Etikett: utbränd

Möte med karriärcoachen #3 

Imorse var jag inne i stan för ännu ett möte med min karriärcoach. Och vi hade ett så himla bra samtal. Vi pratade mer konkret om vilka bolag som är intressanta, spånade om mina intressen kan bli till jobb, om mitt jobb kan bli ett intresse, vilka strukturer jag gillar, läge, kontakter mm. Vi pratade också om min bakgrund mer specifikt och han öste förundran över det jag faktiskt åstadkom under mitt sista år. Och sen förklarade han att jag måste fundera på hur jag vill använda de meriterna eftersom det jag gjorde då kan locka till sig företag och jobb och förväntningar som jag inte längre vill ha. Inte nu med mitt nya sätt att leva. Och nej. Mina gamla meriter representerar ju mitt gamla jag; prestationsinriktad, karriärfokuserad, effektiv, snabb, tävlingsinriktad. Och ett jobb som blir imponerad av den sidan av mig passar tyvärr inte mig idag. Nu är det mer mjuka värden och en hållbar arbetssituation som står i fokus. Men intressant var det och ändå, trots att jag vet att det är mitt ego som jublar över detta, så blev jag stolt när han blev så imponerad. Och fy känner mig dum när jag skriver det för det är så ytligt. So damn stupid. Jag ska glömma det; ska bara låta egot suga åt sig lite och sen slå ihjäl det. 

Jante eller uppblåst ego

Och så vill jag förtydliga skillnaden mellan jantelag och ett uppblåst ego. För jag har inga problem att ställa mig upp och tycka att jag är bäst på något. Jag har förvisso en väldigt stor dos ödmjukhet och framstår som väldigt mjuk om man träffar mig, men jag är också väl medveten om att jag är grym på saker och kan definitivt stå för det. Det tycker jag att man ska göra. Inte låta jante ta över och ställa sig i ledet utan att sticka ut. Nej ut med hakan gott folk om ni är duktiga på något. Det är bra för självkänslan att våga stå upp för det.

Men att, som jag gjorde idag, regera för starkt på en typ av beröm som inte gynnar mig, det är inte bra. För mig. Det var som att slänga bensin på en eld som redan har lätt att brinna i mig men om egentligen behöver hållas i schack. Styras. Inte härja fritt. För när detta ego för härja fritt inom mig är jag farligt nära att låta mig styras av yttre faktorer och tysta ner min inre röst… och därmed också nära utmattningens rand igen. Livsfarligt. För mig.

Vi har alla ett ego. Det är inte enbart av ondo, absolut inte. Det driver oss ju i viss mån och gör att vårt samhälle fungerar smidigare för att vi blir enklare att anpassa. Men ett väldigt uppblåst ego kan skada den egna individen. Speciellt på sikt. Om en inte är i kontakt med sig själv. Ofta blir vi lurade att tro att vi är så bra och vi klarar mer än vi gör och vi kan driva oss hur långt som helst och böja oss till oigenkännlighet bara för att egot säger åt oss. För att yttre faktorer driver på det. På sikt leder detta till utmattning och en osäkerhet inom oss eftersom vi tillslut enbart tror att vi är våra prestationer. 

Eftermiddagen blickar inåt

Något roligare; jag cyklade både fram och tillbaka in till stan! Visserligen blev jag omkörd av alla (osunt?!) snabba cyklister men jag njöt verkligen av turen. Och jag orkade även gå inom Sephora och köpa en Beautyblender. Heja! Kände mig så glad. Kanske får jag äta upp det imorgon men just nu är jag i alla fall glad. Alltid något ju. Njuta medan en kan lixom.

Nu står vila på schemat och så lite eftertanke för att slå ihjäl det där egot som blommade upp en kortis idag. Nåväl. Att jag uppmärksammar det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall. Men jag bli rädd när jag reagerar så positivt på beröm över prestationer – måste hålla i hatten här! 


