Inspirationen är borta 

Och det här med att svettas ut på trainer i tjugo minuter. Det är inte en bra idé. Idag värker hela kroppen och huvudet och jag har mest bara sovit hela dagen.

Så har jag tänkt också på att jag tappat inspirationen för att skriva den senaste tiden. Och jag vet inte riktigt varför. Det känns som att jag inte har något att ge längre. Inget att dela och inga tankar eller tips. Det bara tog stopp.

Fråga gärna om det är något speciellt ni undrar eller vill veta. Bland annat fick jag en fråga för några veckor sedan som var så bra att jag inte ens kommit på något svar: hur var dina första nio månader av din utmattning? När du hade din akuta fas? Och jag minns inget. Blackout. Men om det är något speciellt om den tiden ni undrar så svarar jag jättegärna. Men helheten har jag glömt. Förträngt. Har jag insett nu.

Play Hard Rest Hard 

Inte mycket förändring här inte. Fortsatt sängläge i ett mörkt sovrum. Huvudvärksattacken har gett med sig lite så nu är hjärnan alldeles varm, svullen och känns öm. Kroppen är lika öm och matt den eftersom jag säkert spände varenda liten muskel igår när jag hade så ont. Idag har jag i alla fall orkat duscha vilket är framsteg! 

Men mest ser jag till att få i mig mycket mat för att kroppen absolut inte ska behöva gå på någon sparlåga, dricker varm kokosmjölk med lucumapulver, maca, kardemumma, kanel, vanilj och kokosolja (yum för kroppen), dricker massor av vatten, äter pepparkakor i mängder (flyttade till och med in hela burken och ställde på Stoffes sida av sängen…) och tänker ljusa tankar som ni kloka påminner mig om att göra ❤️ Det gjorde att ångesten kunde försvinna och istället finns bara den där matta tröttheten kvar efter all spänning. 

Ja men vad säger man? Livet alltså. Vändningar kommer snabbt. Bara att finna sig i att vara här och nu. Även om egot emellanåt skriker: jag orkar inte!

Sängliggandes

Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså. 

Dagen i sex bilder

Ohhojjj alltså. Idag är jag trött! Riktigt rackarns trött. Kroppen värker och svettas och jag känner hur huvudet lixom inte alls är med. Och varför? Jo nattsömnen. Jag gick upp vid fyra imorse och kunde knappt sova alls inatt så kanske ett par ynka timmar skrapades ihop lite osammanhängande. Varför är oklart. Jag låg igår kväll och tänkte ”åh imorgon ska jag gå upp lika tidigt som en äkta yogi; långt innan soluppgången” men ju längre natten fortskred och ju närmare klockan kom fyra så blev det mer *fuck yogis alltså, skulle aldrig utsätta mig för detta, vem kom ens på en så dum idé?* 

Jaja. Störd och orolig nattsömn är som ni vet något av det tuffaste under utmattning för mig och många andra. Så är det bara. Så idag fick jag ta en siesta på två timmar direkt när jag kom fram till Stoffes pappa och sen lunch och nu mer vila. Så är det bara. Ingen idé att älta huruvida man är tråkig eller osocial för det finns lixom inget val. Eller ja valet blir i så fall an kraschlandning senare idag eller imorgon och det blir ännu värre för alla inblandade. 

Bjuder på ett par mobilbilder från dagen. Glömde min kamera hemma. Eller om jag förträngde den i trötthetsyran kanske. Nåja, bilder blir det ju ändå. 

Såhär små propellerplan flyger man med till Blekinge. Vi var typ tio personer på planet och jag mest njöt av en timmes vila. Och av solen som gick upp som ett stort eldklot precis när vi startade. 

Fick den här parfymen i present av Stoffe för ett par veckor sedan. Och jag älskar den! Nog den enda parfymen jag haft på flera år förutom typ yogaoljor och sånt… varm och gosig. 

Och jag sportar idag Olivia Palermos nagellack för Ciaté i färgen Napa Valley. Så fint. Lite burgundy i färgen tror jag det kallas. Kör den på fossingarna också som såklart måste få sitt för att viftas runt med på yogamattan. 

Och den här blomman har jag pillat på så många gånger idag hemma hos Stoffes pappa. Så fin! Den växer så barnsligt glatt på något sätt. 

Och gatan där vi bor just nu. Den är ju underbar. En gränd med massor av små gamla, sneda hus. Inte ett vattenpass så långt ögat nådde när detta byggdes. 

Stoffe och jag har ett rum på övervåningen med snedtak och vindsfönster. Solen skiner in så vi bugar oss en extra gång för den idag. 

