Det här året har varit så jävla tufft rent ut sagt. Det har inte funnits något skydd längre och jag har inte kunnat värja mig mot alla känslor som stormat genom min kropp. Det känns som att jag har rivit bort lager efter lager runt min kropp och det enda som finns kvar nu är sanningen. Det här är jag. Min personliga utveckling har verkligen pekat rakt uppåt 2015, det känns som det var året då jag verkligen hittade mig själv. Min karriärkurva däremot är obefintlig, jag har inte arbetat en enda dag på hela året. När jag skriver det så gör det lite ont, men inte för att jag är ledsen över det utan snarare att jag är rädd att jag inte varit tillräckligt tacksam. Men kanske har inte tacksamheten fått plats eftersom jag varit så fruktansvärt sjuk hela året. Hallå, hade jag vetat hur sjuk man är när man gått in i väggen… Fy fasen! Ja då vete sjutton hur mycket panik jag hade haft för ett år sedan när jag kraschade. Då hade jag aldrig trott att jag skulle klara det. Men det gjorde jag ju. So far i alla fall. 

Prövningen för 2016 är nästa fas; när jag ska klara övergången från sjukskriven till att börja jobba. En dag i taget. Jag måste hela tiden påminna mig om att leva efter allt det jag har lärt mig och att inte glömma. Glöm inte Tess! Använd allt du lärt dig, var närvarande i allt du gör och känn dina signaler så kommer det gå. 

Idag känner jag mig verkligen nedstämd. Egentligen vet jag inte varför men kanske är det vemodet att avsluta detta året som kommer över mig. Eller så är det bara att jag fått mens. Haha. Allt är faktiskt inte så konstigt egentligen… Men jag gillar inte känslan av nedstämdhet för den påminner mig så mycket om hur jag mådde varje dag innan utmattningsdepressionen. Den där tomheten som alltid fanns där; låg i bakgrunden och malde vad jag än gjorde. Nu är den borta, oftast. Livet går upp och ner men jag känner mig så mycket gladare och mer genuint närvarande i allt jag gör. Jag kan skratta och verkligen vara glad. Det är nog den största vinsten. Att kunna känna glädje och skratta. Lyckan alltså.

Så många ord finns i min kropp, saker jag vill säga till alla därute som lider av utmattningsdepression och till alla er som inte gör eller gjort det. Så många saker jag upptäckt längs min resa och så mycket ödmjukhet jag har fått inför livet. Jag är så enormt tacksam att detta hände mig så att jag fick en chans att hitta mig själv, min inte röst och att ändra på saker. Det tar jag med mig från det här året. Mig själv. Fy fasen vad jag ska vårda dig Tess!!