FLER INLÄGG OM KARRIÄRCOACHNINGEN
Möte med karriärcoachen #2
Möte med karriärcoachen #1

Det skaver i bröstet av en längtan

Det här inlägget har jag skrivit och suddat och skrivit och kastat och skrivit och sparat ned och sen kastat jag vet inte hur många gånger. Så många gånger. Jag berättade om vår kväll i detalj. La upp bilder. Berättade om dagen. Berättade om min fina svärfamilj. Och allt detta vill jag så gärna dela med er men ändå blev det aldrig rätt. Kändes inte som att det var vad jag egentligen ville berätta. Inte magkänsla nog för att hamna på publicerat. Inte kunde jag förstå varför. Förrän nu.

Jag stod och bredde mina knäckemackor till mellanmålet och så föll det ner. Det där som skavde; att jag saknar att jobba. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på att jag verkligen saknar det, men de senaste veckorna har något växt fram inom mig som jag har haft svårt att sätta ord på. En längtan av något slag. Först trodde jag att jag skulle behöva komma bort, resa, se något annat en stund. Men nu inser jag mer och mer att det nog är känslan av att ha ett syfte, ha kollegor, ett sammanhang, få gå upp på morgonen… Allt det där. Jag saknar det verkligen. 

Igår möttes vi hyfsat tidigt på Un Poco eftersom vi har en brorson på ett par år som bättre gillar att äta och sova i tid. Så när vi kom till restaurangen så var den ganska full med människor som tog drinkar och plock som AW. Fredagsfirande kontorsarbetare. En typisk syn i Stockholms innerstad. Och jag mindes alla gånger vi själva gjort samma sak. Fredagar efter jobbet tog vi en öl eller ett glas vin och lite goda charkisar någonstans för att sedan gå vidare och äta middag med våra vänner. Fira in helgen. Och sen komma hem fulltankade med vin och glädje och bubblade fredagskänslor. Just igår mindes jag detta så tydligt. Plötsligt var jag tillbaka där. Men ändå inte såklart. För jag är ju inte där. Än.

Imorse var vi uppe i ottan och åt hotellfrukost med la familia och efter det tog jag och Stoffe en sväng förbi hans jobb för han skulle fixa ett par grejer. Väl där så skötte han sitt och jag satte mig för att prata med kollegorna i fikarummet, flanera runt och socialisera mig. Så mycket frågor, kramar, välmenande ord från dom där fina kollegorna alltså. Dom var ju med i min krasch och har sett hela resan från sidan av. Och så kände jag den där känslan igen; att jag saknar kollegor och att vara en del av något. Att vi tillsammans får utstå tufft jobb och tidiga morgnar och trötta koppar kaffe en måndagsmorgon. När jag gick hem därifrån kände jag mig konstigt nog helt fulltankad på energi och fortfarande nu, flera timmar senare, pirrar hela kroppen av glädje. 

Kanske är det något som ändå, trots min upplevelse av att jag har haft en svacka, har tagit mig framåt. Kanske lurar jag mig själv och vill så gärna vara frisk och jobb och aktivitet kopplar jag till just… att vara frisk. Kanske betyder det ingenting mer än att jag har haft tur som har orkat dessa två dagar och att jag nu tar mig vatten helt över huvudet och tror att jag ska jobba. Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att mina misslyckade försök att skriva om vår kväll och dag idag berodde på den här enormt starka känslan som låg framför och ville ut. Att det var så viktigt för mig. Så verkligt. 

Jag sportade för brunchen idag; jeans och kofta från Acne, blus från COS, skor från Church’s och clutch från Max Mara. Nothing more. Nothing less. Och den där känslan då. Den jag nyss berättat om. 

Feedback från människor i ens närhet

Igår när jag var på Coop mötte jag en gammal kollega från mitt (numera före detta!) jobb. Vi småpratade lite mitt i mjölkdisken och kom fram till att vi inte setts sedan januari i år. Så efter en uppdatering om det vanliga kring ”Bor ni kvar här på allén?” ”Hur går det med bolaget?” ”Tränar du fortfarande på studion?” ”Hur mår barnen?” så skulle vi precis gå. Han vänder sig om och säger, med ett helt öppet och ärligt ansikte: Dina ögon glittrar nu Therese. Åh tack. Tack. TACK!

