Imorse var jag inne i stan för ännu ett möte med min karriärcoach. Och vi hade ett så himla bra samtal. Vi pratade mer konkret om vilka bolag som är intressanta, spånade om mina intressen kan bli till jobb, om mitt jobb kan bli ett intresse, vilka strukturer jag gillar, läge, kontakter mm. Vi pratade också om min bakgrund mer specifikt och han öste förundran över det jag faktiskt åstadkom under mitt sista år. Och sen förklarade han att jag måste fundera på hur jag vill använda de meriterna eftersom det jag gjorde då kan locka till sig företag och jobb och förväntningar som jag inte längre vill ha. Inte nu med mitt nya sätt att leva. Och nej. Mina gamla meriter representerar ju mitt gamla jag; prestationsinriktad, karriärfokuserad, effektiv, snabb, tävlingsinriktad. Och ett jobb som blir imponerad av den sidan av mig passar tyvärr inte mig idag. Nu är det mer mjuka värden och en hållbar arbetssituation som står i fokus. Men intressant var det och ändå, trots att jag vet att det är mitt ego som jublar över detta, så blev jag stolt när han blev så imponerad. Och fy känner mig dum när jag skriver det för det är så ytligt. So damn stupid. Jag ska glömma det; ska bara låta egot suga åt sig lite och sen slå ihjäl det. 

Jante eller uppblåst ego

Och så vill jag förtydliga skillnaden mellan jantelag och ett uppblåst ego. För jag har inga problem att ställa mig upp och tycka att jag är bäst på något. Jag har förvisso en väldigt stor dos ödmjukhet och framstår som väldigt mjuk om man träffar mig, men jag är också väl medveten om att jag är grym på saker och kan definitivt stå för det. Det tycker jag att man ska göra. Inte låta jante ta över och ställa sig i ledet utan att sticka ut. Nej ut med hakan gott folk om ni är duktiga på något. Det är bra för självkänslan att våga stå upp för det.

Men att, som jag gjorde idag, regera för starkt på en typ av beröm som inte gynnar mig, det är inte bra. För mig. Det var som att slänga bensin på en eld som redan har lätt att brinna i mig men om egentligen behöver hållas i schack. Styras. Inte härja fritt. För när detta ego för härja fritt inom mig är jag farligt nära att låta mig styras av yttre faktorer och tysta ner min inre röst… och därmed också nära utmattningens rand igen. Livsfarligt. För mig.

Vi har alla ett ego. Det är inte enbart av ondo, absolut inte. Det driver oss ju i viss mån och gör att vårt samhälle fungerar smidigare för att vi blir enklare att anpassa. Men ett väldigt uppblåst ego kan skada den egna individen. Speciellt på sikt. Om en inte är i kontakt med sig själv. Ofta blir vi lurade att tro att vi är så bra och vi klarar mer än vi gör och vi kan driva oss hur långt som helst och böja oss till oigenkännlighet bara för att egot säger åt oss. För att yttre faktorer driver på det. På sikt leder detta till utmattning och en osäkerhet inom oss eftersom vi tillslut enbart tror att vi är våra prestationer. 

Eftermiddagen blickar inåt

Något roligare; jag cyklade både fram och tillbaka in till stan! Visserligen blev jag omkörd av alla (osunt?!) snabba cyklister men jag njöt verkligen av turen. Och jag orkade även gå inom Sephora och köpa en Beautyblender. Heja! Kände mig så glad. Kanske får jag äta upp det imorgon men just nu är jag i alla fall glad. Alltid något ju. Njuta medan en kan lixom.

Nu står vila på schemat och så lite eftertanke för att slå ihjäl det där egot som blommade upp en kortis idag. Nåväl. Att jag uppmärksammar det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall. Men jag bli rädd när jag reagerar så positivt på beröm över prestationer – måste hålla i hatten här! 

FLER INLÄGG OM KARRIÄRCOACHNINGEN
Möte med karriärcoachen #2
Möte med karriärcoachen #1