1 januari 2017

God fortsättning på er! 

Igår hade vi en så fantastisk kväll. Nyårsmagin fanns där, den som ofta annars uteblir på grund av alla förväntningar. Vi firade ett helt gäng hos Emma och Calle här mittemot och hade köpt skaldjursplatåer från Lisa Elmqvist, massor av goda ostar, snittar och cirka 15 flaskor champagne. Yepp. Tänk er då hur vi mår idag… Ända tills fyra imorse dansade vi så golvet skakade och skrålade från deras terass högst upp. 

Och raketerna… oj vad vackert. Jag gillar inte alls raketer egentligen för jag tycker inte om höga smällar *partytjej_87* men nu stod vi däruppe tryggt och säkert och såg alla fyrverkerier över hela Södermalm och Djurgården. Oj vad vackert det var. 

Nu har vi ätit skaldjur för ett helt år tror jag. Och druckit skumpa för två. Månader. Och dansat och skrattat och gråtit (alla tal; grät varje gång) och varit sådär barnsligt glada över ett nytt år eftersom vi inte ännu vet exakt vad året innebär. Ett oskrivet blad. 

Roligt var också att den här svarta kondomen låg i Emma och Calles badkar. Jag hittade den ganska tidigt på kvällen och gick direkt till Calle och viskade i hans öra att ”Det ligger en kondom i badkaret som ni nog har glömt där. Du kanske vill ta bort den innan någon annan ser?” Han såg besvärad ut och kanske lite förvånad. Jag klappade mig själv på axeln för att jag är en så väluppfostrad tjej som förhindrade att värdparet skulle göra bort sig. Kanske tänkte jag liiiiite att det var lustigt att använda en helt svart kondom (??!) men jag vet ju inte vad andra har för preferenser och lägger väl ingen direkt värdering i det heller precis. Men ni kan ju tänka er Calles gapskratt när han går in i badrummet och ser den här svarta rackaren ligga i badkaret. Någon hade prankat… 

Så den blev väl på något sätt symbolen för kvällen. Den var lixom med på fler än ett dansnummer efter det. 

Hoppas ni hade en fin kväll igår och nu tar vi en stund i taget. Närvaro är min intention för 2017. 

Annonser

Att låta andras resor inspirera och ge drivkraft

Danny Saucedo. Sedan han kom hem från USA med sin svenska musik har jag följt honom (och Molly är ju lika inspirerande hon, skrev här om henne i våras). Varenda intervju han gjort i poddar har jag suttit och lyssnat. Och alltid känt mig så träffad och inspirerad av hans inre resa. Kanske för att den påminner så mycket om min egen. Att när jag väl fick allt det där jag strävat efter och kämpat för… så insåg jag att det inte var alls det jag ville ha. Att priset var för högt. Och hur jag kämpade för att hålla fasaden fastän insidan var så trasig och sorgsen och tillknycklad och nedtrampad… av ingen mindre än mig själv. Alltid min egen största fiende. Min egen största kritiker. 

Igår var det hans dag i Så mycket bättre och såklart kikade jag på programmet i förmiddags på Play. Pausade efter låtarna och hans snack och tog in det. Lät tårarna brinna under ögonlocken. Inget nytt direkt efter alla intervjuer jag hört med honom MEN hans ögon är grundade. Och det syns ju inte i poddar. Så fint att se. 

Och nu vet jag inte ens vad jag vill säga egentligen. Bara att en låga brinner i mitt bröst av något som jag tror är inspiration. Glädje. Ett syfte. Ett bevis på att vägen är rätt nu. Den jag gick fel innan och fick vända om. 

Jag har ingen aning om vart jag är påväg. Jag bara vet att jag vill dit. 

Tystnad

Idag har varit en tuff dag. Eller inte direkt tuff utifrån men jag har lixom brottats med mig själv på så många plan. 

Esther är här i en vecka för hennes matte är på semester, och det är verkligen så himla mysigt. Men inatt fick hon för sig att vi hade någon typ av gemensam vaka: hon, jag och Stoffe. Så hon var uppe och vandrade och såg till att det inte blev mycket sömn. Fem imorse gav jag upp och vi gick ut på promenad. Sen fick hon frukost och jag la mig i sängen igen vid sex och var helt slut. Alltså missad nattsömn är verkligen inte bra för min kropp! Den klarar inte att ta igen det. Vi somnade i alla fall om (Stoffe gick till jobbet haha) till tio, jag och Esther, helt slut båda två och när jag vaknade hade hon hoppat upp i min säng och lagt sig vid mina fötter. Gostrollet. 

Men efter den starten blev allt uppochner och jag kände mig förvirrad inombords och ville därför gå på yogan med Chung-Mei men det var Free Flow och jag bara orkar inte ett sånt pass… kunde hon inte haft meditation istället. Och mina tankar har varit överallt och jag kunde verkligen inte få styr på en enda. Tillslut funderade jag på vad jag egentligen tänkte och tyckte och kunde inte komma fram till något alls. En stund på mattan kanske kunde gjort susen men jag orkade verkligen inte ens sätta mig där. Så jag gick bara här i mitt eget silent retreat. Tyst hela dagen. Och med lite perspektiv ser jag hur lätt min sinnesstämning rubbas om något hamnar utanför mina rutiner. Uppenbarligen är jag superkänslig för det och det blir någon typ av stressreaktion av det hela. Stresskänsligheten är ju superhög för mig fortfarande. Ja ni ser, helt oregelbundet och bara rörigt idag…. 