Ibland behöver jag höra det. Att andra ser att det går framåt. Att de ser en skillnad. Sådant som jag själv inte ser när jag tittar mig själv i spegeln varje dag. Och bara känner mig miserabelt trött vecka efter vecka. Men så får jag en sån kommentar från en person som faktiskt bara kände mig innan jag gick in i väggen. Och underförstått i hans ord ligger ju också det faktum att jag nog inte såg precis jättelycklig ut innan min krasch. Men idag är jag så medveten om just det faktumet att det inte alls är förvånande. Jag var inte lycklig. Nu är jag lycklig, även om jag också är trött och fortsatt utmattad i kroppen. Men det där glittret, det finns tydligen där. Och lyckan bubblar runt varje dag trots diverse fysiska bromsar i kroppen.

Och en sak till… Jag tar åt mig nu. Av komplimanger. Suger upp dem och gläds med dem. Så viktigt. Att våga ta till sig positiva ord och låta dem bubbla runt i kroppen. Vi är så värda det.

Processed with VSCO with hb2 preset

 

Det här med sömn eller osömn

Inatt var en tuff natt. Jag hade så mycket att tänka på. Eller ja, hade jag egentligen det kom jag på när jag vaknade? Nä, kanske inte. Men där och då var det som att alla världens problem låg på mina axlar och att jag hade ett större ansvar för världen än Mr Obama himself. Jaja, tur att det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt för sen när jag vaknade kunde jag ju kolla igen missade avsnitt av Idol på morgonen och känna att mitt största problem var att hålla koll på att inte kaffet kallnade i koppen på soffbordet.

Något jag verkligen har blivit bättre på under min tid med att läka den här utmattningen är att inte lägga så stor vikt vid just bra och dålig sömn. Innan kunde jag få panik över att jag sov dåligt och stirra upp mig själv och sen var det ju stört omöjligt att somna. Såklart. Nu tänker jag mer; jahopp, här ligger jag och är vaken och fy sjutton vad skön sängen är. Mmm.. njutit att ha så skönt täcke. Jag är noga med att inte sätta en etikett på att jag inte kan sova. Snarare tänker jag att alla sover dåligt vissa nätter och det behöver inte bero på något speciellt. Så är det bara. Men självklart är det inte bra att sova dåligt en längre tid och gör en det så är det viktigt med läkarhjälp. Ibland behöver kroppen hjälp för att komma ur dåliga mönster och man måste ”lära om” kroppen för att komma ur en cirkel. Då behövs hjälp. Inget mer med det. Inte fundera så mycket tänker jag utan mest bara att ta den hjälp som finns.

Nu sitter jag på ett café i Hornstull med Emma. Jag cyklade hit sakta, sakta eftersom kroppen fortfarande är så trött. Det känns ibland som att jag går emot min natur när jag gör saker så extremt långsamt men vet att det ju är precis det jag måste göra. Göra långsammare. Mer eftertänksamt. Inte så reaktivt. Så jag njöt till 100 % av cykelturen. Kände vinden. Doften av vattnet. Log mot människor jag mötte. Och bara tänkte att ja, jag är precis där jag ska vara.

img_5253

Tack för era fina kommentarer. Ni ska veta att jag är så glad att vi har varandra. Ingen av oss är ensam i detta. Varje dag tänker jag på mina fina ”kollegor” därute som också är utbrända och känner: Fy fasen! Världens bästa gäng! Om än lite slöa, trötta och skavda i kanten.. så ändå världens bästa team ❤

It Takes a Fool to Remain Sane

I helgen med Isabel på deras balkong. Mörkret har fallit och Stockholm visar upp alla sina glittrande ljus framför oss. Tillsammans räknar vi till 12 kyrktorn som vi kan se från deras balkong. Globen upplyst i färg. Gröna Lunds banor och torn snurrar och blinkar. Kaknästornet kan vara något av det finaste jag sett just denna kvällen. Ljuset och mörkret. Inom mig råder tvivel och en hopplöshet bankar i bröstet.

