Tjejmiddagen igår var såklart helt fantastisk. Det var första gången jag var hemma hos de här tjejen, vi ingår i samma kompisgäng men har bara träffats ett par gånger, och vilken lägenhet! Sekelskifte, löjligt fin och personlig inredning och en hel drös med rum i fil… vackert. Jag var såklart tvungen att fråga angående inredningen, jag är själv ganska intresserad ju och dessutom älskar jag kreativa saker, och hon hade haft ledordet ”hem” när hon inredde. Att det verkligen skulle kännas som att vara hemma hos någon och aldrig tillgjort eller prydligt eller bara snyggt. Och som hon lyckats! Det var rörigt bohemiskt blandat med så vackra tavlor och krukor och växter och detaljer. Väldigt varmt och hemtrevligt.
Nåja! Hunden då? Alltså hunden!! Blev såklart förälskad på en millisekund och satt med honom i famnen under kvällen. Och busade. Och bara dog lite av att var typ den sötaste hundvalpen jag sett. Hans öron var så långa att dom drogs i golvet när han gick och när han åt och drack blev dom helt dyngsura. Jag tog ett par bilder men jag hade inte min kamera med mig så de är dåliga i kvalitet för iPhone är inte bra på att fånga föremål som rör sig. Och dessutom var det kasst ljus på kvällen. Men han är förevigad ändå.
Och formen efter igår är väl lite åt båda hållen tycker jag. Eftersom jag besväras extremt mycket av hjärntrötthet just nu så är det kanske inte förvånande att jag efter alla intryck igår låg vaken halva natten. Inte med ångest utan mer för att hjärnan hade så otroligt mycket information att bearbeta, och när platsen är slut i hjärnan måste den nog bestämma direkt vad som ska stanna och vad som ska slängas. Så inte mycket sömn alltså. Men ändå helt okej i kroppen.
Men nu ska jag snart få se Stoffe äntligen. Han hade somnat som en stock igår innan jag kom hem och sen jobbade han idag igen, men nu äntligen ska vi få en kväll ihop. Ebba kommer över också så det blir en rejäl dos kärlek ikväll.
alldamnstories 
Vad skönt att det ändå gick ganska bra. Då har du säkert fått lite energi från äventyret. För ett tag sedan skulle jag också på tjejmiddag, dock endast ned två vänninor jag kännt i 30 år. (Galet länge). Vilade hela dagen, sen kom oron, grät lite i duschen, gjorde mig fin, grät innanför dörren när jag skulle gå. Min man bestämde att skjutsa mig istället för min promenad jag tänkt. Grät i bilen och ojade mig. Tar mig i kragen och plingar på dörren och grät när mina vänner kramade om mig. Sen släppte det och jag hade en jättemysig kväll. I efterhand så tänkte jag, vad onödigt att lägga massa oro och energi på att gråta och oja mig. Men det är den där jäkla orken som är min oro. Orkar jag dethär, blir det värre imorgon osv. Men inland måste man hoppa lite, våga. För man måste ju leva lite mitt i eländet.
GillaGillad av 1 person
Åhhhh💜 Har gjort samma sak måååånga gånger. För är inte oron det värsta ändå? Och andra säger: ”du borde inte oroa dig så mycket för om du ska orka eller inte”.. Nej tror ni inte jag VET det! Men så enkelt är det inte när kroppen sviker mig gång på gång och vilken gång vet man aldrig. Det är ett lotteri! Ibland orkar jag hur mycket som helst (nåja det var nog en överdrift…) och ibland faller jag ihop till en pöl av att handla på Coop. Så oron ÄR ändå lite befogad tycker jag.
Men min läkare säger alltid ÅK ÅK ÅK! Testa! I värsta fall får man åka hem lixom. Men vi måste verkligen våga leva lite för jag tror att det är såna saker som kommer ta oss ur detta tillslut. Och väljer man då saker man verkligen VILL göra så leder det ändå alltid till något bra, även om man blir dålig efteråt. Det är en del av processen. KRAM
GillaGilla
Vad mysigt med en kväll tillsammans med vänner.
Men vad de där nätterna med vaken hjärna är hemska. Hjärna som inte stänger ner och konstig dröm/vaken bearbetning. Hur gör du för att hantera sådana nätter? Själv har jag lite svårt för dem. Kroppen laddar ångestkanonen och reptilhjärnan tror att minsta ljud är farligt och rivstartar allt i kropp och hjärna. Det blir efter några timmar så grymt jobbigt och ibland undviker jag aktiviteter för att slippa få en sådan natt.
GillaGillad av 1 person
Ja det är sjukt jobbigt. Verkligen. Jag hatar själv såna nätter. Men lixom om vi börja undvika aktiviteter för att slippa ångesten på natten, då vann ju ångesten? Då sitter vi där tillslut att vi är rädda att göra saker för att bli trötta eller få ångest. Och det är ju inget bra scenario. Istället tror jag på att låta ångesten spela fritt i kroppen. Aldrig hejda den. För tillslut lixom vart den, jag blir som ett ointressant mål om jag bjuder in den.
Men upplever precis samma sak som du! Så jobbiga nätter och varenda cell är på helspänn. Jag brukar andas djupt med magen. Ligga på rygg med höger hand under naveln och vänster över hjärtat. Och sen andas så att magen lyfter sig. Och för varje gång jag andas ut (magen sjunker ner) så låter jag kroppen slappna av liiiiite till. Och fortsätter så. Ibland hjälper det, ibland inte. Så mest bara ligger jag där och tänker ”Jahapp, här var det fullt ös i hjärnan minsann… bäst att bara ligga här då”. Typ så. För att inte stirra upp mig. KRAM
GillaGilla
Dessa små goa djur som har sådan läkande effekt. Kram
GillaGillad av 1 person
Ja dom är bäst 💜💜💜 KRAM
GillaGilla