Men nu är Stoffe hemma och vi har dukat fram Marabou och te och Esther ligger vid våra fötter och snarkar. Så nu blir det paus i tänkandet och hoppas att morgondagen blir lite klarare. 

Hemma igen! 

Igår kväll kom vi hem. Vilken vecka vi har haft. Åh! Sol och värme och vatten är bra för kroppen, det känns verkligen. Nu bubblar energin av vitaminerna och ljuset. Och att få spendera en hel vecka med Stoffe är helt underbart ❤ Vi lixom tröttnar aldrig på varandra utan bara skrattar och stojar och pratar och sitter tysta och funderar och tänker… hela tiden. Bredvid varandra. Allt är så härligt då. Så lite som behövs egentligen.

Min utmattning har fungerat bra tycker jag verkligen. Jag hade en dipp typ dag tre, tror jag att det var, när jag var supertrött och kroppen värkte, men då vilade jag bara hela dagen i solstolen och vi åt på hotellet och la oss tidigt. Så blir det ju ibland. Resten av tiden har jag varit pigg och jag känner att resan gjorde gott för mig. Det blev som ett kvitto på att jag ibland orkar mer än vad jag tror och det gör mig såklart glad och hoppfull. Men också har den visat att jag faktiskt ibland gör helt rätt i att stanna upp när kroppen säger nej. Den är inte helt läkt och det måste respekteras.

Det tuffaste tycker jag är själva resandet med taxi, väntan i hallar bland mycket folk, flygplan som är bullriga och barn som gråter. Det tär på hjärntröttheten och sedan slår det mot kroppen, som en dubbelvåg. Det jag försökte tänka på var att vila en hel dag innan resan och en efter, så jag tankar energi och återhämtar den. Idag väntar alltså vila för att repa upp krafterna jag gick minus igår.

Så, härligt att resa och såklart härligt att vara hemma. Jag älskar vårt hem och visualiserar ofta mina tankar hit för att känna trygghet och tillfredsställelse. Detta är vår bas och det känns som att när vi trivs så bra här har vi en bra grund för att annat kan skaka runtomkring. Som det ju har gjort de senaste åren. Att ha ett hem som vi älskar känns då som den renaste lyxen. Så nu väntar en kopp härligt gott kaffe från vår egen bryggare och en riktig hemmafrukost. Tänk vad vardagliga saker ändå betyder mycket i det stora hela.

Everything you are is absolutely fucking beautiful. 



Verkligheten en lördag

Idag har jag varken några kamerabilder eller spännande updates at dela med mig av. Mer några mobilbilder och en bild av verkligheten. Ikväll ska vi till Isabel och Marcus och för att jag ska orka med något sånt så måste jag tanka in cirka 10 timmars dagsvila innan (utöver 11 timmars nattsömn). Japp, tyvärr är det så. Så idag har jag vilat hela dagen. Ebba har varit här en stund också och vi har vilat ihop.

Ett tag kollade jag igen ett par missade avsnitt av Skavlan och hon låg i mitt knä och sov ↑

Sedan orkade jag knappt hålla ögonen öppna och då somnade vi båda två i soffan ↑

Apropå Skavlan så var det en av gästerna i förra veckans program som berättade att han efter en bilkrock använt sig av yoga för att få bukt med ryggen som pajade. Och inte vilken yoga som helst utan…  Yoga With Adriene ❤ och hyllade hennes avslappnade lättsmälta videos. Och ja – jag blev så glad! Jag älskar ju själv Adriene så det är så roligt att höra andra prata så varmt om henne. Men också blev jag glad att han berättade om just yogan i TV. Det är ofta ett stort missförstånd att yoga skulle vara tjejigt eller ”en tjejsport” –> OBS detta är inte ord jag någonsin själv kommit på eller skulle använda, men när jag själv berättar att just yoga är den enda träning jag utövar så får jag gaaaanska ofta kommentarer, från speciellt killar, att det inte är en riktig (?!) sport och oavsett absolut en tjejsport (?!).

……… *tystnad pga hål i huvudet*……..

I vår yogastudio är det blandat tjejer och killar men såklart mest tjejer; och jag kan verkligen önska att det vore mer jämt fördelat.

Stoffe yogar flera dagar i veckan och använder yoga för att avhjälpa hans stressiga vardag i jobbet. Han ligger ofta på mattan på kvällarna och sträcker och andas och doftar in oljor. Och kunde något vara mer fantastiskt?  Jag är i alla fall glad när det kommer in fler män i yogavärlden i Sverige och jag är så stolt att min pojkvän alltid är snabb med att berätta om sin praktik för att intressera och bjuda in andra.

