet. Jag är så enormt tacksam att detta hände mig så att jag fick en chans att hitta mig själv, min inte röst och att ändra på saker. Det tar jag med mig från det här året. Mig själv. Fy fasen vad jag ska vårda dig Tess!! 

Ångestpodden

Lyssnade på Ångestpodden idag. Har gjort det en hel del under året nu när jag varit hemma i min utmattningsdepression. Så viktigt jobb tjejerna gör! Alla borde lyssna och tillsammans kan vi våga lyfta det stora problemet: ångest, depression och utmattning är vår tids folksjukdom. Vi måste våga prata om det. Våga berätta och våga lyssna utan att oroa dig för vad du ska säga.