Etikett: Utmattning

En helg i februari

I helgen fick både jag och Stoffe ladda upp batterierna. Han efter en lång vecka på resande fot mellan olika länder, kontor, flygplatser, mötesrum. Jag efter en tuff vecka mentalt med jobberbjudande, tack men nej tack, nya möten, intervjuer, jobbsökning. Allt det ledde för mig upp till att huden runt bålen började brännas (som den gör för mig när jag är överansträngd, känns som att ha bältros runt hela bålen) (och ja, jag har haft bältros två gånger så jag vet hur det känns), kroppen kändes extremt sliten och trött. Det mentala tär helt enkelt på energin. Eller ja, det handlar ju också om att det tillslut kommer in extremt lite energi och att det går ut så väldigt mycket mer. Så en balanserande helg behövdes.

Vi firade alla hjärtans dag lite i efterhand genom att ta båten in till Östermalm och promenera runt och kika på gator vi gillar (flytten ligger och balanserar och jag manifesterar verkligen att orka flytta i år), lägen, hus och drömhus. Vi lunchade på Proviant och fikade en nostalgi-fika på Saturnus. Där hängde vi en del för sex år sedan när vi flyttade upp hit från Skåne, då var allt så nytt och spännande. Nu kanske kanelbullarna inte var exakt lika goda som vi mindes, och stället var rätt rörigt, men vi hade en mysig stund och kände oss som 25 igen. Oförstörda av sorg och utmattning. Ännu ej nådda av sårbarheten i att läka. Bara en sån sak. Och sen tog vi en taxi hem för ni minns väl den enkla vägen? Att göra det enkelt för sig. Den regeln hänger fortfarande kvar för mig.

Och sen har vi vilat, kollat ikapp avsnitt av Bron som vi missat, kikat på Husdrömmar på SVT och längtat ihjäl oss efter hus men förfärat oss över jobbet i renoveringar, ätit frallor, promenerat, druckit te och mest bara njutit av varandra. Stoffe spontanbokade en resa till Ajman i lördags men jag stannar hemma den här gången. Har mycket möten och grejer som händer i veckan som kommer och vill inte omboka allt det. Så blir det ibland.

Men annars är allt bra tror jag. Försöker att tänka positivt varje dag och inte låta allt som händer kring jobb, eller inte jobb, att definiera mig. Jag är så mycket mer än det. Det är vi alla. Även om samhällets strukturer ibland vill pusha en att tro något annat.

Att fokusera på tacksamheten hjälper faktiskt. Men det vet ni säkert redan ❤

Annons

Pittas magproblem

I helgen har Stoffe varit ledig och vi har kunnat spendera tid tillsammans. Sånt som behövs. I lördags var vi hela dagen och kvällen hos Emma och Calle som har köpt en labrador som de fick hem i fredags; ett riktigt charmtroll. Ska såklart fota åt er men hade varken mobil eller kamera med mig någonstans i helgen. Vi har också yogat, lagat mat, druckit vin, ätit godis, kollat på Innan vi dör, promenerat i skogen och vilat massor.

I övrigt inte supermycket att dela. Har haft problem med magen precis som om jag vore stressad men jag känner mig inte alls stressad. Så jag vet inte varför. Men så letade jag (researchern…) i mina Ayurvedaböcker och inser att Pitta också kan få problem med magen vid understimulans. Som om all kraft jag har bränns inuti kroppen istället för att kanaliseras ut. Intressant. Kanske stämmer.

Nu har jag varit och simmat en stund för att släcka den där elden som alltid brinner i kroppen. Så nu väntar vila. Se vad kroppen säger om simningen. Tummen upp eller ner?

Ur boken Ayurveda – Finn din unika väg till hälsa av Janne Hallqvist

God Jul

God jul på er alla! Hoppas ni har haft en fin start på dagen. Här hemma sov vi till halv elva och sen har jag och Stoffe givit varandra julklappar och ätit god julfrukost. Och kollat på klassikern A Christmas Carol. Mysigt. Senare idag kommer alltså min familj och Stoffes pappa hit och vi ska vidare för att fira jul på Villa Godthem. Helt nytt för oss! Det ligger ju ute på Djurgården och vi bokade in oss där redan i februari i år – borde man inte få någon typ av pokal för att man är ute i så god tid??! Det blir lixom fullt direkt så vi snodde åt oss några av dom sista platserna där i februari.

