Social helg

Den här helgen var verkligen en social variant. Vi brukar ju nöja oss med nån enstaka grej sådär och sen prioritera tid tillsammans och vila eftersom Stoffe har ett jobb som kräver mycket av honom i veckorna. Och min sociala mätare slår ju i taket av typ två grejer per vecka. Men nu hade vi massa skoj för oss istället. Bra omväxling!

Igår var jag ute på promenad på dagen och sen ringde Emma och Calle över oss så vi köpte med lite hämtmat och så blev det öl, vin och ostar till det. Mums! Älskar spontana grejer och nu när våra fina, fina vänner bor i huset bredvid så blir det en hel del spontana häng i mjuka kläder och fleecetröjor. Finns det något härligare? Att det inte är uppstyrt eller städat eller fixat utan att man bara köper hem mat och rensar kylen på goda grejer och ses för att bara snacka och skratta lite. Och gråta lite (hej känslig!). Allt är okej. 

Efter den dagen var jag rätt mör. Att både promenera och ha en social aktivitet på samma dag är fortfarande lite tufft, så det får inte bli varje dag direkt. Ibland går bra. Men kroppen vet att det är undantag. 

Imorse så var resten av gänget på gymmet men det bangade jag faktiskt. Satsade på en serie och frukost i lugn och ro här hemma i soffan. Jag behövde vilan för sen skulle vi ut till Ekerö, till Stoffes bror, på glöggmingel och fira en av ungarna som nu blivit 17 år. Massor av människor var där och det var ju supermysigt. Hann också med lite gos med deras lilla kille som nu är två år. Gullgrisen. Vild som få men såklart världens mysigaste också. Perfekt för mig som är introvert att få hänga lite med en tvååring när socialiserings-batteriet blinkar rött. 

Puh! Så nu blev det lyxmiddag i form av veggoburgare från Max och en serie och te. Imorgon återhämtning. En social helg behöver balanseras med tid i tystnad och promenader och vila. För mig och nog för väldigt många andra också egentligen. 

Annonser

Svårt att alltid vara kontrollerad 

Idag är jag trött. Inte kraschat trött men ändå trött. Föga förvånande dock. Samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för att jag ibland spelar ut all min energi på samma gång, ni vet volymknappen som inte går att reglera, den har bara fullt ös eller tyst, så känner jag samtidigt att jag inte får bli irriterad på mig själv för det. Det är ju mänskligt också. 

Att vara hemma i två år tär på psyket och jag saknar verkligen det sociala ibland. Och då är jag ändå introvert. Tänk. Att jag skulle kunna sakna sällskap trodde jag aldrig. Så en dag med människor och liv runtomkring lockar så mycket att jag ballar ut ibland. 

Så ja, just nu pågår en kamp inom mig. Har jag inte lärt mig ett dugg eller är jag bara mänsklig? 

Att låta andras resor inspirera och ge drivkraft

Danny Saucedo. Sedan han kom hem från USA med sin svenska musik har jag följt honom (och Molly är ju lika inspirerande hon, skrev här om henne i våras). Varenda intervju han gjort i poddar har jag suttit och lyssnat. Och alltid känt mig så träffad och inspirerad av hans inre resa. Kanske för att den påminner så mycket om min egen. Att när jag väl fick allt det där jag strävat efter och kämpat för… så insåg jag att det inte var alls det jag ville ha. Att priset var för högt. Och hur jag kämpade för att hålla fasaden fastän insidan var så trasig och sorgsen och tillknycklad och nedtrampad… av ingen mindre än mig själv. Alltid min egen största fiende. Min egen största kritiker. 

Igår var det hans dag i Så mycket bättre och såklart kikade jag på programmet i förmiddags på Play. Pausade efter låtarna och hans snack och tog in det. Lät tårarna brinna under ögonlocken. Inget nytt direkt efter alla intervjuer jag hört med honom MEN hans ögon är grundade. Och det syns ju inte i poddar. Så fint att se. 

Och nu vet jag inte ens vad jag vill säga egentligen. Bara att en låga brinner i mitt bröst av något som jag tror är inspiration. Glädje. Ett syfte. Ett bevis på att vägen är rätt nu. Den jag gick fel innan och fick vända om. 

Jag har ingen aning om vart jag är påväg. Jag bara vet att jag vill dit. 

