Igår kväll vid matbordet satt jag och stortjöt som ett barn. Sådär hulkande otröstligt som man gör när det känns som att allt bara är för mycket. Jag var (är) så oerhört trött efter den här sjukvändan att min kropp skriker med varenda cell. Och värken. Värken. Aj. Men vi kom iväg ändå. Samlade energin och tog ett steg i taget. Och idag på lunchen rullade tårarna av en annan anledning: jag var så rörd. Stoffe har givit mig hela den här resan i present, eftersom jag fyller år typ rätt snaaaaart, och det kändes på en gång som att han hade tänkt på allt jag älskar: tema asiatiskt, gudomlig mat, spa, stort hotell där det finns allt man behöver och lite till (ifall jag inte orkar gå ut nån dag är det skönt att ha ett stort och bekvämt hotell)… läget. Allt. Hela stället andas perfektion. Och han tog mig upp till ett rum med den mest fantastiska utsikten över hela Amsterdam. No kidding. Och utanför hotellet blommar flera hundra körsbärsträd i rosa. Den timingen. Magi. 

Så här kommer ett snabbt hej från Amsterdam! Vi har flugit, ätit lunch på hotellet (yum!), fikat på flummigt rawfood café och tagit en promenad här i kvarteren. Nu sover Stoffe här bredvid men jag kan inte somna. Min hjärna verkar bearbeta massa intryck. Men vilat har jag gjort en stund. Ja ni vet hur det är men en hjärna som redan är overload. Snart tänkte vi ta på oss badrockar och smyga in på det japanska spa:t här. Låta varmt vatten göra sitt för kroppen. 

Fast inte riktigt ändå. För Stockholm ligger inte öde. Det är bara en väldig speciell energi i luften. En lågmäldhet. Eftertänksamhet. Tystnad. 

Sedan i fredags har jag gråtit så många gånger. Av skräck innan jag förstod att Stoffe var i säkerhet. Av förfäran när jag hörde vittnesmål. Av sorg för alla dem som miste livet och deras anhöriga. För dom som skadats. För dom som hamnat i chock. För att jag själv är rädd fastän jag önskar att jag kunde säga att jag inte ska vara rädd. Av glädje när hela flöden i sociala medier svämmade över av #openstockholm. Alla som öppnade sina hem och erbjöd hjälp till dem som inte kom hem i fredags. Så många tårar. 

Och mitt i allt detta har min egen hälsa svajat rejält. Även om det känns så pyttigt att ens nämna det. Men energin att öppna upp vårt eget hem fanns verkligen inte. Jag har kräkts och knappt ätit något sedan i onsdags. När magsjukan slog till låg jag däckad i rejäl förkylning och bihåleinflammation. Så starten var inte den bästa. Nu har jag fått åksjuketabletter (Postafen) på Apoteket, probiotika och vätskeersättning. Så håll tummarna för att det blir bättre. 

På tisdag morgon åker vi till Amsterdam för att fira att jag fyller 30. Jag fick resan i present av Stoffe och jag känner verkligen att det vore så kul att få ha en bra resa. Som en start på hela arbetsträningskarusellen som kommer dra igång snart och som en milstolpe för att vi orkat med hela utmattningsresan hittills. En eloge. Alla ni som är utmattade vet hur mycket det tar på familjen. Att det är flera som drabbas hårt. Att alla fall jag tar, tar också någon bredvid. 

Nu bara håller jag alla tummar för att jag ska friskna till. Och så tänker jag att världen är så mycket större än så. Att vi ändå är helt utom kontroll. Men intentionen kan sitta. Manifesting Love. 

Och inga ord finns som kan beskriva känslan när ens stad drabbas av en terrorattack. Det mörker som flimrar framför ens ögon. Kniven som borrar i magen. Rädslan. Svetten som sipprar fram överallt. Snabbt på telefonen. Ringa familj och vänner. Ingen framkomlighet. Överbelastat av alla med exakt samma känsla som min egen. Sms i panik. Tårar. Ett okej. Ännu mer tårar. Dom är i säkerhet. Alla är i säkerhet. Famlar i tankarna. 

All min kärlek till de personer som skadats och omkommit, till familjer och anhöriga. 

Klockan är nu halv tre på natten. Jag sitter på vår badrumsmatta i badrummet. Lutar mig mot väggen. Omtöcknad. Slut. Sedan tidigt igår kväll har jag kämpat här hängandes över toalettstolen. 

Och det värsta är nog inte att kräkas. Det värsta är att jag är så slut. Igår när jag insåg att allt i magen skulle behöva komma upp så bara satte jag mig mitt i badrummet och storgrät. För natten innan hade jag kämpat med bihålor som gjorde så ont att jag höll på att svimma. Stoffe fick hålla koll att jag inte droppade av och samtidigt hålla kylmasker och klampar i ansiktet på mig för att dämpa smärtan. Och min kropp värkte så mycket av utmattning efter den här förkylningen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Att ovanpå det inse att natten efter ska bli en vaknatt i badrummet… då brast det för mig. Jag kände att jag bara inte orkar. 

Men här sitter jag. Vad gör man? Det finns inget val. Men jag känner mig så extremt svag just nu. Inga krafter finns kvar i kroppen. 

Precis som rubriken lyder: sjukt opepp. Ligger nedbäddad med värk i kroppen och i ansiktet. 