Jag: Tror du jag kommer att bli frisk Isa? Det känns inte så… Alls.

Isabel: Du är friskare än de flesta ska du veta. Alla som lever sina liv som ena jävla strutsar med huvudet i sanden. Då är man sjukare än vad man är skapt att vara.

Jag: Samhället är så sjukt Isa, allt är så fel. Och jag börjar bli riktigt frustrerad över att jag inte blir frisk. Det tar sån tid.

Isabel: Du kan ju inte gå runt och tänka ”när ska jag bli frisk?!” utan du måste ge dig den här tiden att läka. Kroppen har ingen äggklocka på timer som tickar ner. Du måste låta den läka i sin egen takt.

Jag: Jag orkar inte vänta.

Isabel: Du väntar inte. Du är ju här nu. Du gör jobbet när du ligger i sängen. Du är frisk babe för du är närvarande i dig själv. Det är hela essensen i att leva och vara människa. Att du är precis där du ska vara. Din kropp behöver bara lappas ihop lite medan du vilar och mediterar. Så är ni på samma bana sen.

Alltså ibland undrar jag var mina kloka vänner kommer ifrån? Freaking aliens hela högen. Älskar dom. Så kloka. 


Verkligheten en lördag

Idag har jag varken några kamerabilder eller spännande updates at dela med mig av. Mer några mobilbilder och en bild av verkligheten. Ikväll ska vi till Isabel och Marcus och för att jag ska orka med något sånt så måste jag tanka in cirka 10 timmars dagsvila innan (utöver 11 timmars nattsömn). Japp, tyvärr är det så. Så idag har jag vilat hela dagen. Ebba har varit här en stund också och vi har vilat ihop.

Ett tag kollade jag igen ett par missade avsnitt av Skavlan och hon låg i mitt knä och sov ↑

Sedan orkade jag knappt hålla ögonen öppna och då somnade vi båda två i soffan ↑

Apropå Skavlan så var det en av gästerna i förra veckans program som berättade att han efter en bilkrock använt sig av yoga för att få bukt med ryggen som pajade. Och inte vilken yoga som helst utan…  Yoga With Adriene ❤ och hyllade hennes avslappnade lättsmälta videos. Och ja – jag blev så glad! Jag älskar ju själv Adriene så det är så roligt att höra andra prata så varmt om henne. Men också blev jag glad att han berättade om just yogan i TV. Det är ofta ett stort missförstånd att yoga skulle vara tjejigt eller ”en tjejsport” –> OBS detta är inte ord jag någonsin själv kommit på eller skulle använda, men när jag själv berättar att just yoga är den enda träning jag utövar så får jag gaaaanska ofta kommentarer, från speciellt killar, att det inte är en riktig (?!) sport och oavsett absolut en tjejsport (?!).

……… *tystnad pga hål i huvudet*……..

I vår yogastudio är det blandat tjejer och killar men såklart mest tjejer; och jag kan verkligen önska att det vore mer jämt fördelat.

Stoffe yogar flera dagar i veckan och använder yoga för att avhjälpa hans stressiga vardag i jobbet. Han ligger ofta på mattan på kvällarna och sträcker och andas och doftar in oljor. Och kunde något vara mer fantastiskt?  Jag är i alla fall glad när det kommer in fler män i yogavärlden i Sverige och jag är så stolt att min pojkvän alltid är snabb med att berätta om sin praktik för att intressera och bjuda in andra.

Och såklart önskar jag att jag inte ens skulle behöva skriva detta här för att det vore så självklart. Men så är det inte. Och jag blev så glad att norrmannen i Skavlan berättade om yogan och spexade med en crow pose – ett steg i taget och snart är vi där.

Nu; off to Gärdet!