Väl där ute kommer vi möta upp Emma och Calle och hela Emmas familj. En salig blandning alltså av familjer och vänner i år.

Måste också visa vilken fin julklapp jag fick av Stoffe! En väska från Bally i perfekt storlek. Åh så fin! Han är verkligen duktig på att se vad jag skulle gilla, många pluspoäng för det 🙂 Älskar den!

Önskar er alla en riktigt God Jul och hoppas ni får en mysig dag. Jag kommer vila i pauser emellanåt och kom ihåg – känn er aldrig dumma för att ni behöver smita iväg och vila huvudet. Vi är fler härute som gör detsamma såna här dagar. Njut av stunden med era nära och vila i tystnaden emellanåt. Stor kram på er ❤️

Oooops nu kom alla hit och jag och Stoffe sitter i pyjamas fortfarande. Så typiskt oss…

Dan före dopparedan

Dagen för julafton. Lilla julafton. Vi brukar spendera den här kvällen hos Stoffes mamma med uppesittarkväll och massor av te och godis. Och det brukar vara den finaste av alla juldagarna enligt mig. Lugnet före stormen lixom. 

Men i år ska vi fira jul hemma i Stockholm så då blir det ju inte alls enligt tradition. Istället ligger jag och vilar en del för att orka morgondagen och emellanåt rör jag lite i en julgröt. För vi är inte världens mest fixiga när det kommer till sånt här. Jul och sånt. Vi håller det enkelt och lägger hellre tid på en mysig film och en promenad än att jäkta i köket. Försöker undvika att prestera julen och allt det där. Det är ju så enkelt att det blir så. 

Hursomhelst så saknar jag såklart Stoffes mamma och hennes man. Men ska fokusera på att göra en mysig kväll i lugnets tecken. Och imorgon kommer Stoffes pappa och min pappa upp, och min syster och hennes flickvän kommer hit. Och vi ska göra en, för oss, annorlunda jul. Mysigt ska det bli!

Igår kokade jag ihop några gräddkolor. Satte fokus på att göra det helt mindful och utan den där prestationsmotorn som så lätt kickar in hos mig. Och det gick bra. För bra kanske. Kulproverna var så goda att jag gjorde säkert tjugo stycken kulor och sen var smeten så hård att gräddkolorna blev mer typ Werthers Orginal. Jaja. Mindful var ju målet och det klarade jag ju. Så pass bra att jag helt glömde tiden. 

Att våga låta kroppen leda

Efter den här rundan med förkylning har jag upptäckt ett stort framsteg hos mig själv. *Tadaaaa*. Nu förväntar ni er ett stordåd men det är mer av en subtil förändring i min inställning. Som är stor för mig. 

Förut när jag var sjuk i ”vanliga” förkylningar och sånt så blev jag irriterad på min kropp för att den inte var frisk. Jag blev lixom lite förbannad och insåg inte att förkylningen ju faktiskt är en del av min kropp just nu. Så när jag jobbade så var det absolut helt normalt för mig att gå till jobbet trots att jag var genomförkyld. Jag hade ju så mycket viktiga möten (hello, verklighetsuppfattningen i det alltså…) och hade jag feber satt jag hemma och jobbade istället. Så idiotiskt! En förkylning tar ju runt en vecka att bli av med och den läker man med sömn och vila. För att kroppen behöver en paus. Så är det med det. 

Nu när jag är sjuk tänker jag mer ”Jahapp, bäst att vila då. Undrar vad det finns för najsiga serier på Netflix…”. Och skillnaden märkte jag speciellt på Stoffe som ju blev ganska stressad de första dagarna han var hemma från jobbet. Han kunde absolut inte acceptera att hans kropp behövde vila. Men nu är ju jag klokare, vad gäller just det, så jag fick honom att ringa sig sjuk och nu har han faktiskt varit hemma en vecka snart. Jättebra tycker jag. 

Både jag och Stoffe är extremt drivna och har lätt för att låta viljan köra över kroppens alla signaler. Vi tycker (tyckte!) nog, ingen av oss, att kroppen har något att säga till om, bara vi VILL något tillräckligt mycket. Så osmart. Nu har ju jag fått en rejäl läxa i vad som händer om man kör över kroppen, så det försöker jag ju såklart ta vara på varje dag och speciellt i situationer som dessa. När det blir så tydligt att hur mycket vi än vill något så kommer kroppen alltid att vinna kampen. Tillslut. Sjukdomen kommer inte att försvinna förrän vi ger den utrymme att läka. 