Vart hade jag varit utan min utmattning? 

Ganska ofta tänker jag på vart jag hade varit utan min utmattning. Hade jag varit på samma jobb? Hade vi haft barn? Hunnit gifta oss? Vilka resor hade vi gjort? Men viktigast av allt; hade jag varit lycklig? Nej. Den sista frågan är jag helt säker på vad svaret hade varit. Jag var inte lycklig på riktigt innan min utmattning och nu vet jag att jag har fått nyckeln. Nu vet jag hur det känns och vad som behövs för att vara där: NÄRVARO. Så enkelt egentligen. 

Om jag hade velat vara utan den här upplevelsen? Aldrig. Hade ni frågat mig det första året, då när allt var så fruktansvärt och mörkt och deppigt och ont och jävligt, så hade svaret varit detsamma. Det är jag säker på. För redan där insåg jag att jag aldrig velat vara utan detta. Att jag fick det jag behövde; inte det jag ville ha för stunden. Visst, det är en sorg ibland att tänka på att vi säkert hade varit föräldrar vid det här laget eller hunnit med en bröllopsfest – men det kommer. Många av våra vänner har hunnit en del av de där grejerna medan vårt liv har stått stilla utifrån sett. Och det första året jobbade jag så hårt med att acceptera det. Att vårt måste vänta. Men det gick. Jag har accepterat det. Kanske till och med uppskattar det lite; att vi gått igenom en hel del saker tillsammans innan vi ska ta oss an nästa steg i livet. 

Vad var det som fick mig att acceptera? Insikten om att allt går i faser. Jag har haft tuffa år mellan 20-30 när jag förlorat min mamma i cancer och gått in i väggen och kämpat med en svår depression. Inte alla i så ung ålder har varit med om så stora livskriser på så kort tid. Men det är vår fas just nu. Om tio år när vi kommit igång med barn och hus och grejer så kanske någon annan i vår närhet går igenom en tuff tid av sjukdom, dödsfall eller skilsmässa. För så fungerar livet. Det måste fungera så. Andras liv knallar på och ens eget stannar upp. Andras liv stannar upp och ens eget knallar på. 

Så ibland drabbar mig sorgen i form av ett hugg i magen när jag tänker på allt jag missat dessa två åren. Men då kommer jag alltid tillbaka till detta. Att jag aldrig hade velat vara utan den här resan. Att det kanske kommer vara en av mina viktigaste resor när jag ser tillbaka på livet. Att utan det hade jag aldrig hittat genuin lycka så ung, och då hade jag ju gått och väntat på något jag inte visste vad det var. För den här känslan är så otroligt mäktig. Och sjukdomen är en fas. Så ekvationen blir ändå alltid plus hur jag än räknar. 

Feedback från människor i ens närhet

Igår när jag var på Coop mötte jag en gammal kollega från mitt (numera före detta!) jobb. Vi småpratade lite mitt i mjölkdisken och kom fram till att vi inte setts sedan januari i år. Så efter en uppdatering om det vanliga kring ”Bor ni kvar här på allén?” ”Hur går det med bolaget?” ”Tränar du fortfarande på studion?” ”Hur mår barnen?” så skulle vi precis gå. Han vänder sig om och säger, med ett helt öppet och ärligt ansikte: Dina ögon glittrar nu Therese. Åh tack. Tack. TACK!

Ibland behöver jag höra det. Att andra ser att det går framåt. Att de ser en skillnad. Sådant som jag själv inte ser när jag tittar mig själv i spegeln varje dag. Och bara känner mig miserabelt trött vecka efter vecka. Men så får jag en sån kommentar från en person som faktiskt bara kände mig innan jag gick in i väggen. Och underförstått i hans ord ligger ju också det faktum att jag nog inte såg precis jättelycklig ut innan min krasch. Men idag är jag så medveten om just det faktumet att det inte alls är förvånande. Jag var inte lycklig. Nu är jag lycklig, även om jag också är trött och fortsatt utmattad i kroppen. Men det där glittret, det finns tydligen där. Och lyckan bubblar runt varje dag trots diverse fysiska bromsar i kroppen.

Och en sak till… Jag tar åt mig nu. Av komplimanger. Suger upp dem och gläds med dem. Så viktigt. Att våga ta till sig positiva ord och låta dem bubbla runt i kroppen. Vi är så värda det.