En kväll med min goding

Igår var en stor dag för mig och Stoffe och jag bestämde att detta skulle firas, så jag bjöd ut honom på middag på restaurang Göteborg här i Hammarby Sjöstad. Jag lyckades 1. Få hans kollega att skicka hem honom i tid 2. Fixa ett mysigt bord på verandan alldeles intill vattnet 3. Överraska honom

Och vi hade en så mysig kväll! Vi skålade, åt massor av god mat, skrattade, njöt och var närvarande. Och tyvärr har jag inte en enda bild. Vi lämnade medvetet både telefoner och kamera hemma för att bara kunna närvara i stunden och inte distraheras av något annat än varandra. Jag vet att ni vet vad jag menar ❤

Vi pratade om det vi firade. Om hur snabbt saker kan förändras. Om att min utmattning (konstigt nog) har givit vårt förhållande en stabilitet. Tryggheten jag sitter inne på efter den här resan rinner över på oss båda och ger oss ett lugn tillsammans. Vi pratade om min arbetssituation framöver. Vi pratade om och förundrades över utsikten framför oss; rosa himmel och söder i siluett och Sofia kyrktorn som sträcker sig mot himlen. Vi pratade om att mamma hade dansat stepp i himlen om hon visste vad vi firade den här kvällen. Och att vi har mina föräldrar att tacka för starten på just detta. Om att vi nu varit tillsammans i tolv år och tre månader. Och att tiden varit enbart av godo för vårt förhållande. Att vi idag är ett bättre team än någonsin. Att vi fortfarande skrattar och stojar så mycket tillsammans. Och hur självklar kärleken är. Att vi är så dåliga på att fira årsdagar och att vi säkert kommer att vara ett sånt par som glömmer vilket datum vi gifte oss men å andra sidan gärna korka upp en bra champagne en tisdag bara för att vi har lust. Att just vår stadsdel är det mest självklara vi någonsin hittat. Den är som gjord för oss och vi båda fortfarande nyper oss i armen för att vi trivs så bra. Varenda dag. Trots att vi bott här i fem år nu. Att Emma och Calle om sju veckor blir grannar med oss. Detta är sån ren och klar lycka så det finns inte. Vi är alla fyra på rosa moln. Och om livet. Om yogan. Om framtiden. Resor vi har planerade. Och sen blev vi så trötta så vi gick hem och kramades i sängen istället. Och bara njöt av den här dagen vi alltid kommer att minnas.

Och imorse vaknade jag helt pirrig av gårdagen. Det kändes som en första date. Som en start och en fortsättning på samma gång. Och så flödade ljuset in i sovrummet och det doftade sådär ljuvligt som det gör om morgnar i september. Och allt bara var så självklart.

Sämst på att vara utbränd

Nej alltså… Orkar inte mer. Jag tror helt enkelt jag är kasst på att vara utbränd. Det fungerar inte alls bra just nu.

Försöker lägga mig i sängen för att vila. Kroppen värker av trötthet. Tar upp telefonen när jag inte kan koppla av. Scrollar runt bland bloggar jag gillar. Blir inspirerad och uppe i varv. Skriver ett inlägg till den här sidan. Får för mig att ljuset i sovrummet är perfekt så jag går och hämtar kameran. Kan man missa det lixom? Fotar. Blir glad av det och tar tag i disken från imorse. Sätter igång Netflix. Slökollar 20 minuter men tröttnar. Hör Ebba trampa omkring på balkongen bredvid. Tar upp henne och gosar. Tar med henne in till mig och busar lite och vilar i soffan med henne på min mage. Kommer på ett mail jag måste skickas ang en felaktig faktura. Tar upp telefonen. Ser några sms som jag blir glad av. Väcker Ebba med min energi så plötsligt är både hon och jag stirriga. Tar med henne ned på gården och busar lite. Kommer upp och lägger mig för att vila. Somnar. Vaknar och är pirrig för jag kommer på en bra text jag vill få ur mig. Upp med paddan och börjar skriva. Kreativiteten drar igång hjärnan. Gör klart texten och börjar sortera tvätt och sätter igång en maskin. Kanske lika bra att dammsuga? Gör det trots att jag inte orkar…. And it goes on and on and on.