Utanför fönstrena strålar solen och fåglarna kvittrar. Sothönorna pickar och lockar på varandra och jag kan till och med se en svan som ruvar på sitt ägg härifrån. Helt fantastiskt. Vilken vacker syn. Ägget är lika stort som ett påskägg och alldeles fläckigt. Och svanen skyddar det med sitt liv mot alla nyfikna människor som passerar. Vackert. 

Livet pågår. Världen snurrar. Jag får precis samma känsla som alla de dagar och månader jag har legat i den här sängen knockad av utmattning. De dagarna kommer allt mer sällan nuförtiden. Tidsramarna för bra dagar har utökats. Men så finns det andra sjukdomar än utmattning. Mindre allvarliga. Såsom förkylning och bihåleinflammation. Och jag känner mig välsignad som får uppleva en sån sjukdom en stund. En som går över. En som inte vänder upp och ner på hela livet innan den passerat. 

Alltså jag är inte i toppform direkt. Vi har haft en supermysig helg men jag har nog smittat ner hela min familj och några till. Resten av dagen har jag spenderat såhär:

I sängen. Min näsa är så röd av allt snytande så jag mejjar på med återfuktande ansiktsmask hela tiden. Jag vet inte om det hjälper men det svalkar skönt på huden som svider. 

Och nu ligger Stoffe nedbäddad här bredvid. Han börjar känna sig krasslig *någon idiot som smittat den stackaren*. Ja. Livet hörni. Så upp och ner. Det man utmanas med för stunden känns så starkt. Allt vi kan göra är att vara i stunden. Allt är precis så perfekt som det ska vara. 

Ikväll kör vi en helkväll igen. La familia. Det är Stoffes pappa, min pappa, Anette, min syster, hennes flickvän, Stoffe och jag. Och det lär bli både god mat och gott vin om jag känner oss rätt.  

Så jag ligger i sängen nu och har tagit Alvedon för att få ner febern. Hoppas på att jag känner mig piggare till kvällen. Förkylningen tar alla mina krafter. Känner mig helt mörbultad i kroppen och den där värken, som kommer vid överansträngning i min utmattning, den ligger här nu hela tiden. Och det får mig att vilja gråta. För att ha så ont är hemskt! Men det är ju ett tecken på att kroppen faktiskt är överansträngd av att vara sjuk. Den har nog inte tillräckligt med kraft att fighta vanlig sjukdom och balansera utmattning på samma gång. 

Och så tänker jag att antingen blev jag sjuk av överansträngning fysiskt förra veckan. Eller så blev jag smittad av mitt hjärta Isabel som jag träffade förra veckan. Då var hon inte sjuk men hade svaga känningar i kroppen, och två dagar senare var hon precis så dålig som jag är nu. Och innan vi sågs messade hon mig och sa att hon började känna sig dålig som en varning ifall jag är rädd att bli sjuk. Och vet ni vad jag svarade??!! ”Jag har så bra immunförsvar så det gör inget”. WHAAAAAT?!! HUR kunde jag svara det? Det har jag ju INTE ALLS! Hål i huvudet på mig den dagen. Totalt.  

Nåja. Nu har jag en sjukompis remote som ligger borta på Gärdet och kastar snorpapper. Så vi kan skicka klagomess till varandra när allt bara känns… segt. 

Bilderna är från julafton som vi spenderade på Villa Godthem. Ikväll blir det Grand Escalier. 

Ett lika rörigt inlägg det här som jag känner mig i huvudet. Tror att ni förstår. 

Hoppas ni har en fin lördag allihop ❤

Det är fortsatt förkylt här. Ni vet sådär risig och ofräsch man känner sig när man är förkyld? Som att snoret rinner nonstop och ansiktet är svullet? Precis så. Har legat i sängen nästan hela dagen, sovit och vilat. Kollat serie med Stoffe som är ledig idag. Och nu försöker jag pilla i mig lite mat. Och sen har han den där mannen bakat rawbollar som jag får smaska på. Och så försöker jag tigga kramar av honom hela tiden men blir nekad gång på gång. Han säger att han är inne i ett så bra träningsflow att han inte vill bli sjuk (har ni hört en så dålig ursäkt??!!). Och jag börjar muttra om att en kroppskondom ändå vore en bra uppfinning. Typ så. Varken mer eller mindre idag. 

Det är ändå betydligt enklare att vara sängliggandes av förkylning än sängliggandes av utmattning. Det ska gudarna veta. Nu låter jag i alla fall täppt och ser ut allmänt som skit. Plötsligt känner jag att det är helt okej att ligga i sängen hela dagen och kasta snorpapper nedanför sängen. Men utmattningen gör mig tusen gånger sämre än detta. Så förkylningen blir som en legitimerad semester från utbrändheten. 

Nä alltså ibland undrar man?! Är det möjligt? Nu är jag förkyld igen. Halsen är så svullen att jag knappt kan svälja och den gör så ont. Och tempen ligger strax över 38 grader. Inte jättemycket men tillräckligt för att man ska känna sig rätt hängig. 

Igår vilade jag efter mitt långa arbetspass på måndagen. För jag trodde att det var därför jag var trött. Släpade iväg mig till lunchyogan, vinyasa var det igår, och efteråt darrade mina ben så mycket att jag knappt kunde gå. Så märkligt tyckte jag för jag tog det verkligen lugnt, jag är ju van att känna mina gränser numera. Vilade hela eftermiddagen och kvällen och vaknade upp förkyld. Jahapp. Så nu vilar jag. 

Besitos amores.