Processed with VSCO with hb2 preset

 

Det här med sömn eller osömn

Inatt var en tuff natt. Jag hade så mycket att tänka på. Eller ja, hade jag egentligen det kom jag på när jag vaknade? Nä, kanske inte. Men där och då var det som att alla världens problem låg på mina axlar och att jag hade ett större ansvar för världen än Mr Obama himself. Jaja, tur att det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt för sen när jag vaknade kunde jag ju kolla igen missade avsnitt av Idol på morgonen och känna att mitt största problem var att hålla koll på att inte kaffet kallnade i koppen på soffbordet.

Något jag verkligen har blivit bättre på under min tid med att läka den här utmattningen är att inte lägga så stor vikt vid just bra och dålig sömn. Innan kunde jag få panik över att jag sov dåligt och stirra upp mig själv och sen var det ju stört omöjligt att somna. Såklart. Nu tänker jag mer; jahopp, här ligger jag och är vaken och fy sjutton vad skön sängen är. Mmm.. njutit att ha så skönt täcke. Jag är noga med att inte sätta en etikett på att jag inte kan sova. Snarare tänker jag att alla sover dåligt vissa nätter och det behöver inte bero på något speciellt. Så är det bara. Men självklart är det inte bra att sova dåligt en längre tid och gör en det så är det viktigt med läkarhjälp. Ibland behöver kroppen hjälp för att komma ur dåliga mönster och man måste ”lära om” kroppen för att komma ur en cirkel. Då behövs hjälp. Inget mer med det. Inte fundera så mycket tänker jag utan mest bara att ta den hjälp som finns.

Nu sitter jag på ett café i Hornstull med Emma. Jag cyklade hit sakta, sakta eftersom kroppen fortfarande är så trött. Det känns ibland som att jag går emot min natur när jag gör saker så extremt långsamt men vet att det ju är precis det jag måste göra. Göra långsammare. Mer eftertänksamt. Inte så reaktivt. Så jag njöt till 100 % av cykelturen. Kände vinden. Doften av vattnet. Log mot människor jag mötte. Och bara tänkte att ja, jag är precis där jag ska vara.

img_5253

Tack för era fina kommentarer. Ni ska veta att jag är så glad att vi har varandra. Ingen av oss är ensam i detta. Varje dag tänker jag på mina fina ”kollegor” därute som också är utbrända och känner: Fy fasen! Världens bästa gäng! Om än lite slöa, trötta och skavda i kanten.. så ändå världens bästa team ❤

It Takes a Fool to Remain Sane

I helgen med Isabel på deras balkong. Mörkret har fallit och Stockholm visar upp alla sina glittrande ljus framför oss. Tillsammans räknar vi till 12 kyrktorn som vi kan se från deras balkong. Globen upplyst i färg. Gröna Lunds banor och torn snurrar och blinkar. Kaknästornet kan vara något av det finaste jag sett just denna kvällen. Ljuset och mörkret. Inom mig råder tvivel och en hopplöshet bankar i bröstet.

Jag: Tror du jag kommer att bli frisk Isa? Det känns inte så… Alls.

Isabel: Du är friskare än de flesta ska du veta. Alla som lever sina liv som ena jävla strutsar med huvudet i sanden. Då är man sjukare än vad man är skapt att vara.

Jag: Samhället är så sjukt Isa, allt är så fel. Och jag börjar bli riktigt frustrerad över att jag inte blir frisk. Det tar sån tid.

Isabel: Du kan ju inte gå runt och tänka ”när ska jag bli frisk?!” utan du måste ge dig den här tiden att läka. Kroppen har ingen äggklocka på timer som tickar ner. Du måste låta den läka i sin egen takt.

Jag: Jag orkar inte vänta.

Isabel: Du väntar inte. Du är ju här nu. Du gör jobbet när du ligger i sängen. Du är frisk babe för du är närvarande i dig själv. Det är hela essensen i att leva och vara människa. Att du är precis där du ska vara. Din kropp behöver bara lappas ihop lite medan du vilar och mediterar. Så är ni på samma bana sen.

Alltså ibland undrar jag var mina kloka vänner kommer ifrån? Freaking aliens hela högen. Älskar dom. Så kloka.