Och så slutar det med att jag är helt slut. Finito. Gråtfärdig. Inte ett jota har blivit gjort och ingen ordentlig vila och jag är övertrött. Och jag tänker för mig själv att jag är dålig på det här med att vara utbränd. Energin, kreativiteten, livgnistan, glädjen… Den är så mycket. Så stark. Kroppen pirrar och bubblar och jag kan inte kontrollera det. Agerar för reaktivt. Blir alldeles matt av alltihop. Kan inte koppla av. Kan inte fokusera på vilan och avkopplingen. För allt känns så mycket. Och allt ska tänkas på så mycket. Analyseras. Och kännas på igen. Och så tar det aldrig slut.

Yoga Nidra vid utmattning

Igår kväll var jag på en, för mig, ny typ av yoga; Yoga Nidra. Om jag gillade det? Jaa! Det var Kelly Lawson som höll klassen och hennes klasser är alltid magiska. Så det var så skönt att testa detta för första gången med henne, som jag vet att jag gillar och känner mig helt bekväm med.

Kelly har alltid med sig massor av olika eteriska oljor som vi använder oss av, på kroppen och på mattan, för att hamna i olika sinnesstämningar och det är av henne jag har lärt mig att själv använda oljor i min praktik hemma. Jag tycker verkligen att det ger en extra dimension av yogan och meditationen. Och framförallt så doftar man sådär yogic-good-mood-delicious hela kvällen efteråt. <– Tips!

Vad är Yoga Nidra och vad används det för?

Yoga Nidra är en meditationsteknik som även kallas yogisk sömn. Hörde ni? Sömn! Det är så underbart med alla typer av mysyoga men den här… Här typ sover man igenom klassen. Eller ja, kroppen sover samtidigt som sinnet är fullt fokuserat och medvetet.

Vi gjorde det som en guidad meditation som utfördes liggandes i Savasana. Kroppen hamnar i en sömnlös sömn; ett tillstånd som kallas hypnogogiskt tillstånd eller alfatillstånd. Detta kan användas för många olika syften som inkluderar djupavslappning, frigörande av minnen som fastnat i vårt undermedvetna, och medvetna, samt skapa ett ökat tillstånd av medveten närvaro.

Yoga Nidra används också för att behandla posttraumatisk stress hos militärveteraner; för ångest, depression, stress och drogmissbruk. Hur häftigt ändå?

Fördelar med Yoga Nidra vid utmattning

  • Många upplever nästan omedelbara fysiska fördelar såsom minskad stress och minskade spänningar i kroppen
  • Ger bättre nattlig sömn
  • Kan även användas för att somna in om en har svårt att somna eller vaknar på natten och har svårt att komma till ro igen
  • Kan användas för att få återhämtning vid förlorad sömn. Effekten av 20-30 minuter Yoga Nidra kan jämföras med tre-fyra timmars sömn. Självklart ska inte Yoga Nidra användas istället för vår nattliga sömn men eftersom det har en så djupverkande återhämtande effekt så kan den ändå ersätta förlorad sömn.
  • Passar även dem som inte tycker om att hålla en sittande meditationsställning
  • Kan minska fysisk smärta genom att hormoner kopplade till smärtlindring frigörs

Sankalpa – vart är jag påväg och vill jag nå dit?

I början av klassen och vårt praktiserande av Yoga Nidra satte vi en typ av mål eller intention; nästan som en undermedveten önskan kan man säga. Detta kallas sankalpa. Sankalpa blir som ett frö som får växa i vårt undermedvetna, varför det inte heller direkt kan kallas för varken mål eller intention. Det är som något mittemellan dessa. Om vi sätter ett sanklapa som vi använder i vår meditation så kommer helt enkelt vårt undermedvetna att hjälpa oss att förverkliga detta. Vi satte både ett sankalpa för livet i stort och ett för de närmaste 24 timmarna och Kelly hjälpte såklart till med hur detta skulle skapas och hur vi kunde använda det (jag har redan idag börjat använda mitt sankalpa som jag skapade igår kväll).

