28 år och utbränd. Hamna i statistiken bland alla duktiga flickor som går rätt in i väggen alldeles för tidigt. Ja, eller det ska ju aldrig hända egentligen men ännu mindre när man ska leva livets glada dagar som ung. Att vara 27 år och vakna en dag och känna att det är en omöjlighet att överhuvudtaget gå upp ur sängen, jobbet finns inte på världskartan. En krasch utan dess like. Det har gått 8 månader och jag kan fortfarande spendera hela dagar i sängen utan att knappt orka vända mig om. Mina vänner har tålmodigt och stöttande väntat vid min sida. Min familj och älskade S har burit mig när jag har fallit. Min älskade mamma har varit min skyddsängel.