Så är det väl med det mesta tänker jag. Att det är ett enda stort lagspel alltihop. Med kroppen och huvudet. Viljan och acceptansen. Förmågan att bli frisk och förmågan att faktiskt vara sjuk. 

    Vad är egentligen yoga?

    Fortsatt rejält sjuka här hemma. Stoffe har definitivt fått en typ av nära-döden-influensa (…) för han är så ynklig och butter att det inte är klokt. Hjärtat alltså. Måste vara såååå jobbigt för honom. 

    Idag har jag läst igenom senaste numret av en av alla yogatidningar jag konsumerar varje månad. Jag älskar att läsa om yoga, meditation och ayurveda och blandar tidningar, bloggar och böcker för att få ihop en lagom lättsmält mix för mig. Hursomhelst så kan jag ibland bli nästan stressad av alla perfekta yogis som går upp 04.30 på morgonen för att dricka varmt vatten med citron till frukost och sen göra sin (egen såklart, aldrig något lättåtkomligt här) praktik i två timmar. Inkluderat en djup meditation och mantra och ommande. Och här någonstans känner jag mig så otillräcklig. Det är ju så urbota dumt att jämföra sig, och det är ju precis det jag gör, men jag känner att jag lixom aldrig kommer kunna vara ”en riktig yogi” om det är allt det där som krävs. Min kropp orkar inte, och skulle nog inte heller må bra av, att gå upp så tidigt, äta så lite och yoga så mycket. Jag får inte ihop det.

    Och alla bilder på folks fina positioner och platser där ”dom gör sin yoga i gryningen och mår så bra i själen hela dagen”. What? Varför känner inte jag så? Jag menar, jag yogar nästan varje dag, nåja nästan…, men då snackar vi ligga lite på ett bolster och vila, några sittande framåtfällningar, öppna up bröstet och andas. Kanske 15 minuter totalt. Mer gedigen praktik gör jag på min studio ett par gånger i veckan. Om jag ens får ihop det??? För oftare ligger jag lixom kvar i soffan och muttrar över att det ändå regnar och jag är ju hungrig så jag struntar nog i det idag. 

    Nu vet jag att ni som läser härinne är så kloka och fina att ni kommer säga samma sak som jag också såklart tänker: jamen skiiiit i dom! Du är utmattad! Yoga handlar inte om det! Och nej. Det gör det sannerligen inte. Yoga för mig är att jag tar med mig mina ynka minuter ut i min vardag för att försöka vara en bra medmänniska och möta andra med ett öppet hjärta. Jag vill vara sann mot mig själv och påminner mig om detta gång på gång på gång. Och jag försöker rida ut ångestattacker med hjälp av min yogaandning oftare än ni vill tro. Och jag är så långt ifrån en sån där perfekt kittad yogi som man ser i tidningarna. 

    Men vet ni varför jag blir upprörd? För att bilden av yogis är så endimensionell. Så irriterande perfekt på något sätt. Man pratar sällan om yogis som kanske bara mediterar lite framför tvn med en skål chips under armen för att hen inte orkar rulla ut sin matta. Eller att hen inte alls äter vegetariska superfoodmåltider mer än en gång vart femte år och alla andra dagar dricker rödvin och älskar sig själv och sin kropp och alla runtomkring lika mycket för det. Nej det gör mig irriterad att till och med yoga ska täckas över med ett filter och vara rosenskimrande och prestationsinriktat och perfekt. När det ju är allt annat än just det. När yoga handlar om syftet. Och livet. Och att må bra för att kunna göra bra. Och det är ju så individuellt. Varför framgår inte det? 

    För mig har yogan varit förändrande. Definitivt. Den har räddat mig så många stunder under min utmattning och allt jag känner för yoga är ren kärlek. Jag tror kanske att det är just därför jag blir så ledsen när min yoga framställs som något som ska presteras eller uppnås. Eller något man ska vara. För det är allt annat än det. Yoga handlar om processen. Och processen är individuell. Resan är individuell. Praktiken är individuell. 

    Och nu ska jag ta och försöka få det här trycket över bröstet att släppa igen. För så illa blev det. Jag blev så ledsen över att jag lyckades förminska mig själv inom något som betyder så mycket för mig. 