För mig personligen var just sankalpa (och den sköna avslappningen såklart) den häftigaste grejen i meditationen. Vi arbetade med den aktivt och jag fick upp väldigt tydliga bilder i huvudet som jag var tvungen att ifrågasätta och tratta ner till: varför? Det är så enkelt att tänka: det här är mitt mål och såhär vill jag att livet ska se ut. Ja, men varför?

Det första som kom upp i mitt huvud var: Jag vill bli frisk. Men varför? Jo för jag vill slippa må såhär i min kropp. Varför? För jag vill kunna jobba igen? Varför? För jag vill känna att jag gör något på dagarna? Varför? För det gör alla mina vänner? Varför? … Ja för att det är så man gör? Varför? Samhällsnormen? Varför? Nej vet du nu ångrade jag mig – jag vill bli frisk helt för min egen skull. Och så fick jag gå tillbaka… Och gjorde om allt tills jag hittade ett sankalpa som kändes genuint och äkta för just mig. 

Innan jag stack iväg till klassen fick jag i mig en god matcha-latte. Dricker minst en om dagen nu för att få i mig massor av grymma antioxidanter som jag känner att kroppen behöver efter den senaste veckans svacka. Fortfarande är jag så sömnig att jag har svårt att hålla mig vaken under vissa delar av dagen så en kopp matcha då och då blir det.

Kuddkaoset i soffan bakom är det vardagliga kaoset eftersom jag fortfarande spenderar enormt många timmar vilandes i den soffan med kuddar och filtar för att få kroppen att slappna av så bra som möjligt. Inte konstigare än så.

Att våga möta kroppens behov

På måndagskvällar brukar jag gå på Lukes yinklass på Yogayama. Det är ett sånt där lugnt mysyoga-pass som är välgörande för hela kroppen. Även ikväll hade jag dessa planer och jag styrde upp prick hela dagen efter att jag skulle orka med den här klassen: ut på kort promenad tidigt på morgonen, vila, lunch, vila, börja med middag redan kl 16, vila, äta, vila… Och sen när väl tiden började dra ihop sig så kände jag hur hela kroppen skrek: JAG VILL VILA! För två år sedan hade jag totalt nonchalerat den känslan och tänkt ”det är bara lathet” eller ”jag har ju planerat att gå så nu bara gör jag det”. För så fungerade jag. Jag gjorde allt jag hade planerat och lite till. Alltid lika målinriktad. Att detta innebar att jag körde över min egen kropp och totalt nonchalerade dess signaler, det struntade jag i. Jag förstod helt enkelt inte hur viktigt det är att lyssna. Att dom signalerna kan vara de enda vi får.

För faktiskt, om jag ska säga något om det här med att gå in i väggen, så är det att jag trodde att jag skulle få ännu fler signaler. Tydligare. Starkare. När jag väl hade kraschat kunde jag ju se signalerna tydligare än tydligast, men innan dess nonchalerade jag det mesta kroppen sa som gnäll. Idag vet jag bättre. Signalerna är allt vi har att utgå ifrån. Så nu tar jag dem på allvar, varenda en.

Så, ikväll då; det som först i min hjärna registrerades som misslyckat (att jag aldrig gick på yogan som jag ju planerat) vände jag snabbt om: vad långt jag har kommit! Att jag hoppar över en planerad aktivitet, hur mysig och bra för kroppen den än må vara, tyder på att jag tagit många kliv framåt sedan innan min krasch.

Jag ska inte sticka under stolen med att det fortfarande tar emot för mig att helt vika mig för kroppens alla signaler; men jag gör det. Oftast i alla fall. Mest av rädsla tror jag. Att jag blivit så jäklarns bränd och är så rädd att utsätta min kropp för saker den inte orkar… Jag drömmer mardrömmar om att den ska börja göra såna konstiga utspel som den gör jag jag ignorerar den. Men, oavsett om det är av rädsla eller vilken annan anledning som helst, så lyssnade jag ikväll. Och vissa andra kvällar. Och dagar. Och morgnar. Och varenda gång är en stor, lycklig vinst.