Vad gör man hela dagarna i sängen?

Vad gör man då när man är sängliggandes? Ja alltså, när man har kommit förbi det där stadiet att man tänker att man lika gärna kan lägga sig i graven direkt. När man lixom ens orkar vända på sig i sängen. Då gör man följande:

Dricker massor med vatten för att skölja ur systemet och mota bort huvudvärken (inte för att det fungerar men det känns i alla fall bra)
Äter orimligt mycket mat, speciellt kolhydrater, för hjärnans skull. Den behöver massor av mat för att få hjälp med läkningen.
Sover 18 timmar per dygn
Stirrar upp i taket 5,5 timmar per dygn
Äter, borstar tänderna och dricker vatten resterande 30 minuter per dygn
Finns ingen mat hemma så ber man någon typ pappa, syrran, grannen eller en vän handla åt en så kylen är välfylld med saker man kan äta utan att behöva laga
Är snabb med att boka av allt som är inplanerat de närmaste dagarna slash veckorna när en ser åt vilket håll det bär av. Inte en chans att något står kvar i planeringen för att ”det kanske går”. Nej, bort med allt så slipper man stressen att ens fundera på sånt. Nu ska kroppen bara få tas om hand och vila.
Funderar på vilken bil man skulle köpa om man vann 500 000 helt rätt upp och ner. Eller en miljon. Beloppet är valbart mellan dessa två.
Tänker på hur livet kommer se ut efter allt detta, visualiserar, affirmerar. Och då lixom inte typ ”på onsdag kan jag ta en dusch”, nej, mer typ om fem år. Vad gör jag då? Det andra blir ju lite väl deppigt.
Ser till att ha en fuktspray eller skön ansiktskräm bredvid sängen och splasha på heeeela tiden. Om en nu ska ligga såhär kan en ju passa på att få riktigt glowig hy iaf. Så när en kommer ut ur idet kan en glänsa igen. (Ni kan skicka vinflaskor som tack för tipset till min adress. Biobiljetter undanbedes pga hjärntrötthet.)
Funderar över vad som hände i gårdagens Bonde söker fru
Smular ner sin partners sida på sängen med kaksmulor, brödsmulor, chokladspill. Sen blir det liv i luckan!
Fnittrar högt (för sig själv) åt grannarna som försöker få ordning på ljusslingorna på balkongerna. Svordomar ser ut att hagla över trasslet.

Ja typ sånt. Bara massa sånt.

Och ni. TACK TACK TACK för att ni kommenterar och mailar och messar och peppar och skickar så mycket kärlek. Även om jag inte orkar svara på kommentarer just nu så läser jag varenda en och tar åt mig av alla tips och tankar. Jag är så jäklarns tacksam och ni får mig att le fastän det är ganska mörkt just nu. Är så otroligt tacksam 💜

Play Hard Rest Hard

Inte mycket förändring här inte. Fortsatt sängläge i ett mörkt sovrum. Huvudvärksattacken har gett med sig lite så nu är hjärnan alldeles varm, svullen och känns öm. Kroppen är lika öm och matt den eftersom jag säkert spände varenda liten muskel igår när jag hade så ont. Idag har jag i alla fall orkat duscha vilket är framsteg!

Men mest ser jag till att få i mig mycket mat för att kroppen absolut inte ska behöva gå på någon sparlåga, dricker varm kokosmjölk med lucumapulver, maca, kardemumma, kanel, vanilj och kokosolja (yum för kroppen), dricker massor av vatten, äter pepparkakor i mängder (flyttade till och med in hela burken och ställde på Stoffes sida av sängen…) och tänker ljusa tankar som ni kloka påminner mig om att göra ❤️ Det gjorde att ångesten kunde försvinna och istället finns bara den där matta tröttheten kvar efter all spänning.

Ja men vad säger man? Livet alltså. Vändningar kommer snabbt. Bara att finna sig i att vara här och nu. Även om egot emellanåt skriker: jag orkar inte!

När utmattningen når den första vändpunkten

En fråga har kommit om jag kan beskriva mina första nio månader av min utmattning. Då när allt var svart. Och jag var helt sängliggandes. Och ja, såklart jag kan. Jag letar lite i minnet för när jag tänker tillbaka på den tiden är allt som en enda dimma, svart, mörkt och faktiskt så har jag förträngt ganska mycket tror jag. Det var för jobbigt. Hjärnan stoppade undan en stor del av allt det där. Men ibland kommer det upp skärvor av minnen och jag blir ledsen. Såklart. Men jag ska verkligen försöka sammanfatta det för er, för jag förstår att det ger hopp att man faktiskt tar sig ur skiten. För det gör man! Men jag kan börja med att berätta att det vände en dag. Utan att jag var beredd.