    I just came for the savasana. 

    Tvinnad frisyr och mer snö

    Igår var ju första advent så jag antar att julen lixom startat nu på något sätt. Vi har mest hängt upp två julstjärnor i fönstrena och dessutom ätit pepparkakor sedan oktober. Så ganska liten skillnad ändå. Men det snöade igår vilket ändå var passande tycker jag så idag har jag varit ute och njutit av den kyliga luften (älskar vinter!) och solen och snön. Vackert. 

    Igår hade vi en lat dag med vila och vi hängde lite hos Emma och Calle för te och tända ljus och snackade om veckan som varit. Och sen ville Stoffe träna så då hängde jag på men låg mest och stretchade på en matta under tiden. Vi skulle handlat också men blev för trötta så vi klickade hem allt på Mathem istället, de körde dem maten till oss. Så skönt ibland även om jag egentligen gillar att veckohandla. Men ibland orkar man inte lixom. Det där med den enkla vägen gäller i allt. Måste ständigt påminna mig själv. 

    Och idag har jag öm hud på ena armen och det vet jag ju vid det här laget att det är ett tecken på att jag ska dra i handbromsen. Så det gör jag. Kollar film, vilar, dricker kaffe kryddat med kanel och kardemumma i kaffefiltret (prova!) och inte mycket mer. Helt okej ändå. Gårdagen var fantastisk och fredagen likaså… så då är jag så nöjd för stunden. 

    Såhär såg det ut igår på vår gata när det snöade. Syns dock inte så mycket på bilden. Knäppte den snabbt för det snöade in innanför jackan och halsduken på nolltid! 

    Och den här frisyren blev jag inspirerad av en tjej på stan att testa. Man snurrar två slingor av överhåret, en på varje sida, och sätter upp i tofsen. Lite fint tyckte jag! Jag har typ tofs eller knut varje dag för att slippa ha håret i ansiktet så lite variation är alltid skoj. Ser dock nu att det är helt trassligt och inte alls sådär snyggt lagt som hennes men vad fasen… spillerill. Lagom för att vara en vardag ändå. 

    Nu: vila. Imorgon ska vi snacka vardagsbeauty, mina favoriter för att känna mig fin alla dessa hemmadagar. Håll utkik! 

    Hämtmat och vila

    Just idag har jag inte så mycket att dela med mig av. Jag mest vilar, har varit ute en sväng (!! – ja det är väl värt två utropstecken, eller?) och tagit det lugnt. Nu har Stoffe kommit hem så vi ska väl laga mat… eller nej. Vi hade tänkt laga mat men jag tror vi beställer hem något. En sån dag idag. Och det är ju helt okej. 

    Hoppas ni får en fin lördagskväll! 

    Bilder från förra veckans lördagseftermiddag i Blekinge. 

    Vad gör man hela dagarna i sängen? 

    Vad gör man då när man är sängliggandes? Ja alltså, när man har kommit förbi det där stadiet att man tänker att man lika gärna kan lägga sig i graven direkt. När man lixom ens orkar vända på sig i sängen. Då gör man följande: 

    • Dricker massor med vatten för att skölja ur systemet och mota bort huvudvärken (inte för att det fungerar men det känns i alla fall bra)
    • Äter orimligt mycket mat, speciellt kolhydrater, för hjärnans skull. Den behöver massor av mat för att få hjälp med läkningen. 
    • Sover 18 timmar per dygn
    • Stirrar upp i taket 5,5 timmar per dygn 
    • Äter, borstar tänderna och dricker vatten resterande 30 minuter per dygn
    • Finns ingen mat hemma så ber man någon typ pappa, syrran, grannen eller en vän handla åt en så kylen är välfylld med saker man kan äta utan att behöva laga
    • Är snabb med att boka av allt som är inplanerat de närmaste dagarna slash veckorna när en ser åt vilket håll det bär av. Inte en chans att något står kvar i planeringen för att ”det kanske går”. Nej, bort med allt så slipper man stressen att ens fundera på sånt. Nu ska kroppen bara få tas om hand och vila. 
    • Funderar på vilken bil man skulle köpa om man vann 500 000 helt rätt upp och ner. Eller en miljon. Beloppet är valbart mellan dessa två.
    • Tänker på hur livet kommer se ut efter allt detta, visualiserar, affirmerar. Och då lixom inte typ ”på onsdag kan jag ta en dusch”, nej, mer typ om fem år. Vad gör jag då? Det andra blir ju lite väl deppigt. 
    • Ser till att ha en fuktspray eller skön ansiktskräm bredvid sängen och splasha på heeeela tiden. Om en nu ska ligga såhär kan en ju passa på att få riktigt glowig hy iaf. Så när en kommer ut ur idet kan en glänsa igen. (Ni kan skicka vinflaskor som tack för tipset till min adress. Biobiljetter undanbedes pga hjärntrötthet.) 
    • Funderar över vad som hände i gårdagens Bonde söker fru
    • Smular ner sin partners sida på sängen med kaksmulor, brödsmulor, chokladspill. Sen blir det liv i luckan! 
    • Fnittrar högt (för sig själv) åt grannarna som försöker få ordning på ljusslingorna på balkongerna. Svordomar ser ut att hagla över trasslet. 

