Eller hur säger man? Idag har jag varit såååå trött. Såklart. Gjorde ju alldeles för mycket igår så kroppen strejkar nu. Noterat.

Men jag tänker att jag också hade en helt fantastiskt vecka förra veckan och verkligen kände mig otroligt pigg och orkade göra mycket mer än vad jag brukar. Och då blir det nog såhär – att det kommer ett litet bakslag. Så är det ju i utmattningssyndrom. Man blir inte bara bättre och bättre hela tiden utan man blir bättre och bättre får bakslag – det är lixom vägen framåt. 

Så idag har jag legat i sängen prick hela dagen. Har som max gått ca två steg för att sätta igång en maskin tvätt i badrummet då och då eller för att hämta en fruktjuice från Saltå som står i kylen. Och det är helt okej ändå. Poddar, sova, vila, lyssna på fåglar, läsa… Så går dagen lixom ändå. Och jag är vid gott mod och glad ändå trots tröttheten. Det är absolut viktigast.

Ikväll har jag egentid (som om inte all tid typ är egentid för mig…) för Stoffe och Calle är och fightas MMA. De har gått med i en sån klubb och ska dit för sin första träning idag. Jag kan knappt föreställa mig detta alltså! Hela helgen har jag gått runt och retat Stoffe och sagt att han borde skaffa typ en tribal-tatuering eller nåt för att passa in; att han inte kommer bli insläppt i slips och skräddarsydd kostym *emoji som skrattar så tårarna rinner* Men hoppas jag får hem honom utan invärtes skador, då får man väl anse sig nöjd ändå?