Det var en kväll i september, nio månader efter min krasch som ju var i december året innan, och Stoffe hade kommit hem från jobbet. Vi kollade aldrig på TV eller så under den här tiden för jag hade sådan huvudvärk av hjärntröttheten. Så vi satt alltid vid matbordet och jag mest hängde med huvudet eller lutade hela kroppen över matbordet för jag orkade inte ens sitta upprätt. Eller prata. Det var alldeles för ansträngande. Men den här kvällen berättade Stoffe om en grej som hade hänt under dagen som var så hysteriskt rolig att vi båda låg dubbelvikta av skratt vid middagsbordet. Tårarna sprutade. Jag kippade efter andan och kissade kanske liiiite i byxorna för att det var så hysteriskt… fortfarande ler jag åt den här historien. Men ni kan ju ana min förvåning när jag skrattade hysterisk en dag. Orkade skratta. Orkade tycka att något ens var värt att skratta åt. Och detta var nog startskottet för min vändning. Som såklart gick slash går extreeeeemt sakta och ibland inte alls bara rakt fram, men ändå. Jag orkade skratta och jag orkade något mer än att bara ligga i sängen 24/7. Stort! Och energikicken efter det här skrattanfallet höll i sig stadigt i kroppen under ett helt dygn. Det var som att jag var på en drog. En uppåtdrog alltså. Så konstig känsla efter det totala mörker som omslutit mig i så många månader. Men välkommet. Här kunde jag känna igen små skärvor och det som en gång var jag. Den lyckan alltså…

Och kanske var det någon vecka senare som jag orkade gå till affären för första gången. Jag tror jag handlade några bananer (som jag hade skrivit på en lapp för annars skulle jag stå där i butiken och undra vad fasen det var jag skulle köpa nu igen) eller nåt för det var lixom allt jag orkade bära. Men så stort för mig! Och när jag gick därifrån, sakta sakta som en gammal människa, så kände jag plötsligt små små bubblor från magen till bröstet. Det var som kolsyra inuti min kropp som strilade uppåt i en svag ström i mitt bröst. En känsla jag än idag kan le åt och tänka hur fantastiskt det var. Jag förstod knappt då vad det var, för känslan var så ovan för min kropp, men det var lycka som bubblade. Jag var ju som ett litet barn som fick känna känslan för första gången. Och den var obeskrivlig.

Så det händer. Plötsligt. Kanske när du minst anar det. Men det händer. Jag lovar! All styrka till er som är i er akuta fas av utmattningen ❤️ Det kommer en tid efteråt, när ni kan se tillbaka, och tänka att det fanns en mening med alla de där veckorna, månaderna, åren. Att allt pekade åt rätt håll ändå. Även om hålet är mörkt och orienteringen obefintlig. Men kroppen vet riktningen. Lita på den.

Efter sol kommer regn

Eller hur säger man? Idag har jag varit såååå trött. Såklart. Gjorde ju alldeles för mycket igår så kroppen strejkar nu. Noterat.

Men jag tänker att jag också hade en helt fantastiskt vecka förra veckan och verkligen kände mig otroligt pigg och orkade göra mycket mer än vad jag brukar. Och då blir det nog såhär – att det kommer ett litet bakslag. Så är det ju i utmattningssyndrom. Man blir inte bara bättre och bättre hela tiden utan man blir bättre och bättre får bakslag – det är lixom vägen framåt.

Så idag har jag legat i sängen prick hela dagen. Har som max gått ca två steg för att sätta igång en maskin tvätt i badrummet då och då eller för att hämta en fruktjuice från Saltå som står i kylen. Och det är helt okej ändå. Poddar, sova, vila, lyssna på fåglar, läsa… Så går dagen lixom ändå. Och jag är vid gott mod och glad ändå trots tröttheten. Det är absolut viktigast.

Ikväll har jag egentid (som om inte all tid typ är egentid för mig…) för Stoffe och Calle är och fightas MMA. De har gått med i en sån klubb och ska dit för sin första träning idag. Jag kan knappt föreställa mig detta alltså! Hela helgen har jag gått runt och retat Stoffe och sagt att han borde skaffa typ en tribal-tatuering eller nåt för att passa in; att han inte kommer bli insläppt i slips och skräddarsydd kostym *emoji som skrattar så tårarna rinner* Men hoppas jag får hem honom utan invärtes skador, då får man väl anse sig nöjd ändå?

Derailed

Nä men detta gick ju inte så bra. Igår dippade det rejält. Redan natten till igår så vaknade jag med helt extrem ångest; hjärtat slog, kroppen domnade, svetten rann. Ångest har jag ju haft mycket av genom åren men det har jag nu kunnat jobba bort och styra bort själv väldigt bra. Därför var detta inte en så rolig upplevelse när jag inte ens klarade att andas mig igenom attacken. Men jag insåg att det var för att jag helt enkelt tagit på mig för mycket för många dagar i rad. Det fungerar inte. Läxan lärd.

När jag kom hem efter lunch kopplade kroppen mer helt. Då var det bara marsch in i sängen och sen låg jag där och stirrade upp i taket hela eftermiddagen och kvällen. Orkade knappt resa mig och hämta vatten. Inte en härlig påminnelse.

Så nu är det vila på schemat. Utanför fönstret börjar hösten komma och jag älskar det. Försöker njuta av det. Och jag ska lyssna igenom några av poddarna ni tipsade mig om; tack! Perfekt nu när det är sängläge och jag varken orkar läsa eller se på TV. Allt som flimrar framför ögonen är för mycket. Att lyssna är så mycket bättre.

Inte kul detta ju. Men såhär är det med utmattning. Den gör sig ständigt påmind när man försöker glömma den. Tackar för det. Inte en kär vän direkt. Men ingen idé att bli frustrerad; det gör mig absolut ingen tjänst alls.