Och såklart önskar jag att jag inte ens skulle behöva skriva detta här för att det vore så självklart. Men så är det inte. Och jag blev så glad att norrmannen i Skavlan berättade om yogan och spexade med en crow pose – ett steg i taget och snart är vi där.

Nu; off to Gärdet!

En kväll med min goding

Igår var en stor dag för mig och Stoffe och jag bestämde att detta skulle firas, så jag bjöd ut honom på middag på restaurang Göteborg här i Hammarby Sjöstad. Jag lyckades 1. Få hans kollega att skicka hem honom i tid 2. Fixa ett mysigt bord på verandan alldeles intill vattnet 3. Överraska honom

Och vi hade en så mysig kväll! Vi skålade, åt massor av god mat, skrattade, njöt och var närvarande. Och tyvärr har jag inte en enda bild. Vi lämnade medvetet både telefoner och kamera hemma för att bara kunna närvara i stunden och inte distraheras av något annat än varandra. Jag vet att ni vet vad jag menar ❤

Vi pratade om det vi firade. Om hur snabbt saker kan förändras. Om att min utmattning (konstigt nog) har givit vårt förhållande en stabilitet. Tryggheten jag sitter inne på efter den här resan rinner över på oss båda och ger oss ett lugn tillsammans. Vi pratade om min arbetssituation framöver. Vi pratade om och förundrades över utsikten framför oss; rosa himmel och söder i siluett och Sofia kyrktorn som sträcker sig mot himlen. Vi pratade om att mamma hade dansat stepp i himlen om hon visste vad vi firade den här kvällen. Och att vi har mina föräldrar att tacka för starten på just detta. Om att vi nu varit tillsammans i tolv år och tre månader. Och att tiden varit enbart av godo för vårt förhållande. Att vi idag är ett bättre team än någonsin. Att vi fortfarande skrattar och stojar så mycket tillsammans. Och hur självklar kärleken är. Att vi är så dåliga på att fira årsdagar och att vi säkert kommer att vara ett sånt par som glömmer vilket datum vi gifte oss men å andra sidan gärna korka upp en bra champagne en tisdag bara för att vi har lust. Att just vår stadsdel är det mest självklara vi någonsin hittat. Den är som gjord för oss och vi båda fortfarande nyper oss i armen för att vi trivs så bra. Varenda dag. Trots att vi bott här i fem år nu. Att Emma och Calle om sju veckor blir grannar med oss. Detta är sån ren och klar lycka så det finns inte. Vi är alla fyra på rosa moln. Och om livet. Om yogan. Om framtiden. Resor vi har planerade. Och sen blev vi så trötta så vi gick hem och kramades i sängen istället. Och bara njöt av den här dagen vi alltid kommer att minnas.

Och imorse vaknade jag helt pirrig av gårdagen. Det kändes som en första date. Som en start och en fortsättning på samma gång. Och så flödade ljuset in i sovrummet och det doftade sådär ljuvligt som det gör om morgnar i september. Och allt bara var så självklart.

Sämst på att vara utbränd

Nej alltså… Orkar inte mer. Jag tror helt enkelt jag är kasst på att vara utbränd. Det fungerar inte alls bra just nu.

Försöker lägga mig i sängen för att vila. Kroppen värker av trötthet. Tar upp telefonen när jag inte kan koppla av. Scrollar runt bland bloggar jag gillar. Blir inspirerad och uppe i varv. Skriver ett inlägg till den här sidan. Får för mig att ljuset i sovrummet är perfekt så jag går och hämtar kameran. Kan man missa det lixom? Fotar. Blir glad av det och tar tag i disken från imorse. Sätter igång Netflix. Slökollar 20 minuter men tröttnar. Hör Ebba trampa omkring på balkongen bredvid. Tar upp henne och gosar. Tar med henne in till mig och busar lite och vilar i soffan med henne på min mage. Kommer på ett mail jag måste skickas ang en felaktig faktura. Tar upp telefonen. Ser några sms som jag blir glad av. Väcker Ebba med min energi så plötsligt är både hon och jag stirriga. Tar med henne ned på gården och busar lite. Kommer upp och lägger mig för att vila. Somnar. Vaknar och är pirrig för jag kommer på en bra text jag vill få ur mig. Upp med paddan och börjar skriva. Kreativiteten drar igång hjärnan. Gör klart texten och börjar sortera tvätt och sätter igång en maskin. Kanske lika bra att dammsuga? Gör det trots att jag inte orkar…. And it goes on and on and on.

Och så slutar det med att jag är helt slut. Finito. Gråtfärdig. Inte ett jota har blivit gjort och ingen ordentlig vila och jag är övertrött. Och jag tänker för mig själv att jag är dålig på det här med att vara utbränd. Energin, kreativiteten, livgnistan, glädjen… Den är så mycket. Så stark. Kroppen pirrar och bubblar och jag kan inte kontrollera det. Agerar för reaktivt. Blir alldeles matt av alltihop. Kan inte koppla av. Kan inte fokusera på vilan och avkopplingen. För allt känns så mycket. Och allt ska tänkas på så mycket. Analyseras. Och kännas på igen. Och så tar det aldrig slut.