    Ja typ sånt. Bara massa sånt. 

    Och ni. TACK TACK TACK för att ni kommenterar och mailar och messar och peppar och skickar så mycket kärlek. Även om jag inte orkar svara på kommentarer just nu så läser jag varenda en och tar åt mig av alla tips och tankar. Jag är så jäklarns tacksam och ni får mig att le fastän det är ganska mörkt just nu. Är så otroligt tacksam 💜

    Låt inte hjärnan skapa drama

    Det känns som att de senaste två dagarna har haft ett tema. Helt omedvetet såklart men det kom till mig. 

    Igår efter att jag suttit och skrivit på ett par grejer på caféet så blev jag sååå trött. Jag satt där kanske en timme totalt men jobbade snarare runt 30 minuter. Sen kände jag hur koncentrationen dalade ner i botten. Jag kunde inte alls samla upp fokuset och hitta tillbaka till tråden. Istället satt jag och stirrade på skärmen en stund för att sedan börja leta lite inspiration på sidor ett tag. Och sen slog jag ihop skiten och gick hem. Jag kunde ha tänkt ”fyyy vad dålig jag är som bara kunde koncentrera mig en halvtimme. Fasen alltså. Hur ska detta gå?? Sämre än sämst.” MEN valde att tänka ”Oj 30 minuter är ju verkligen mycket bättre än ingenting alls. Jag som inte gjort ett jota på två år. Klart hjärnan är otränad och ovan. Nu bums hem och vila hjärnan”. För det är ju så viktigt. Det där med hur vi tänker. Hur vi väljer att tänka. Hjärnan skapar så lätt sina egna historier av saker och ting och om vi inte är uppmärksamma så har vi plötsligt säkerligen nedvärderat både oss själva och andra i ett nafs. Utan att ens reflektera. 

    Efter min lilla cafésession så gick jag hem, vilade, somnade bums helt slut. Såklart. Huvudet fick testa något helt nytt ju. Sedan vaknade jag och fick för mig att jag behövde en promenad innan mörkret hann falla så på med varma kläder, mössa, vantar och ut. Utanför porten. Väl där så känner jag hur kroppen säger; nej. Jag orkar inte. Nähäpp. Bara att vända på klacken och gå in igen. Och – viktigt! – inte låta hjärnan skapa något drama kring det. Det är helt okej. Jag behöver inte göra någon stor grej av det, utan bara lyssna på kroppen och gå in. Sen somnade jag två timmar till så kroppen behövde verkligen återhämta sig efter förmiddagens ansträngning. 

    Och idag vaknade jag och regnet öser ner utanför fönstret. Återgigen missunnade jag hjärnan att skapa några stories eller drama kring det och gick istället till yogastudion och njöt. Och välkomnade regnet där bland tända ljus, golvvärme, min matta, ljusbollar i taket, mysiga gardiner och smatter mot rutan. Och andades. Och kroppen sa nej vid flera tillfällen i asanas och jag var tvungen att stanna upp och fundera på om det var hjärnan som skapade historier kring att jag inte orkar mer, att jag ska ge upp, eller om det faktiskt var kroppen som sa nej och att vila vore bättre. Jag försökte hitta balansen mellan dessa och tillslut vilade jag i savasana och lät allting bara vara. Inga mer stories. Inget motstånd. Allt är precis som det ska vara. All is well.