Nu: vila! 

Trött 

Nä alltså jag är så trött. Har inte skrivit så mycket om det för jag ville verkligen inte klaga i onödan… Men sedan i söndags eftermiddag känns det som om jag går på knäna. Och jag förstår inte ens riktigt varför. En sen dust efter resan? En överansträngning på söndagen som kanske utlöste tröttheten? Åh jag vet inte. 

Kroppen värker. Jag orkar varken kolla på TV, prata i telefon eller höra någon typ av ljud omkring mig. Hjärntröttheten ligger ständigt där och trycker på. Och jag känner mig gråtfärdig och nedstämd mest hela tiden. Skittråkigt ju! Så nu checkar jag ut den här veckan och ska dricka te och sätta mig på mattan en stund. Och äta pepparkakor. På yogamattan. Bästa stället. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll! 

Att våga möta kroppens behov

På måndagskvällar brukar jag gå på Lukes yinklass på Yogayama. Det är ett sånt där lugnt mysyoga-pass som är välgörande för hela kroppen. Även ikväll hade jag dessa planer och jag styrde upp prick hela dagen efter att jag skulle orka med den här klassen: ut på kort promenad tidigt på morgonen, vila, lunch, vila, börja med middag redan kl 16, vila, äta, vila… Och sen när väl tiden började dra ihop sig så kände jag hur hela kroppen skrek: JAG VILL VILA! För två år sedan hade jag totalt nonchalerat den känslan och tänkt ”det är bara lathet” eller ”jag har ju planerat att gå så nu bara gör jag det”. För så fungerade jag. Jag gjorde allt jag hade planerat och lite till. Alltid lika målinriktad. Att detta innebar att jag körde över min egen kropp och totalt nonchalerade dess signaler, det struntade jag i. Jag förstod helt enkelt inte hur viktigt det är att lyssna. Att dom signalerna kan vara de enda vi får.

För faktiskt, om jag ska säga något om det här med att gå in i väggen, så är det att jag trodde att jag skulle få ännu fler signaler. Tydligare. Starkare. När jag väl hade kraschat kunde jag ju se signalerna tydligare än tydligast, men innan dess nonchalerade jag det mesta kroppen sa som gnäll. Idag vet jag bättre. Signalerna är allt vi har att utgå ifrån. Så nu tar jag dem på allvar, varenda en.

Så, ikväll då; det som först i min hjärna registrerades som misslyckat (att jag aldrig gick på yogan som jag ju planerat) vände jag snabbt om: vad långt jag har kommit! Att jag hoppar över en planerad aktivitet, hur mysig och bra för kroppen den än må vara, tyder på att jag tagit många kliv framåt sedan innan min krasch.

Jag ska inte sticka under stolen med att det fortfarande tar emot för mig att helt vika mig för kroppens alla signaler; men jag gör det. Oftast i alla fall. Mest av rädsla tror jag. Att jag blivit så jäklarns bränd och är så rädd att utsätta min kropp för saker den inte orkar… Jag drömmer mardrömmar om att den ska börja göra såna konstiga utspel som den gör jag jag ignorerar den. Men, oavsett om det är av rädsla eller vilken annan anledning som helst, så lyssnade jag ikväll. Och vissa andra kvällar. Och dagar. Och morgnar. Och varenda gång är en stor, lycklig vinst.

Ledvärken sänker mig

Men aj! Idag har jag ont i lederna och musklerna. Sån där jobbig ledvärk som jag har haft genomgående vid överansträngning under min utmattningsdepression. Så tyckte jag att det blivit bättre de senaste veckorna men tydligen fick jag en släng till nu då. Tackar och bockar.

Antagligen är det efter vinyasan igår. Det kändes bra där och då och jag blev inte alls sådär totalt slutkörd som jag var rädd att jag skulle bli. Hela eftermiddagen vilade jag för att låta kroppen sköta sitt och ge mig feedback, och sen på kvällen kände jag att det började värka lite smått i benen… Och nu hela kroppen. Bingo. 

Värken gör alltid att jag känner för att gnälla som ett barn: jag vill iiinnnnttteee! Det och hjärntröttheten är helt klart det tuffaste mentalt att stå ut med tycker jag i utbrändheten. Så, detta var ju inte så välkommet direkt. Trodde vi hade gjort upp och skilts som vänner, jag och ledvärken.

Men men. Inte värt att gnälla mer över det. Idag är Stoffe också hemma och han har jobbat 15-timmars dagar hela veckan så jag är inte den enda tröttmössan under vårt tak. Ibland njuter jag lite av att inte alltid vara den tröttaste 🙂